Brev från …, Krönika

Nina Lekander

Att rädda världen eller förvirra den

Ernst Thälmann-statyn i Prenzlauer Berg i Östberlin. Foto: Max Schwalbe / Wikimedia Commons

En tysk professor försöker utrota kapitalism och konsumism med väldigt komplicerat genuskorrekt tal.

Nina Lekander

Författare och journalist.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Nyligen har jag ömsom stånkat, ömsom fnittrat mig igenom Lann Hornscheidts bok Sprachhaltung zeigen! Ein Argumentationsleitfaden für diskriminierungskritisches Sprechen und Schreiben. Proffx, Profx, Profex, Profix, Drex, Prof.ens och Dr.ens har författaren växelvis kallat sig under åren på Humboldtuniversitetet i Berlin. Centrum för tvärvetenskapliga genusstudier heter hennes avdelning. Genusfritt, demokratiskt och jämlikt språk anbefalles å det strängaste.

Helt lätt är det inte alltid att hänga med i boken. Själva trycksaken är på god väg att rädda världen: 100 procent återvunnet och certifierat papper, mineralfri tryckfärg utan isopropanol, inget inplastat omslag och en närmast oknäckbar bokrygg. Allt för klotets och Greenpeaces skull. Förlaget heter w_orten & meer, ett ”diskrimineringskritiskt” företag. Understrecket symbolise­rar ”gender gap”, könsskillnad.

Så här kan det låta: ”Diskrimineringskritisk språkförändring är nödvändig och central för en diskrimineringskritisk världsförändring.” Men språkförvirringen är betydande. ”Ska man säga Lehrerinnen und Lehrer, Lehrer_innen, Lehrer:innen, Lehrer*innen eller helt enkelt bara lärkrafter?” undras det på nätet. Jag påminns om min mammas krav på att kallas lärare och inte lärarinna. Mor Lena skulle heller ej ha gillat konstruktioner som lärkraft eller lärkrafter. Den feministiska ikonen Alice Schwarzer, grunda­re av tidskriften Emma, har kallat detta slags genusspråk för ”ofog” och sagt att det innebär att ”överge feminismen”. Många talar också om Genderwahnsinn – könsvansinne.

Om det känns jobbigt att prata så tipsar Hornscheidt på två ställen om inledande andningsövningar.

Tja, men nog kan man tala om lätt yrsel, därtill magiskt tänkande. Hornscheidts variant av genuskorrekt tal och skrift är tänkt att ta kål på kapitalism och konsumism. På köpet slipper vi egofixering, hyperindividualism och ”självisk bekvämlighet, kosta vad det kosta vill”. Om det känns jobbigt att prata så tipsar Hornscheidt på två ställen om inledande andningsövningar. För övrigt undrar jag varför behindert, alltså handikappad, bör skrivas Be_Hindert? Har sökt förgäves. En annan finurlighet: samtidigt som Hornscheidt ska ha sagt att det är rasistiskt att tala om hudfärg har hon själv ibland valt att definiera sig som svart, som någon sorts antirasistisk ”reclaim”. Schwarzer bör ha skrattat även här. Även Judith Butlers Genustrubbel faller en i tanken, liksom Ludwig Wittgensteins och Pippi Långstrumps olika slags språkspel. På något ställe hittar jag att Hornscheidt som författare kallar sig Autox. Tjipp, tjillevipp, tjillevipp bom bom och fötterna på kudden!

Nu till Östberlin, våra kvarter i Prenzlauer Berg. Vi flyr ibland vår skruttlägenhet och går till den klassiska hörnbaren Willy Bresch, där man kan dricka, röka, se på fotboll och höra äldre herrar samtala om DDR:s låga hyror. Några av dem, och vi, besöker gärna den närliggande parken där en 14 meter hög Ernst Thälmann i brons, skapad av en sovjetisk bildhuggare, höjer näven. Till vardags ett tillhåll för unga killar på cyklar som skuttar runt på socklarna av ukrainsk granit.

Den 16 april, kommunisten Thälmanns födelsedag 1886, är speciell. Då samlas där ett gäng äldre stadsbor med blomkvastar och gratulationer, helt obrydda av att Thälmann bekämpade social­demo­kraterna hellre än nazisterna – av vilka han sköts i Buchenwald den 18 augusti 1944.

Karln har även fått en kubansk obebodd ö vid Grisbukten uppkallad efter sig. Rent av donerad till Thälmann av Fidel Castro 1972. Cayo Ernesto Thaelmann har en liten ”DDR-strand” samt en byst som snart nog vältes omkull av en kraftfull cyklon. Icke desto mindre tycks den ännu vara militärt spärrad. Ett par tyska journalister försökte i modern tid besöka ön, men det blev kalla handen.

Själv är jag bara en enkel Journalx, med visst intresse för Politikx och dess ofta besynnerliga språkbruk och symboler. En vän till mig vill absolut inte kalla sig funktionsvarierad utan handikappad eller cp-skadad. Dvärgar kallas numera kortväxta, men än är inte Pär Lagerkvists bok Dvärgen omdöpt. Och dvärguggla/dvärguv tycks ännu vara ornitologiskt tillåtna. Kloka som de påstås vara: hu hu hu hu hu hu! 

Upptäck Axess Digital i 3 månader utan kostnad

Allt innehåll. Alltid nära till hands.

  • Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
  • Tillgång till vårt magasinarkiv
  • Nyhetsbrev direkt till din inbox
Se alla våra erbjudanden

Läs vidare inom Krönika