En slående dubbelmoral

I sju år har den pågått, rättsprocessen mot Päivi Räsänen, finländsk läkare och politiker – tidigare både inrikesminister och partiledare för det kristdemokratiska partiet. De lägre instanserna frikände henne, men i våras dömdes hon av Högsta domstolen. Brottet? Att ha smädat homosexuella som grupp.

Det var ett Twitterinlägg 2019 som ledde till polisanmälan. I det kritiserade Räsänen att företrädare för den finska statskyrkan skulle delta i Pride. Hon anförde bibelcitat som tydligt fördömer homosexuella handlingar som skäl. Anmälan ledde till åtal och till åtalet fogades en skrift från tidigt 2000-tal som Räsänen och en konservativ kyrkoorganisation hade återpublicerat på nätet. I den hade Räsänen skrivit att homosexualitet är en störning i den psykosexuella utvecklingen och en sexuell avvikelse.

Högsta domstolen ansåg inte att Twitter­inlägget var olagligt, men dömde henne och Lutherstiftelsen till böter för hets mot folkgrupp på grund av formuleringen i den åter­publicerade skriften. De beordrades också att avpublicera skriften.

Domen gav ringar på vattnet: I somras nekades Räsänen tillstånd att mellanlanda på Heathrow. Tidigare har den nederländska högernationalistiska Eva Vlaardingerbroek förvägrats inresa på grund av sin fräna kritik av Keir Starmer, liksom Kanye West för sin flagranta antisemitism. Att uttrycka en gammaldags syn på homosexualitet är numera tydligen också en åsikt som gör att man inte får sätta sin fot i Storbritannien.

Samtidigt kommer man att tänka på det där med att sila mygg och svälja kameler. Eller grandet och bjälken. För det går alldeles utmärkt att vecka efter vecka skrika vedervärdigheter om Israel och om judar – utan att de brittiska myndigheterna reagerar nämnvärt.

Just Storbritannien har haft väldiga och ­otaliga demonstrationer sedan den 7 oktober 2023. På dessa ylas det om staten Israels ­ut­plåning – en utplåning som skulle förutsätta ett verkligt folkmord. I juli hölls den senaste stora hatmanifestationen, då demonstranterna marscherade från Russell Square till Parliament Square och skanderade antisionistiska slagord till taktfasta trumslag.

Judarna i Storbritannien lever under konstant press. Människor har mördats och misshandlats. Judiska skolor och synagogor har stuckits i brand. Hatbrotten ligger på historiska nivåer. Under förra året flyttade 750 brittiska judar till Israel, en rekordhög siffra, medan en femtedel av landets alla judar överväger att lämna landet. Detta hat och denna hets är ett reellt hot mot människors liv och säkerhet. Päivi Räsänens åsikter kan förvisso uppfattas provocerande och kränkande – men de utgör inte något hot mot någon.

Men här är kärnan i identitetspolitiken: erkännandet. Alla måste erkänna och godkänna det som jag anser vara min identitet. Mitt liv är inte hotat, men min identitet är hotad om någon har invändningar.

Därifrån stammar kraven på att alla ska omfatta det progressiva 2000-talets syn på hbtq-rättigheter, under senare år illustrerat av transaktivismens krav på erkännande. Identitetspolitiken står därför i motsatsförhållande till yttrande- och åsiktsfrihet. De kan inte samexistera.

I Sverige pågår just nu den slutgiltiga kampen om folkkyrkans äktenskapssyn. Efter att kyrkan anammade den könsneutrala äktenskapslagstiftningen år 2009 har det funnits ett visst utrymme för präster med en traditionell inställning. De kan inte bli kyrko­herdar, och de är ofta illa sedda – men de har fått finnas.

Nu har dock Socialdemokraterna, med stöd av flera andra partier, än en gång lagt en motion om att samtliga präster måste säga sig villiga att viga homosexuella par.

Det spelar ingen roll att det redan finns gott om präster som gärna viger det fåtal homopar som faktiskt vill vigas i kyrkan. Det får, i identitetspolitikens namn, inte finnas en enda prästkrage i Svenska kyrkan som delar den traditionella äktenskapssyn som ändå är mainstream i den världsvida kyrkan.

Kan inte alla se hur auktoritärt det är?