Anna Ekström (S) är en förebild i kris

Men varför? Det går emot hur vi ska agera vid en krissituation.

”Det måste vara fakta och inte rädsla som styr hanteringen av utbrottet, och vi försöker nå ut med de underbyggda fakta och den kunskap som finns”, säger Karin Tegmark Wisell, chef för avdelningen för mikrobiologi på Folkhälsomyndigheten.

Det är centralt att vi litar på och lyssnar på den myndighet som har ansvaret.

I en intervju i SvD säger Kristina Axén Olin (M) att rektorer sagt till henne att när Folkhälsomyndigheten inte rekommenderar att barn ska stanna hemma blir rektorerna ”plötsligt” själva ansvariga för att besluta om de ska ta emot elever eller säga till dem att vara hemma.

Men det är ju just det rektorerna redan är; ansvariga för skolan och eleverna. Om det känns så problematiskt bör man nog snarare se över vem som är rektor på den skolan…

För precis som Ekström säger: ”Det sämsta man kan göra under en pågående krishantering är att flytta ansvaret mellan myndigheter” (SvD 4/3).

Vi har i Sverige har en demokratisk misstro mot ”extraordinära åtgärder”. Det har också visat sig att övergången från normalstruktur till krisorganisation kan föra stora risker i form av ansvarsförvirring, nedgång i produktion och interna byråkratiska konflikter. (Ur boken Att samverka i kris – för övrigt en rekommenderad läsning i och inför sådana här situationer!)

Vid krissituation gäller ordinarie förvaltningsstruktur. Det är betryggande. Då är det också mycket viktigt att vi kan hålla oss till det. Vi måste kunna lita på att problem löses på lokal nivå utifrån rätt myndighets rikstäckande rekommendationer.

Sitt still i båten. Information är A och O, och finns att tillgå på Folkhälsomyndighetens hemsida: https://www.folkhalsomyndigheten.se/