Om du vill förstå Jane Austen – åk inte till Bath

Jag skriver ett brev från Bath, och låtsas sitta vid det skrivbord Jane Austen satt vid när hon med precis stil diktade om Anne Elliot i romanen Övertalning. Den brittiska författarinnan Jane Austens postumt utgivna verk från 1818 kretsar kring staden Bath, och jag befinner mig här för att försöka få syn på Austen, vem hon var bortom hattarna, konventionerna, filmatiseringarna där det alltid regnar just när kärleksparen äntligen ska mötas på heden, i dimma.

Det regnar faktiskt i Bath just denna morgon också. Brevet jag vill skriva måste undvika alla klyschor om hur vackert allt är här, men det är svårt att inte fastna i den storslagna arkitekturens upphöjda vardaglighet. The Circus och The Royal Crescent är bostadsområden som liksom sveper fram i rundade bågar, i mjuk men organiserad harmoni. Fasaderna är intakta från åren 1767–1774 då husen byggdes. Här bor människor (med pengar) som placerar sina välputsade skor på stenplattor utanför de georgianska stadsvillorna med joniska kolonner och kapitäl.

De romerska baden som byggdes för tvåtusen år sedan är fortfarande välbesökta och Bath är Somersets kurort – det är svindlande att betänka hur människor i olika tider stigit ner i de varma källorna.

Jag är ju här för att komma nära Jane Austen och styr därför stegen mot det center som staden upprättat till hennes ära. Det är 250 år sedan i år författarinnan föddes och en parad ska hållas! De förannonserade bilderna från festtåget är oroan­de: maskeradens utstyrslar indikerar att processionen främst syftar till ytterligare utrymme åt vuxna människors fäbless för trams och lek. Ansiktsuttrycken som ska avspegla den glädje med vilken paraderandet kommer att genomföras är avskräckande karikatyrer av medelålders män och kvinnor utan existentiell riktning.

När jag närmar mig museet om Jane Austen står horder av unga tjejer utanför och fotograferar sig med en vaxdocka som ska föreställa författarinnan. Hela upplägget, förstår jag när jag stiger över tröskeln, är ett slags lajv där vi ska handla billiga tvålar med citat från Stolthet och fördom och få te uppdukat av en ungmö med fejkade blonda korkskruvar.

Hur ska mitt brev kunna fånga de tvära kasten mellan Baths mondäna ”rus in urbe”, latinets ord för hur man skapar land i staden, och brölande rugbyfans som just denna lördag intar den söta bron Pultney? Efter en själslig antiklimax på Austencentret går jag utan särskild riktning nedåt och ännu mera nedåt mot parkerna. På stadskartan finns en liten oas, Henriettaparken, utsatt, och grinden dit står öppen. Och det är här inne, bland hängpilar och ekar höga som flervåningshus, som mitt splittrade turistande upplevelse-jag kommer i kapp mitt rotade läsande-jag. Solen tittar fram. Jag slår mig ner på en stadig träbänk, stänger ute världen och öppnar romanen Övertalning.

En gång lät sig Anne Elliot övertalas att bryta förlovningen med Frederick Wentworth, av ekonomiska och sociala skäl. Nu är han tillbaka efter en tid, han har gått från fattigdom till att ha blivit rik, men ska han förlåta Annes svek? Romanen handlar om den bundna viljan, hur länge kärleken väntar och som alltid med Jane Austen dras man in på ett sätt få andra författare lyckas med. Någon har sagt att Austen är den första engelska romanförfattaren som låter läsaren sitta på sin romanfigurs axlar. Hon gör något nytt med det berättande och beskrivande perspektivet, händelseförvecklingarna kommer nära.

I Austens verk finns inget psykologiserande, egenskaper och beteenden samsas inte komplext huller om buller i människan, utan är snarare bestämda essenser. Ibland kan läsningen bli entonig, men det är så utförligt beskrivet att man fängslas.

Jag tror att en anledning till att jag sitter kvar i timmar på parkbänken och läser istället för att bli upptagen av krimskramset på museet är att Austen hyllar tråkigheten och artigheten på ytan samtidigt som det inre livet och de egna tankarna är så rörliga, så färgstarka. Så jag skickar ett vykort i stället. ”Åk till Bath för parkerna och husen. Stanna hemma om du vill förstå Jane ­Austen.”