Den omöjliga kulturpolitiken

Varför behövs kultur? När man har besvarat den frågan infinner sig nästa: Vilken roll ska kulturpolitiken ha? Två nya böcker i ämnet söker svaren på båda frågorna. Den ena är skriven av David Karlsson och Mikael Löfgren, båda knutna till Nätverkstan i Göteborg, ett kulturcentrum som har som mål att stötta och utveckla kulturlivet. Deras Vad är kulturpolitik? En lathund är framvuxen ur deras praktiska arbete inom ramarna för denna verksamhet.

Den andra är författad av professorn i idéhistoria Sverker Sörlin, för närvarande med en professur i miljöhistoria vid KTH i Stockholm. Där Karlsson/Löfgren går läsaren till mötes med en blygsam men handfast skrift träder Sörlins bok fram under den mer magistrala titeln Kulturens värde (Atlas), och med högtflygande ambitioner.

Kulturen utgör enligt Sverker Sörlin själva den själ som ska genomsyra samhällsbygget. Därför behöver man bryta ner de hämmande väggar som den rådande kulturpolitiken murat in kulturen i. Alla som på något sätt befinner sig i närheten av konst, bildning och kultur ska sedan ge sig i kast med att via andlig verksamhet bygga det nya miljö-, genus-, klimat- och kulturbefrämjande samhället. Alla goda krafter ska gå ihop för att – med hans eget myntade begrepp – ”veta tillsammans”.

Men veta vad? Varför just det och inte något annat?

All diskussion om kulturpolitiken i Sverige måste på ett eller annat sätt förhålla sig till dess år noll: 1974 års kulturpolitik. Det är här grunderna stadfästs och den organisatoriska basen för svensk kulturpolitik slås fast, främst att den ska skydda kulturen mot ”­kommersialismens negativa verkningar”. Men vad som då också sker är en åtskillnad mellan utbildningspolitik och kultur­politik.

På grund av det senare är därför 1974 för Sverker Sörlin sinnebil­den för den splittring mellan bildning och kultur som har präglat och förstört inte bara kulturen och konsten, utan själva det sköra spindelnät som han menar borde knyta samman samhället. I hans vision ska kulturen och kulturpolitiken inte ses som ett politikområde bland andra, och framför allt inte som en jolle hängande och slängande efter de tunga budgetskeppen. Kultur ska genomsyra all politik, alla departement, all anslagsfördelning.

Det är ingen alldeles ny tanke att bildning och kultur hör ihop, och därmed politisk-administrativt borde föras samman inom ett och samma politikområde och departement. Det nya hos Sörlin torde vara hans föreställning om gemenskapen, tillsammans-heten, all together now, som Beatles sjunger.

Där Sörlins prosa svävar fram på den goda formuleringens uppvind låter Karlsson och Löfgren grannlåten stå tillbaka för handfast enkelhet och handbokens tydlighet. Deras lathund har sina rötter i Luthers katekes och den goda studiehandledningens praktiska användbarhet, med dess växlande mellan pedagogik och aforistisk pregnans.

Liksom Sörlin ser Karlsson och Löfgren i kulturen i allmänhet och kulturpolitiken i synnerhet ”en grundbult i vårt demokratiska styrelseskick”. En grundbult som gynnar det mesta, från hälsa till demokratiskt sinnelag. Men de samhälleliga aktiviteter som de lyfter fram är inte i första hand storslagna projekt, utan den reellt existerande kulturpolitikens vardag så som den utövas och bedrivs i statliga, kommunala och regionala ämbetsrum, i mötessalar och föreningslokaler, på bibliotek och scener. Deras skrift riktar sig till alla som söker en snabb och effektiv grundkurs i kulturpolitikens ABC, historiskt och idag.

Ett problem med dessa böcker finns i betoningen av Kulturen i bestämd form singular. Om vi bara ändrar Sörlins titel en aning och istället skriver ”Kulturers värde”, blir associationerna annorlunda. Då infinner sig genast frågan vad man gör med de kulturella uttryck som inte låter sig infogas i det godkända och stadfästa, för att nu inte tala om de intressekonflikter som obönhörligt uppstår i ett samhälle av fria medborgare med mycket olika preferenser.

Hur hanterar Sörlin exempelvis det kulturella uttryck som brukar kallas ”gangsterkultur”? Eller de många uttryck, exempelvis nationalistiska och icke genuscertifierade, som står i motsättning till det som han finner vara gott? Räknas de till det man ska veta tillsammans? Eller på vilka grunder har de valts bort?

För att kunna tala om en sammanhållen kulturpolitik, syftande till en gemensam kultur, tvingas man nog trots allt analysera de prioriteringar som måste göras, vem som ska göra dem, liksom hur de hierarkier som ska ligga till grund för dessa avgörs och utformas. Där Karlsson och Löfgren är medvetna om ett kultur­livets ekosystem som inbegriper intressekonflikter och konkurrens om gunst och bidrag beaktar Sörlin helst inte den typen av friktion.

Historien lär oss för övrigt att bildning och kultur på intet sätt vaccinerar mot brutalitet och barbari. Josef Stalin och kretsen kring honom var alla djupt bildade, måna om att leva upp till det krav på kulturnost (”kulturvärdighet”) som hade varit viktig för den ryska intelligentian före revolutionen, och som kommunisterna ville förvalta. På rent barbarisk grund upprätthöll man därför under hela Sovjetunionens existens elitutbildningar och institutioner för vidmakthållandet av de högsta formerna av klassisk (borgerlig) bildning och konst, med förvisso enastående och världsberömda musiker, kompositörer, dirigenter, dansare med mera som resultat. Med frihet och demokrati hade det dock föga att skaffa.

Ett återkommande begrepp i diskussionen om anslagsfördelning inom kulturpolitiken är mantrat ”armlängds avstånd”, detta att företrädare för olika ideologiska statsapparater ska hålla fingrarna borta från konstens skapande och utövande. Tanken är att politikerna ska se till att det finns rum för konstutövning, som konstnärsateljéer och teaterscener, men innanför dessas dörrar får de inte träda. Redan som utgångspunkt är det en sanning med modifikation, med tanke på de många direktiv som utgår från de institutioner som fördelar de monetära stöden till olika konstarter, exempelvis filmstödet. Politik är att vilja ­– att styra.

Ett bekymmer är att det är betydligt lättare att vara för armlängds avstånd när kulturen redan främjar de värderingar man själv håller högt. Och genom Karlssons och Löfgrens bok löper också tanken att kulturpolitiken äger en befriande kraft, att den rymmer en utopisk dimension, en ”folkbildningens emancipatoriska etos”. En sådan måste ha ett innehåll, vilket innebär en styrning.

För dem finns kulturens utopiska kraft som en möjlighet för såväl individen som samhället, genom en fördjupad känsla av samhörighet och gemensam utveckling. De ser denna kraft ligga förborgad redan i den kulturpolitik som Sverige sedan länge har. Där verkar den som en surdeg i ett närande bröd. Författarna förefaller således inte helt missnöjda med tingens ordning, medan Sverker Sörlin nog vill se en total omvälvning.

Hos såväl Sörlin som Karlsson och Löfgren dyker inte helt oväntat gamla socialdemokratiska politiker upp som förebilder, såsom Arthur Engberg och Rickard Sandler, alla med ambitiösa idéer om kulturens roll i det tidiga folkhemmet. Det är vördnadsbjudande med detta återuppväckande av fädernas gärningar, men vilar verkligen framtiden i det mång­etniska och diversifierade Sverige där?

Den värmländske poeten och folkbildaren Bengt Berg har berättat att han en gång, när han talade inför en publik bestående av folk från bygden, fick frågan om hur många poeter det fanns i Värmland. Han tänkte efter och angav en siffra han trodde var rimlig, varpå frågeställaren hade en uppföljande fråga: ”Och hur många poeter behövs det?”

En rolig historia, men inte utan sälta. Vi kan le åt frågeställarens naiva undran. Dock träffar den en nerv i en skatte-
finansierad kultur där kulturarbetare inte förväntas klara sig på marknaden. Behovet av konstnärer kan inte kvantifieras på samma sätt som efterfrågan på distriktsläkare, poliser och ambulans­personal. Men något slags bedömning av samma slag måste göras när medlen ska fördelas. Utopisk kraft eller ej.