Vissa ord försvinner. ”Karriärkvinnor” hör man inte ofta numera, ”kvinnosakskvinnor” ännu mindre. ”Tv-kannor”, ”yuppies” och ”mp3-spelare”, alla tycks de ha lämnat språket. Och ingen verkar sakna dem, vilket i sig är ett effektivt sätt att försvinna. Ibland är det inte så konstigt. Allt färre behöver stora kaffetermosar för att inte missa ett avgörande ögonblick i någon rafflande tv-serie.
Ibland är det inte tekniken utan perspektiven som förändras. Nog finns det fortfarande kvinnor som gör karriär, och nog finns det unga urbana professionella av allehanda slag. Men man kallar dem varken karriärkvinnor eller young urban professionals längre. På något vis är det som om dessa ord anses ge fel ingång till verkligheten. Och så ryker ordet, ofta omärkligt. Språkrådet sammanställer en årlig nyordslista. En försvunna-ord-lista vore ett lika säkert tidstecken. Men vad stort sker det sker tyst.
Fast man kan aldrig vara riktigt lugn. Vissa ord nöjer sig inte med att försvinna. Plötsligt dyker ett kasserat ord upp igen, som om det aldrig varit borta. Ta ”beredskap”. Sverige lade som bekant inte bara ned försvaret, utan också krigen – och beredskapen. Under några år tänkte man inte så mycket på den. Nu gör man det mest hela tiden.
Inte ens trädgården klarar sig undan. Beredskapsodling har blivit trädgårdstrend, med potatis, kålrötter och annat matnyttigt. Trädgårdens skönandar får maka på sig. Riddarsporrar och pioner lever numera farligt.
För det mesta sker det utan större dramatik (utom för pioner och riddarsporrar då). Vi talar om beredskap som om vi aldrig hade slutat. Enade vi stå, som en kollektiv Landstormens lilla Lotta. Men beredskapen är bara början. Ett mycket större ord är på väg tillbaka: plikt.
Plikten hängde inte med tidens svängningar. För stel, för statisk, för tung.
En gång hade plikten en självklar ställning som samhällets stöttepelare. De svenskaste av institutioner ställde sig bakom den. Kungen, Gustav VI Adolf, hade den till och med i sitt valspråk: Plikten framför allt. Och Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) uppmanade svenskarna att inte bara kräva sin rätt, utan också att göra sin plikt.
Men kungen dog. Och Socialdemokraterna fann nya stigar. Plikten hängde inte med tidens svängningar. För stel, för statisk, för tung. Och inte alls i samklang med ett land där man nu skulle göra vad man ville, inte vad man borde. Den nye kungens valspråk löd: För Sverige i tiden.
Och med den tiden kom andra ord. ”Motivation”. ”Engagemang”. ”Älska dig själv”. Det blev mer tal om att välja, och mindre om vad som borde göras, oavsett vad man valt. Livet blev en fråga om självförverkligande, utan tvingande restriktioner. Plikten som sådan var inte längre något att bry sig om.
Men plikten är inte död. Den har bara sovit, nedbäddad i permafrost. Ord kan hamna där ibland, tillsammans med ullhårig mammut och väldigt gammalt björkpollen.
Men ibland tinar frosten och orden vaknar till liv igen. Det har skett med beredskapen och nu börjar även plikten yrvaket sträcka på sig. Än så länge är det visserligen en mer specificerad plikt det handlar om. Värnplikt, civilplikt och sådant. Går man in på Pliktverkets hemsida möts man av en ung kvinna invid texten ”Jag är redo att göra min plikt. Är du?” Vem vågar svara nej på den frågan?
Den där mer allmänna plikten, utan närmare specifikation, som i Plikten framför allt, är svårare att finna på hemsidorna. Den låter ju så rigid! Ordet kommer dessutom från tyskan, vilket knappast underlättar saken. Den drar med sig ett lass av tvång och skyldigheter, pliktskyldig underdånighet rentav. Det gör uppvaknandet extra utdraget i ett land där vi avskaffat alla auktoriteter, utom möjligen Bianca Ingrosso och Sveriges mästerkock.
Själva ordet ”plikt” må vara besvärligt, men under vår fernissa av självförverkligande och att unna sig det ena och andra borde den svenska beredskapen för pliktkänslor vara sällsynt god. Sverige är ändå ett land där det går att bli politiskt populär på sådant som arbetslinjen. Och där man kan sälja lösnummer och skörda klick med rubriker som: ”Så överlever du semestern”. Det här är något varje politiker med någon känsla för den svenska folksjälen vet om. Om inte förr torde idén om den fullskaliga plikten alltså slå till lagom till valrörelsen. Vem som vinner valet 2026? Pliktlinjen, förstås.
