Trivialisera inte stoicismen

År 1965 sköts den amerikanske stridspiloten James Stockdale ner över norra Vietnam. I över sju år hölls han fången under brutala förhållanden och torterades av kommunisterna. Senare fick han frågan om hur han hade lyckats överleva inte bara fysiskt utan psykiskt. Han hänvisade då till en nästan 2 000 år gammal bok som hade ingått i kurslitteraturen vid Stanforduniversitetet: Epiktetos Utläggningar.

Epiktetos föddes i Turkiet någon gång omkring år 55 och skickades som slav till Rom. Där studerade han filosofi under den då namnkunnige stoikern Musonius Rufus och frigavs till slut, bara för att förvisas från Rom under kejsar Domitianus som betraktade filosofer som ett hot. Epiktetos slog sig ner i Nikopolis i nordvästra Grekland och grundade en egen skola. Där föreläste han för aspirerande filosofer om djupa teoretiska spörsmål, och för vanliga människor om mer praktiska ämnen, som hur man hanterar motgångar, smärta och sorg.

Det är så stoicismen är känd idag. Medan många andra filosofer fördjupar sig i frågor av begränsad praktisk nytta, som huruvida verkligheten egentligen existerar och om vi i så fall kan veta något om den, erbjuder stoikerna en användbar vägledning till hur fullt normala människor kan hantera verkliga problem. Väldigt kortfattat: vägen till lycka, eller åtminstone sinnesfrid, är att ta kontroll över sina egna tankar och reaktioner och acceptera att allt annat – våra materiella tillgångar, vårt rykte, vår världsliga framgång – är bortom vår kontroll. Eller, som den amerikanske prästen och teologen Reinhold Niebuhr uttryckte det i den berömda Sinnesrobönen: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Denna filosofi åtnjuter idag en utbredd popularitet. Titlar som How to Be a Stoic, Stoicism and the Art of Happiness och Stoic Spiritual Exercises flyger ut från tryckerierna, medan bokhandlarna på försommaren rekommenderar Marcus Aurelius klassiska Självbetraktelser som studentpresent tillsammans med kokböcker för lågprismat och introduktioner till svensk historia. Podden The Daily Stoic har flera miljoner följare. Tiotusentals människor har deltagit i projektet Stoic Week, där man under en vecka lever i enlighet med stoiska principer.

En av initiativtagarna är John Sellars, docent i filosofihistoria vid University of London, vars Lektioner i stoicism (övers. Eric Cullhed, Natur & Kultur) nyligen kom ut på svenska. Sellars har tidigare skrivit flera tyngre böcker om filosofin; den här befinner sig egentligen någonstans i gränslandet mellan introduktionsbok och marknadsföringspamflett. Stoicismen har aldrig framstått som mer lättillgänglig och attraktiv. Dess tilltro till försynen presenteras som en holistisk världsbild à la Gaiahypotesen snarare än en tro på Gud; Musonius Rufus uppfattning att även kvinnor bör tillåtas att studera filosofi tas till intäkt för att stoikerna var tidiga jämställdhetsivrare.

Sellars har inte fel i att stoicismen passar 2000-talet bra. Många av dess centrala punkter kan destilleras till något en svensk managementkonsult skulle kunna ha som skärmsläckare på jobbdatorn: varje motgång är en möjlighet att förbättra dig själv, det är din inställning till problemet som är det verkliga problemet, lev varje dag som om den vore den sista.

Egentligen var stoicismen betydligt bredare och djupare än så. De antika stoikerna såg sig visserligen som läkare för själen, i en tradition som går tillbaka till Sokrates och möjligen ännu längre, men de ägnade sig åt både fysik, logik och etik. Problemet är att väldigt lite finns bevarat. De tre stoikerna som är berömda idag – statsmannen Seneca, filosofen Epiktetos och kejsaren Marcus Aure­lius – var alla verksamma de två första år­hundradena e Kr,­ när stoicismen redan hade existerat i många hundra år. Den etablerades mer än 300 år f Kr av köpmannasonen Zenon från Kition som höll föreläsningar vid en pelarhall (stoa) i Aten och sedan grundade en skola som överlevde ända till Sullas härjningar på 80-talet f Kr. Men de tidiga stoikernas skrifter har inte bevarats, utan akademiker har fått pussla ihop deras idéer utifrån vad andra har skrivit om dem.

Bland annat vet vi att det fanns en konflikt mellan vad filosofiprofessorn Brad Inwood har kallat bred respektive minimalistisk stoicism. Den förra menade att filosofer visserligen är läkare för själen, men själen behöver kunskap. Minimalisterna ansåg att allt utom etiken, alltså läran om hur vi bör leva våra liv, var överflödigt.

Epiktetos ägnade förmodligen en stor del av sin tid åt fysik och logik. Seneca berörde dem en del i sina skrifter. Men det är sannolikt inte en slump att det mesta som har överlevt av stoicismen är de praktiska råden. Antika grekers och romares världsbild rimmade inte särskilt väl med kristendomens; uppmaningar att leva ett rättfärdigt liv föll sannolikt i bättre jord under medeltiden. Faktum är att Epiktetos Utläggningar under tidig medeltid fungerade som vägledning för munkar. Senare kom Marcus Aurelius att bli en bästsäljare i det viktorianska England, och stoiska idéer lyser igenom i utvecklingen av kognitiv beteendeterapi på 1900-talet.

Frågan är dock om inte 2000-talsmänniskan behöver stoicismen mest av alla. Modernismen har lärt oss att betrakta samhället som en maskin vi kan få att göra som vi vill om vi bara skruvar på rätt reglage. Ännu mer moderna ismer har lärt oss att motgångar inte är något som stärker oss, utan något vi måste skyddas från. Det som ska åtgärdas är inte längre den egna emotionella reaktionen utan det som gav upphov till den, medan känslor – ju mer negativa desto bättre – har blivit en form av politiskt kapital. Sociala medier har gjort en hel industri av just den sortens bekräftelsesökande som stoikerna vände sig emot, och världen är full av sådana störningsmoment som Seneca varnade för i essän Om livets korthet: spel, sporter och ytliga distraktioner från vad människan verkligen borde ägna sig åt – att tänka och lära sig.

Att stoicismen åtnjuter en stigande popularitet är alltså inte så konstigt. Men även om stoicismen utan tvekan är bra för den moderna människan, är det tveksamt om den moderna människan är särskilt bra för stoicismen.

När man läser stoikerna, eller för den delen Sellars Lektioner i stoicism, slås man av hur mycket av filosofin som inte bara passar den moderna världen utan även dess mest enerverande aspekter. Till exempel självhjälpsindustrin och dess budskap att man kan uppnå vad som helst om man bara går upp klockan fyra på morgonen och har rätt mindset, som kan etableras genom ”affirmationer”, små mantran man upprepar för att påminna sig om viktiga saker. Marcus Aurelius uppmanar sina läsare att i början av dagen säga till sig själva: ”De människor jag har att göra med idag kommer att vara näsvisa, otacksamma, arroganta, oärliga, avundsjuka och otrevliga. De är sådana eftersom de inte kan skilja gott från ont.” Seneca beskriver att han på kvällen reflekterar över vad han hade kunnat göra bättre den gångna dagen.

Skillnaden är förstås att stoikerna var självkritiska och strävade efter att förbättra sig själva, medan moderna affirmationer verkar gå ut på att man är bra, stark och tillräcklig precis som man är. Men beröringspunkterna slutar inte där. Stoikerna var, precis som många ”medvetna” personer idag, antikonsumistiska. Marcus Aurelius brukade påminna sig om att ”en utsökt måltid är i själva verket bara liket av en död gris eller fisk. På samma sätt är den dyra prylen eller lyxbilen inget annat än en klump metall och plast”, som John Sellars uttrycker det. Seneca skrev att de flesta människor slösar bort större delen av sitt liv, bland annat på att förvärva prylar och status de egentligen inte har någon glädje av.

Stora delar av den ursprungliga stoicismen har redan gått förlorad i mötet med den kristna världen. Det finns en risk att ännu mer och centralare aspekter försvinner i mötet med det moderna livet, vars många distraktioner gör det lockande för filosofins förespråkare att koka ner den till dess mest lättsmälta budskap. I värsta fall kommer samtiden att äta upp stoicismen och spotta ut den som självhjälpslitteratur.