Efter att ha bläddrat igenom två tusen och en tapetprover börjar jag tänka att lite kommunism inom heminredning inte skulle vara så dumt. Två alternativ räcker: en randig tapet som heter Marx och en blommig som heter Lenin.
Jag tröstar mig med att tapetbryderierna i alla fall infaller på upploppet. Själva bostadsvalet är gjort, som kräver en betydligt mer obekväm spagat. Den mellan klokskap och önskningar. Nattliga skrollningar på Hemnet, med alltför generöst inställt budgetfilter, konspirerar med fantasier om hur livet kunde se ut i ett kök man aldrig stått i. Medan röda siffror pockar på uppmärksamhet i bakhuvudet.
Ekonomer som vill förutse vilka beslut kollektivet av bostadsköpare landar i har det lika besvärligt. Just nu försöker de förutse effekterna av att lånetaket höjts från 85 till 90 procent och amorteringskravet slopats. Förhoppningen är att flyttkedjorna ska rassla i gång före valet – men hur mycket av den nyvunna köpkraften kommer att ätas upp av prisökningar?
Ändå går livet vidare och man inleder ”det största finansiella livsbeslutet” där man står. Jag var igenom det nyss och blev snabbt slutkörd av inre brottningsmatcher mellan förnuft och känsla. Man vill ju så förtvivlat gärna hålla fast vid en självbild av att vara rationell, men de psykologiska fällorna är övermäktiga. Vi diskonterar framtiden för hårt (låter nuet få för mycket tyngd i besluten), styrs av fear of missing out och extrapolerar den prisutveckling vi råkat uppleva tidigare. För att bara nämna några mönster.
I desperation bestämde jag mig för att placera kontrahenterna i var sin ringhörna av mitt psyke. I den ena stod den ohämmade optimismen, lika charmig och övertygande som vanligt. I den andra rationaliteten, som lade fram ett par enkla verktyg. Bland dem en graf med priset plottat mot antal kvadratmeter för alla bostäder som sålts, säg, de senaste tre månaderna i det område jag gillar. Vid varje datapunkt finns de viktigaste attributen listade, till exempel uteplats eller ej, gatans attraktivitet, våningsplan.
Har andra också en betalningsvilja på 300 000 för en öppen spis, eller lider jag av ved-fetisch?
Till optimistens förtret blir det direkt synligt hur många kronor ett visst attribut lyfter en bostad över den allmänna regressionslinjen, och vilka som sänker objektet. Allt annat lika är det dyrare med sekelskifte än 1970-tal, det ”vet” man – men hur långt kan jag dra det argumentet när jag förhandlar med mig själv? Har andra också en betalningsvilja på 300 000 för en öppen spis, eller lider jag av ved-fetisch?
När jag började tänja på min budget för att optimisten sa att ”den där klädkammaren är sååå härlig” visade grafen tydligt var självbedrägeriet började. För mig blev det lättare att se det rationella i ögonvitan när jag samtidigt tillät mig att vara rationell i hjärtat.
Efter en visning där man känner att optimisten blivit lite väl uppeldad tyckte jag det var lite tryggt att springa hem och läsa av i modellen var gränserna för ett bra eller dåligt köp av en våning med just de attributen gick. För det är inte alltid synligt i utgångspriset. Vissa egenskaper får en tyngd i annonser och mäklarmunnar som inte återspeglas i betalade priser enligt en linear price performance, som den enkla grafövningen kallas.
Ett komplement kan vara att hålla koll på mönstret i de bud som trillar in, om det kommer till det skedet. För ett tag sedan ville min syster och jag väldigt gärna köpa ett ruckel till sommarhus i Ångermanland, som det blev huggsexa om, trots skicket.
Om grafövningen ger en stillbild av marknaden så är budgivarnas beteende en live stream av betalningsvilja. Klungan säger något – men mindre än avsluten – om var marknaden är just nu. Vad budgivare 3 och 4 pysslar med kan vara mer intressant än toppstriden.
Sedan är det ändå fritt fram att göra vilket galet val som helst, mätt som avsteg från marknaden. Med Ångermanlandsrucklet slängde vi till sist alla analyser i sjön. Osannolikt nog ville tolv budgivare ha det, inklusive asbest.
”Gud, vilken otur!” utropade jag i ett särskilt hett skede. ”Nån galen stockholmare har lagt sig i det här.”
”Men du är ju stockholmare, Cissi”, påpekade min svåger.
Det är den låga nivån av självinsikt som tvingat mig att bli bra på enkla trick. Vi kastade förvisso ut grafen, men visste exakt med vilket bud vi gjorde det.
