På Svalbards (enda) museum lär man sig om historien på 78:e breddgraden i stort och om enskilda människoöden i smått. Anledningarna till att åka hit har varierat genom tiderna. Tidiga upptäcktsresande for ut för att se om Nordpolen var en riktig plats eller kanske rentav ett stort hål. Senare resenärer har desperat jagat efter ett annat liv och velat hitta skatter eller mat i Svalbards vatten genom valrossjakt och valfångst. Många har knäckts av den extrema miljön och otaliga är de som har gått under i det iskalla havet.

Idag är de flesta besökarna antingen turister eller forskare, men även om det är mindre farligt här nu än det var på det sena 1800-talet behövs fortfarande vapen när man lämnar Svalbards bebyggda delar. Isbjörnshotet lurar om hörnet på denna plats med många utmaningar. Vädret varierar friskt och är oftast väldigt kallt (och mörkt, även om jag hade lyxen att åka under perioden när solen aldrig går ned) och klimatförändringarna syns dels i dramatiska ras och skred, dels i att nya farleder skapas för sjöfart och turism som kan innebära oljespill och olyckor som det i dagsläget inte finns tillräckliga skydd emot.

När vi träffade lokalstyret diskuterades bland annat beredskapen. Förhållningsreglerna kommer från fastlandet, men med viss anpassning för Svalbards annorlunda förutsättningar. Här får man bara bo om man kan försörja sig själv. Man får inte födas eller dö här. Det finns varken förlossningsavdelning eller äldreomsorg. Du förväntas vara stark nog att klara dig själv utan annat än akutsjukvård. Ändå bor här omkring 2500 personer från 54 olika nationer.

Hur når man ut med krisinformation? undrade jag.

Det finns en lokaltidning som heter Svalbardposten som lokalstyret har goda relationer till. Överhuvudtaget är människors tillit till myndigheter mycket hög här. Förmodligen illa tvunget när det mer eller mindre dagligdags är något av ett extraordinärt läge.

Men det är lätt att glömma bort farorna när man besöker Svalbard tillfälligt. Vi flyger in och ut utan större problem, dricker cappuccino i vårt varma hotell och äter god mat på de lokala restaurangerna. Allt verkar som ett vanligt samhälle, men skenet bedrar.

Dricksvattenförsörjningen är ofta en svag punkt även för oss i Sverige. Men på Svalbard vilar den enda dricksvattensjön på en bädd av permafrost. Och den smälter. Marie Jürisoo, operativ chef och vice vd vid Stockholm Environmental Institute, berättade om konsekvenser av att uppvärmningen går 2–3 gånger snabbare i Arktis än för det globala genomsnittet och på Svalbard har det blivit hela 4 grader varmare sedan 1990. Om det blir krisläge förväntas varje enskild person klara sig i tre dygn. Vad som händer efter det? Det vet inte ens lokalstyret helt säkert. Beredskap är en svår nöt att knäcka för oss. Den är ännu svårare på en ö ute i Norra ishavet.

Förutom skydd mot risker vållade av den extrema naturen finns andra faror som hägrar. Jonas Kjellén, analytiker vid Rysslands- och Eurasienprojektet vid FOI, talade om Rysslands militarisering av Arktis. Både Ryssland och Kina vill utvinna olja och gas och de gör numer fler seglatser i arktiska havet. Förutom ovana vid att hantera ovan nämnda oljespill och olyckor blir avlyssning via nya master och ubåtar vanligare.

Longyearbyen på Svalbard är norskt, men närbelägna Barentsburg är ryskt. Även om Spetsbergtraktaten (som undertecknades 1920 i Paris) tilldelar Svalbards och Björnöns områden till Norge anser nog många – i stil med 1800-talets upptäcktsresande – runtom i världen att den arktiska öknen är en plats för alla och ingen. Man kan konstatera att det som sker på Svalbard – inom både klimat och geopolitik – påverkar även oss. Det är centralt att vi i Sverige är uppmärksamma på utvecklingen så att vi, som god granne men även nyblivet Natoland och en av undertecknarna till Spetsbergtraktaten, kan delta och hjälpa Norge vid behov.