Vi hungrar efter mening

Varje dag äter vi. Ändå har många ett komplicerat förhållande till mat. Alla har vi väl någon gång stått där med buffétallrik, chipspåse eller chokladkaka i hand och skamset konstaterat att vi borde slutat äta för länge sedan. I de flesta fall är sådant beteende inte något farligt, men för vissa blir ätandet ett problem.

Konsekvenserna av ett problematiskt ätande kan slå åt båda håll – i den ena änden finner vi ett överätande som leder till övervikt eller fetma, i den andra änden ett extremt kontrollerat ätande som leder till undervikt, i värsta fall svält.

Varför är det så svårt att hantera detta grundläggande behov? Varför äter vi som vi gör fast vi egentligen vill något annat? Om detta handlar Kristina Elfhags bok Hunger. Ätandets ­psyko­logi, som skildrar vår relation till mat och ätande ur psykologiska, filosofiska och sociologiska perspektiv.

Denna humanioraorienterade utgångspunkt står i kontrast till det naturvetenskapliga perspektiv som annars brukar dominera. Om vi endast ser på dessa problem ur ett medicinskt perspektiv riskerar vi att missa något viktigt, anser Elfhag. Till sin hjälp tar hon skönlitteraturen – den mänskliga upplevelsens alla dimensioner får ta plats i form av karaktärer som Bridget i Bridget Jones dagbok, Annie i Moa Herngrens Tjockdrottningen och självaste Odysseus i Odysséen – ett uppfriskande grepp i vår annars så statistikstinna offentlighet.

Enligt Elfhag har våra svårigheter mycket att göra med att vi äter av långt fler anledningar än bara hunger. Vi äter för att det är gott, för att fira, för att komma varandra nära – men också för
att vi har tråkigt, är stressade, behöver tröst eller för att fylla ett tomrum. Det är lätt att använda mat som en stötdämpare för det som är svårt, som negativa eller oklara känslor, vilket gör ätandet till en strategi för att slippa hantera livets utmaningar.

Vi lever också i ett samhälle som gör det enkelt för oss att äta för mycket och fel saker. I stora delar av världen lever vi i överflöd, där välsma­kande, näringstät mat går att få tag på snabbt och billigt. Matindustrin, med vinst i blickfånget, driver på vår konsumtion med smart marknadsföring, stora portioner och ult­raprocessad mat som designas med precis rätt sammansättning av salt, fett och socker för att skapa ett nästan oemotståndligt merbegär.

Till detta hör också att vår nuvarande samhällskultur – med dess fokus på individen, materiell strävan och en brist på naturliga sammanhang – kan urvattna känslan av mening i livet. Vi distraherar oss med lättsmälta, kortsiktiga nöjen – som mat och sociala medier – snarare än sådant som kräver mer ansträngning men som i längden ger mening på djupet. Vi blir därmed passiva och undviker att ta oss an sådant som kanske skulle kunna få oss att utvecklas.

Oturligt nog verkar detta höra till männi­skans natur. Vi har alla en inre schimpans, irrationell och impulsstyrd, som vill undvika obehag till varje pris. Att kunna utöva självkontroll blir därför en central förmåga för att kunna leva ett balanserat liv. Lättare sagt än gjort, men med kreativa strategier är det möjligt att nå hållbara livsstilsförändringar, anser Elfhag.

Boken är full av nyttiga insikter. Som läsare kan jag dock se en risk med att reflektera för mycket över sitt ätande. Mat är ett av livets stora glädjeämnen, och inte vartenda beslut kring vad man ska äta bör föregås av sorgsna tankar som: ”Äter jag den här bullen för att fylla ett tomrum nu?” Det är knappast hälsosamt. Men när ätandet blir ett problem är det mycket värdefullt att ta med sig denna kunskap.