I dåligt sällskap

Sanningen är ju att Nietzsche länge och varstans har utövat en oemotståndlig dragningskraft på människor hängivna galenskap, ondska och högmod. Hans författarskap är en veritabel fyndplats för dem som vill tillhöra en högsta kast och äga rätt att förakta och se ner på andra eller kanske till och med förgöra och förinta andra, dem som inte förmår motstå utan med välbehag lyssnar på sång som lovar utvaldhet, dem som blir självförälskade.

Nietzsche utgick från en skarp samtidsiakttagelse. Han intresserade sig för naturvetenskapen och dess triumfer. Han såg att naturvetenskapen som var så bra på att arrangera livet mer praktiskt och bekvämt för allt fler och som alltid tycktes ha en enkel och fyrkantig förklaring till hands på vad det vara må rövade samtidigt som den gav. Moderniteten stal mening från människorna. Sagorna och myterna förlorade sin giltighet, och de övernaturliga väsendena dog med deras försvinnande. Älvor, troll och jättar. Kentaurer och enhörningar. Ja, Gud och Djävulen. Naturvetenskapen slog igen dörren till det som en svensk diktare och Nietzscheläsare har kallat de svirrande fladdermössens rike. Den öppnade istället dörren till det som en tysk sociolog kvickt döpte till en avförtrollad värld.

Men vad ska man göra när mysteriet är borta? Mysteriet som gav ljus och skuggor, färg och dunkel, glädje och vemod åt människans existens som människa. Mysteriet som gav sammanhang och innebörd åt varje hennes steg. Här stod hon nu plötsligt som en primat bland primater, ett djur bland djur. Med sitt blodomlopp och sina inälvor. Snart med sina gener och sitt kemiskt analyserbara känsloliv. Inte undra på att Nietzsche blev tokig, alldeles vansinnig av tanken på det som naturvetenskapen hade tagit ifrån honom. Nu skulle han finna ny mening, konstruera ny mening. Han lät hammaren tala och lät Zarathustra stämma in med manande ord. ”Jag lär er övermänniskan. Människan är något som måste övervinnas. Vad har ni gjort för att övervinna människan?” Maningen har genom åren stimulerat inte bara fascister, nazister och kommunister utan enstöringar som inte kan se en broder utan bara grandet i dennes öga, anhängare av källar- och andra sekter där det depraverade i de invigdas ögon bevisar att de inte är underkastade pöbelns regler utan hör till en annan, friare nivå och filosofie doktorer som sticker näsan i Gesammelte Werke och berusar sig med ord obekymrade av hur dessa ord korresponderar med verklighet.

Det är inte en ny, ödesdiger trend som David Brolin iakttar utan bara nya, sorgliga exempel på ett evigt återkommande ett och detsamma. Stollar hittar Nietzsche. Och de älskar Nietzsche. För han ger deras stollighet guldkant. I bästa fall blir de bara malliga. Och säger att sådana som säger det som jag nu säger är förskräckligt ytliga och osofistikerade. Att sådana som säger det som jag nu säger inte begriper någonting. Att vi är just sådant där patrask som de själva inte är. Och sedan tågar de iväg till sina försvurna. Kanske nöjer sig deras krets av försvurna med att diskutera om Jacques Derrida i Éperons verkligen uttömde hela innebörden i Nietzsches anteckning om att han igår glömde sitt paraply. Kanske gör deras krets av försvurna istället upp listor över fiender och orerar om den ordning som ska gälla i morgon, när de själva intar sin rättmätiga plats och låter de alltför många – hos dem finns alltid ett de alltför många – smaka piskan.

En sak står lika klar idag som den gjorde igår: Den som läser Nietzsche behöver aldrig sakna dåligt sällskap.