Vin, kvinnor och religion

En av hans översättare till svenska, Fateme Behros, har skrivit att en bok med dikter av Hafiz (1324–1390) ”under århundraden har kunnat behålla sin plats i hemmen på nischen bredvid Koranen hos varje läskunnig iranier”. Det är den över alla andra diktare upphöjda position som Hafiz (ibland även transkriberad till Hafez, i äldre tid även till Hafis) tillmäts i persisk kultur. Det är han – inte Omar Khayyam, Rumi, Araqi eller någon annan – som är den persiska motsvarigheten till Homeros i Grekland, Shakespeare i England och Goethe i Tyskland.

Hur är detta möjligt? Hur kan en hängiven erotisk diktare och rusig vindyrkare som Hafiz få denna ställning i ett muslimskt land? Det framstår som en svindlande paradox och antyder något av spännvidden i en rik och sammansatt kulturtradition som inte ens de hårdföra ayatollorna helt har lyckats kväsa.

Så här sammanfattar Hafiz sin livskänsla i slutet av en mycket känd dikt: ”Ja, vin och älskog! Vad skulle världen vara utan er? / En öken full av kval. Därför ber jag dig, Allah, / låt mig aldrig sakna vin och älskog, / som endast dårar kan kalla syndens bojor.”

Diktaren föddes i Shiraz, den stad som har fått ge namn åt en druvsort. Egentligen hette han Khadje Shamsaldin Mohamad. Hafiz var en titel, som betyder ”bevarare” och användes om en person som ansågs kunna Koranen utantill. De sällsynta kvalifikationer som brukar tillskrivas honom kan väcka förundran och naturligtvis även berättigat tvivel. Men att han var en poet av hög klass framgår även av de översättningar som finns, trots att hans dikter enligt vissa experter är så språkligt virtuosa att de helt enkelt är omöjliga att överföra från persiska till något annat språk.

Vad som också framgår av dikterna är att de är skrivna av en man som tyckte om att dricka vin och att ge sig hän i famntag med en innerligt dyrkad kvinna samt även verkade vörda Allah, utan att någonting av detta nödvändigtvis stod i motsättning till vartannat. Det muslimska vinförbudet kunde han på sin tid enkelt bryta mot genom att gå till de kristna vinstugor som fanns i hans hemstad, liksom sådana som drevs av dåtidens Zarathustra-anhängare, vilka inte heller de hade något förbud mot vin.

Vin, kvinnor och sång – det är den Ko­rankunnige poetens recept för ett lyckligt liv. Och över alltsammans vakar den allsmäktige Allah, välvillig och förlåtande. Det är prästerskapet och mullorna som i sin småskurenhet och skräck för livet hittar på förbud och kräver att även andra än de själva ska åtlyda dessa. Liksom Allah själv anser sig Hafiz veta att ”kärleken finns överallt, både i moskén och i synagogan”.

Hafiz formulerar sig ofta på ett sätt som från rättroget muslimskt håll ter sig förgripligt. Men det provokativa påstås bli fyrkantigt i översättning, detta för att de persiska originalen anses vara präglade av en gäckande flertydighet. Det må så vara. Inte desto mindre har det vuxit fram en skog av rättrogna muslimska tolkningar som försöker skyla över diktarens njutningslystnad och religionsöverskridande kärleksbudskap. Hyllningarna av ruset har tolkats som symboliska uttryck för den existentiella yrsel människan kan erfara inför sin skapare Allah. Erotisk längtan och jubel över famntagets ljuvhet har beskrivits som metaforer för människans åstundan att känna närhet till Allah. På så sätt har syndaren kunnat tvättas ren.

De tillrättaläggande och utslätande omtolkningarna av Hafiz har i vår kristna kulturkrets en motsvarighet i hur Höga visan genom århundradena har knådats om till att betyda något helt annat än den hängivna förälskelse och erotiska upphetsning som gestaltas i denna lyriska dialog mellan en ung man och en ung kvinna. Hur kunde denna passionerade växelsång mellan man och kvinna alls fogas in i Bibeln, i en antologi som så småningom kom att kanoniseras till helig skrift först inom judendomen, sedan även inom dess yngre syskonreligion kristendomen? Att uppfatta denna gestaltning av sinnlig åtrå som en allegori om Guds kärlek till sitt utvalda folk, israeliterna, etablerades tidigt som en påbjuden tolkning inom judendomen. Judarnas kristna efterföljare presenterade utvidgade tolkningar och ville i Höga visan gärna se en allegori över Kristi kärlek till kyrkan eller till den egna församlingen.

I Höga visan utbrister den unga kvinnan att hennes älskares ”läppar är liljor”, hans ”mage en skiva av elfenben”, hans lår ”pelare av alabaster” och att ”allt hos honom är begärligt”. Älskaren svarar genom att lovprisa hennes ”höfters rundning” och säger att hennes ”sköte är en kupad skål – må vinet aldrig saknas!” Hennes bröst liknar han vid ”två hjortkalvar, som gasellens tvillingkid”. Vad läsaren ställs inför är uttryck för sinnesglädje och lekfull erotisk upphetsning. Präster och munkar har genom århundradena känt sig tvungna att ta i ordentligt för att försöka tolka detta som en allegori över något annat.

På samma sätt har alltså mullor och ayatollor sett till att omtolka den lycklige syndaren Hafiz benägenhet att hylla vinet och den kroppsliga kärleken mellan man och kvinna. Detta är texttolkning som censur eller i varje fall som bortträngning, om man nu bör tillgripa psykologiska kategorier i stället för juridiska. Präster och munkar har försökt beröva Höga visan all den livslust som växelsången ger uttryck för. Mullorna har lagt Hafiz dikter på sträckbänken och dragit åt tumskruvarna.

Det exegetiska övergrepp som Hafiz har utsatts för blir extra tydligt, eftersom denne diktare långt ifrån bara har rus och skörlevnad på sin repertoar, utan även hängivna utgjutelser om djupt känd fromhet och kärlek till Allah och hans profet. Den otyglade sinnesglädjen står sida vid sida med fromheten och allvaret inför himlens och jordens store härskare. Det ena utesluter liksom inte det andra. Hafiz låtsas inte vara helgjuten. Han motsäger sig själv och verkar vara fräckt obekymrad om den saken. ”Kalla mig, den rastlöse, för de vanvettigas mästare”, skriver Hafiz, ”ty jag är bäst i världen på att vara omdömeslös.”

Det är kanske som virtuos ordkonstnär som Hafiz i skriftlärda och akademiska kretsar har traderats genom århundradena, men att han har väckt och behållit folkets kärlek i Iran beror säkert i första hand på att han är en fritänkare. När hans store föregångare Rumi, den sufiske mystikern från 1200-talet, skriver om vin är det uttryckligen symboliskt: ”Ge oss vin som varken kommer från tunnor eller från druvor!” Han syftar på ett metafysiskt rus, på den dansande dervischens hängivelse och gudomliga inspiration.

Hafiz står för något annat, en jordnära bejakelse av livet hitom domedagen. Han förhåller sig kritisk till sin samtids inskränkta mullor och deras påbud. I sitt sanningssökande nagelfar han den muslimska fanatism som omgav honom under 1300-talet. Att han ända in i vår tid har bevarat sin ställning som Irans mest lästa och älskade diktare är hoppingivande inför framtiden.