Vissa saker får man acceptera att man nog aldrig kommer att begripa. Det är dessutom säkert ganska mycket, och jag har en känsla av att det inte blir mindre. Men något som verkligen sticker ut är hur svenska medieföretag fungerar. Och här har jag verkligen försökt förstå. Men tillgängligheten ligger någonstans mellan den mest avancerade moderna fysiken och Hegels filosofiska system. Jag räcker helt enkelt inte till.
Som allt annat man konsumerar vill man ju ha kvalitet. Prenumerationer är dyra. Public service-skatten är inte försumbar. Det händer att saker jag läser om i tidningen eller hör i radio är viktiga för det jag arbetar med. Det förekommer till och med att det jag läst i tidningen omnämns i mina krönikor här. Kvalitet är viktigt. Och om jag som kund tycker det är viktigt utgår jag ifrån att min leverantör tycker detsamma.
För några veckor sedan hade Dagens Nyheter ett stort reportage om en ung kvinna som kunde vittna om hur svårt det var att komma ut på arbetsmarknaden. I en särskilt gripande passage fick vi veta att läget hade blivit så desperat att hon tvingats flytta hem till sina föräldrar.
Dagens Nyheter arbetar som bekant under devisen ”För en upplyst värld”. I det här fallet hade jag nöjt mig med att mitt eget lilla hörn av världen hade lysts upp på en punkt. Det framgick ingenstans i artikeln att den av arbetslöshet drabbade kvinnan var anställd av det helägda socialdemokratiska företaget AiP Media (Aktuellt i Politiken). AiP Media ägnar sig åt socialdemokratisk kommunikation på nätet. Nästan alltid i konton med generiska namn som ”Morgon-Tidningen” och ”Politikkollen”. Den ambitiöse kan gräva och googla sig fram till att det finns en koppling till S.
Ingen kan låtsas som att det regnar som en svensk dagstidning.
Det krävdes inte alls lika djupt forensiskt arbete för att förstå att kvinnan i fråga var kopplad till det socialdemokratiska partiet. I synnerhet inte då reportaget bildsattes inifrån Socialdemokraternas partikansli på Sveavägen 68. Där gjordes intervjun.
Frågan man ställer sig är hur det kunde hända. Förstod inte journalisten eller fotografen var de befann sig? Fanns det ingen på redaktionen som noterade detta? Frågade sig ingen vem kvinnan ifråga egentligen var? Hur kunde tidningen missa det som var uppenbart på en halv minut för många av dess läsare? Intervjun borde aldrig ha publicerats.
Det var inte första gången. Några veckor tidigare hade en arbetslös person skrivit en artikel på DN Debatt, där han förklarat för oss att han som arbetslös led av en hårt dömande omvärld. Han var också aktiv socialdemokrat. Det gick att googla fram på tio sekunder.
Dagens Nyheter är dock inte ensamma. Detta kvalitetsproblem är rätt vanligt. I samband med klimatmötet i Brasilien hade Aftonbladet lyckats hitta en 24-åring som skämdes för att han var svensk. Även den här unge mannen var socialdemokrat. Vilket inte framgick.
Alla gör vi fel. Det är knepigt att göra tidning. Det är inte problemet. Företag som misslyckas i sina leveranser ber kunderna om ursäkt, kompenserar och är inte sällan transparenta med sitt eget förbättringsarbete.
Det jag aldrig kommer att begripa är det sätt på vilket medieföretag rapporterar om egna kvalitetsproblem. Det vill säga: inte alls.
Utan vidare kommentarer uppdaterade man de berörda artiklarna, för att korrigera det läsarna påpekat. Ingen kan låtsas som att det regnar som en svensk dagstidning som ertappats med att publicera felaktigheter. ”Texten har tillfogats ett förtydligande”, fick DN:s läsare veta.
Att det berodde på en redaktionell genomklappning framgick inte. Det är som ett elbolag som inte med ett ord förklarar för sina kunder varför det är upprepade strömavbrott.
Det andra svårbegripliga är varför medier inte bevakar medier.
Om nu inte DN vill förklara hur man kunde missa att man befann sig på det socialdemokratiska partikansliet, varför kan jag inte läsa om det i Expressen eller SvD? Varför ställer inte nyhetsredaktionerna på SR eller SVT dessa frågor till DN?
Det är som ett IT-haveri på Försäkringskassan eller en kabelbrand på Forsmark som medierna bara låter passera.
Men det är väl så det är. Något jag aldrig kommer att begripa. I en upplyst värld.
