Det fungerar inte

Så fort ett par centimeter snö faller över Washington utbryter ofelbart ett rejält trafikkaos. Vinterdäck är ett okänt begrepp och snösvängen för en tapper men underbemannad kamp mot elementens raseri.

I slutet av januari drog en snöstorm fram av det slag som går till hävderna. Efter tolv timmar befann sig USA:s huvudstad bokstavligen begravd. All, absolut all, verksamhet avstannade och medierna excellerade i skildringar av skojfriska snöbollskrig och desperata nödrop från isolerade åldringar.

Två dygn senare hade läget stabiliserats men från Dullesflygplatsen gick fortfarande inga bussar och på taxi tvingades man vänta en timme (och betala en förmögenhet). Genom högre makters spel fick jag skjuts in till staden och jag kan rapportera att såväl saltning som plogning lämnade mycket övrigt att önska.

Det var alltså inte helt oväntat att datum och klockslag för min intervju ändrades ett antal gånger. Öppettiderna för Washingtons skolor visade sig vara en nyckfull historia som hårt prövade föräldrar helt saknade inflytande över. Och när jag slutligen träffade David Frum tog det mig – en vecka efter snöstormen – mig åtskilligt försiktigt manövrerande genom Georgetowns oskyfflade gator för att nå den vietnamesiska lunchrestaurangen.

Våra ömsesidiga beklaganden om sakernas tillstånd, David Frum fyllde på med mardrömslika skildringar av den lokala byråkratin kring något så amerikanskt som att köpa en bil, gjorde det svårt att missa symboliken: här fungerar ingenting! Och för många amerikanska väljare som nu på allvar börja ta ställning till partier och kandidater är just detta den givna utgångspunkten. The system is broken! Och Washington, som John F Kennedy gav karaktäristiken ”a city of Southern efficency and Northern charm”, framstår som själva sinnebilden för allt som gått galet.

Men nu är det payback time! Och önskan att ge igen med besked är särskilt utbredd bland republikanska väljare som uthärdat Obama och nu med djupaste misstro betraktar sitt eget partis etablissemang. Donald Trumps häpnadsväckande framgångar visar därför, om inte annat, en längtan efter att göra rent hus med en ordning som inte längre håller måttet. Att pröva något nytt, vad som helst, är därför den grundläggande politiska drivkraften i en valrörelse som helt saknar motstycke i amerikansk historia.

Inför denna utveckling är journalisten, författaren och analytikern David Frum fascinerad men nedslagen. Med sin erfarenhet av nationell politik (talskrivare för George W Bush) och en övertygelse om att det republikanska partiet borde kunna samla breda väljargrupper har han gradvist resignerat över förfallet. I en redan klassisk essä från i höstas i tidskriften The Atlantic med den klargörande rubriken ”The Great Republican Revolt” gör han upp med en utveckling som tycks ha helt spårat ur. Den vita medelklassen känner sig rädd och sviken inför en ökad ekonomisk osäkerhet, men istället för att försvara deras intressen tar republikanerna parti för Wall Street. Processen har pågått i flera år och nu är inbördeskriget – mellan partiets penningstarka intressen och dess gräsrötter och aktivister – ett faktum.

Mats Wiklund (MW): Din oro över republikanernas utveckling skulle väl också kunna gälla det politiska systemet i stort? Jag tänker på mottagligheten för populism, aggressiva budskap och polarisering.

David Frum (DF): Ja. Men låt oss vidga perspektiven ytterligare. Svenskar, tyskar, britter och andra européer som undrar över vad som händer här borde faktiskt inte förvånas. Samma sak händer hos er. Våra politiska institutioner skiljer sig åt, men råmaterialet är detsamma. Om ni hade vårt system skulle resultatet bli ungefär detsamma som här, och vice versa.

MW: Så vad är det som händer?

DF: Tre krafter driver nu på utvecklingen i väst: en nedväxling av ekonomisk tillväxt sedan år 2000, en åldrande befolkning och en accelererande etnisk olikhet. Kampen om resurser hårdnar samtidigt som det blir allt svårare att komma överens om principer för fördelningen av dem. Detta är vad som drabbat både oss och er. Reaktionerna hos amerikanska väljare är desamma som de som röstar på Nationella fronten, UKIP eller Sverigedemokraterna.

MW: Den amerikanska konstitutionen är trots allt utformad för att klara av konflikter och motsättningar. Meningen är att systemet närmast ska framtvinga överenskommelser. Men nu hävdas från flera håll att det inte längre klarar uppgiften eftersom demokrater och republikaner är så oeniga. Istället uppträder kongressen alltmer som partier i en parlamentarisk demokrati vilket gör det väldigt svårt för en majoritet att agera. Håller du med om det?

DF: Det ligger mycket i det. Men vad vi ser är inte unikt. Det påminner mycket om USA under 1880-talet som var extremt polariserat. Men det var inte en ideologisk polarisering utan skillnaderna mellan partierna hade att göra med kulturella och regionala skillnader. Då som nu rådde betydande politisk instabilitet och det var svårt att bilda majoriteter. Allt detta skedde förstås mot en bakgrund där kvinnor saknade rösträtt och svarta män som ville rösta systematiskt terroriserades.

MW: Så det ser kanske värre ut än det är?

DF: Om du vill skriva en text om att amerikansk politik egentligen fungerar bra så håller jag inte med.

MW: Inte?

DF: Nej. Den fungerar riktigt dåligt. Men å andra sidan har amerikansk politik alltid fungerat dåligt. Allt här tar längre tid, är mer slösaktigt och ineffektivt i jämförelse med europeiska länder. Om man ska genomföra stora reformer, som till exempel Obamas sjukförsäkringsreform, blir kostnadsökningarna ofrånkomligen gigantiska. Det är också mycket lättare att stoppa förslag här. Särintressen och påtryckningsgrupper har ett stort inflytande. Vilket i och för sig är bra, eftersom det visar att politikerna reagerar på väljarnas synpunkter, men dåligt om en liten minoritet kan stoppa vad en stor majoritet vill.

MW: Låt oss återvända till republikanerna och prata om Donald Trump. När jag läser din essä i The Atlantic kan jag inte annat än dra slutsatsen att han är en logisk följd av hela den utveckling inom partiet som du analyserar. Att en sådan person dyker upp på scenen borde egentligen varit väntat.

DF: Ja, jag tror att det var förutsägbart att amerikansk politik skulle röra sig i en nationalistisk-populistisk riktning. Men att Trump, som är en showman, skulle besitta en reell politisk talang kunde ingen förutse.

MW: Vad betyder det för makteliten inom det republikanska partiet?

DF: Vad den här valrörelsen visat är att en ideologisk konservatism inte längre är en överordnad, styrande princip för de flesta republikanska väljare. Det är i grunden vad det här handlar om. Amerikansk konservatism består av ett antal faktorer som vi är så vana vid att vi utgår från att de passar ihop. Men när nu det republikanska ”etablissemanget” angriper Trump för att inte vara en riktig konservativ hänvisar de till åsikter och värderingar som aldrig varit särskilt populära hos partiets bas.

MW: Ja, du påpekar ju att Trumps väljare till stor del är ointresserade av ideologi. Istället är det deras ekonomiska situation som engagerar dem. Rädslan för en osäker framtid.

DF: Visst. Det finns en mängd principer och ställningstaganden på ideologisk grund som ständigt sysselsätter olika fraktioner inom republikanerna men som inte betyder ett smack för väljarna. När till exempel Trump attackeras för att inte vara en renodlad anhängare av frihandel bryr sig ingen. Och det är bara en av flera andra frågor som bara angår några hundra människor i Washington. För dem är de ett lackmustest, men för tiotals miljoner amerikaner som kallar sig konservativa framstår det som obegripligt. Upproret inom republikanerna och Trumps framgångar har gjort att det här gapet blivit tydligt.

MW: Många av Donald Trumps anhängare är också lågutbildade.

DF: Det stämmer. Men vars och ens ekonomiska intressen, oavsett utbildningsnivå, är värda lika stor respekt. Och även om man har en ganska låg utbildning har man samtidigt en ganska god uppfattning om vad som gynnar en personligen. 2012 gick republikanerna till val på att balansera budgeten (”Ryanplanen”) som bland annat innebar stora nedskärningar i välfärdsprogram. Förslaget var inte bara djupt impopulärt i hela väljarkåren utan även bland många republikanska väljare. Men partiet intalade sig att detta skulle rädda Amerika och visa prov på ledarskap. Inte nog med att man förlorade 2012. Det visade sig också att republikanernas väljare motsatte sig nedskärningar i sjukförsäkringssystemen lika mycket som demokraterna.

MW: Trump har uppenbarligen dragit sina slutsatser av valförlusten.

DF: Han har en helt annan inställning. Han lovar väljarna att inte peta i välfärdsprogrammen men kräver stora restriktioner för immigranter. Han har ändrat uppfattning om vapeninnehav och är nu en stor entusiast. Han är protektionist och, även om ingen egentligen tror honom, säger rätt saker om abort för att inte skapa oro. Han leder en proteströrelse mot de värderingar som präglat USA de senaste 30 åren. Det visar sig vara mer populärt än att dra ner på pensioner och sjukvård.

MW: Svårt att argumentera emot.

DF: Den stora överraskningen är hur överraskade alla är. Och vad det avslöjar är aningslösheten hos ledande republikanska politiker.

MW: Splittras republikanerna om Trump blir partiets presidentkandidat?

DF: Många inom partiet kommer att jobba med mindre entusiasm. Många kommer, tyst och diskret, att föredra Hillary Clinton. Det kommer att bli mycket svårt för honom att få fram pengar till sin kampanj. Och det kommer att råda stor missämja mellan gräsrötter och partiledning. Men, låt mig ställa motfrågan: Splittrades demokraterna 1968?

MW: Nej.

DF: Alltså, nej, republikanerna splittras inte.

MW: Är det möjligt att Trump kan förlora?

DF: Naturligtvis. 60 procent av republikanerna uppger att de aldrig skulle rösta på honom. Men om Trump inte nomineras kan ändå ingenting bli som förr. De republikanska gräsrötterna är inte längre uppdelade mellan en pragmatisk och en mer konservativ-ideologisk falang. De känner sig ekonomiskt utsatta, är populister och nationalister. Partieliten ställer sig helt främmande inför de uppfattningarna. Även om en mer moderat republikan skulle nomineras är dess ställning allvarligt undergrävd.

MW: Jag hoppas att du inte misstycker. Men vad gör du själv om Trump blir kandidat? Avstår från att rösta?

DF: Jag vet inte. Jag funderar på saken. Flera av mina politiska uppfattningar skiljer sig från de flesta republikaners. Jag är anhängare av en, om än återhållsamt utformad, välfärdsstat. Jag anser att vi behöver någon form av generellt sjukförsäkringssystem. Men jag är också för en restriktiv linje i immigrationspolitiken och anser att samhällen som alltför hårt förordar diversifiering riskerar att få problem. Å andra sidan är jag övertygad om att man måste ha vissa kvaliteter och egenskaper för att kunna vara president. Historien visar att när personer som saknar dem blir president kommer det att gå illa och få konsekvenser för oss alla. Jag tror inte att Trump har de egenskaper som krävs för att vara president. Jag tror inte att han förstår eller har lösningar på landets problem och kommer inte att klara av att samarbeta med en republikanskt styrd kongress. Det kommer att sluta med att den istället styr honom.

MW: Står han överhuvudtaget för något positivt?

DF: Ja. Han har tvingat republikanerna att uppmärksamma behoven hos sina medelklassväljare.

MW: Det pågår också ett slags uppror mot eliten inom demokraterna, vilket Bernie Sanders framgångar väl visar. Men det tycks ändå ske inom kontrollerade former och utan samma ursinne som hos republikanerna. Varför är de inte lika arga?

DF: Att Obama sitter i Vita huset är en viktig förklaring. En annan är att demokraterna varit bättre på att fånga upp sina väljares åsikter och oro. Bernie Sanders är dessutom gammal, föga dynamisk och kommer från en obetydlig och liten delstat. Han riktar inte in kritiken mot sitt parti.

MW: Och hur ska det gå för Hillary?

DF: Hennes försvagning beror framförallt på den plötsliga nedgången i den globala ekonomin. Så sent som i december såg det mycket ljusare ut. Nu är det inte längre lika gynnsamt att företräda partiet som innehar Vita huset.

MW: Jag kan ändå inte låta bli att återkomma till detta med den polariserade politiken och bristen på vilja och förmåga att komma överens. Visst är det väl ändå så att väljarna, både demokrater och republikaner, vill att politikerna ska samarbeta?

DF: Det stämmer, till en viss gräns. Människor vill ha en större enighet. Men de som tycker så vill samtidigt att det ska vara ”enighet på mina villkor”. Önskan om gemensamma lösningar kolliderar ständigt med verkligheten.

MW: Låt mig ställa frågan så här: Men ute i landet då? Vi har uppehållit oss vid den nationella nivån. Är det inte annorlunda i delstatsförsamlingarna och på lokal nivå? Nog finns det till exempel pragmatiska och samarbetsinriktade guvernörer som får saker och ting utförda?

DF: Ja, men republikanerna har majoritet i de flesta delstatsförsamlingarna. Även om det finns fraktioner inom partiet är det alltså lätt att kompromissa och nå resultat. Men jag vänder mig emot beskrivningen av vårt politiska system som paralyserat. Det stämmer inte med verkligheten. Inte sedan Lyndon Johnson har en president uträttat lika mycket på så stora områden i inrikespolitiken som Barack Obama. Vissa är kanske besvikna över resultaten, men det är ett faktum. Låt mig till exempel nämna Obama Care (sjukförsäkringsreformen). Förändringarna av hur de finansiella institutionerna fungerar är de mest genomgripande sedan 1930-talet. Hans ekonomiska stimulanspaket var gigantiskt, mycket större än vad Franklin Roosevelt någonsin genomförde. Hans nedskärning av försvarsutgifterna är större än de som gjordes efter kalla krigets slut. Budgetunderskottet minskar kraftigt, bland annat efter höjda skatter. He’s done a lot!

MW: Det motsäger bilden av ett politiskt system som håller på att rasa samman.

DF: Det är splittrat, men det är en annan sak. Vissa har ett behov att skapa vinnare och förlorare. Och ju mer aktiv man är, desto mer vinnare och förlorare. Obamaåren har skapat en mängd vinnare och förlorare. Att förlikas är alltså svårare än någonsin. För att det ska ske måste vinnare och förlorare inse att de har mer gemensamt än de skulle ha åtskilda. Så var det i USA efter kriget fram till 1970-talet, en efterkrigskonsensus där vi var mer homogena och mer nationellt enade än någonsin. Ett annat sätt att förlikas har varit att ge alla något. Vissa får mer, till exempel försvaret. Men de sociala utgifterna ökar, om än inte lika mycket. Idag saknas mekanismerna för att förlikas.

MW: Låt oss säga att republikanerna förlorar presidentvalet. Skulle det framtvinga ett nytänkande och en omorientering, som hos demokraterna efter tre raka förluster på 1980-talet?

DF: Det skulle det kanske. Men det skulle inte göra USA:s problem lättare. Under en president Hillary Clinton skulle republikanerna mobilisera mot henne och med all säkerhet fortsätta att dominera kongressen. Ett annat problem är att det skulle bli omöjligt att hejda inflödet av immigranter. Vi måste först få igång den ekonomiska tillväxten genom att hålla räntorna ultralåga och inte låta oss luras av de som säger att migration ökar tillväxten.

MW: Men ännu ett förlustval borde väl ändå påverka republikanerna?

DF: Efter (förlust)valet 2008 bestämde sig republikanerna för att partiet inte hade varit tillräckligt libertarianskt. Partiet började alltså förorda nedskärningar och utgiftsminskningar. Om partiet förlorar under Donald Trump hoppas jag att det rör sig mot mitten. Men det kan också röra sig i en mer nationalistisk och populistisk riktning. Frågan är alltså: Kommer republikanerna att utvecklas till att bli som David Camerons De konservativa eller som Marine Le Pens Nationella fronten? Jag längtar efter Dwight Eisenhower, men han verkar inte tillgänglig.

Mats Wiklund är redaktör i Axess.