Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman hävdade härförleden att en långvarig förtrollning var bruten. Lättnaden var stor. Vi kunde likt en högstadieklass sänka axlarna när klassens översittare hade lämnat oss.
Det handlade om Sverigedemokraterna. Vad annars. Enligt Wiman har SD skapat en rädsla som förvridit sinnet hos svenskarna och ”under det gångna årtiondet fått svensk offentlighet att böja sig likt ett sädesfält för vinden”. Äntligen ska denna mentala förgiftning vara hävd.
I ingressen kunde man läsa: ”Alltför länge har Sverigedemokraterna tillåtits härja och domdera i svensk offentlighet. Nu är deras trollkrets bruten – och det är dags att återvända till verkligheten, skriver Björn Wiman.”
Läsaren undrar onekligen var Dagens Nyheters kulturredaktion och dess chef hållit hus under alla dessa år, om de nu inte varit i verkligheten? Och var har vi andra befunnit oss? Som kanske tyckt att Tidö var rätt okej eller som inte legat sömnlösa över huruvida en av världens starkaste demokratier skulle överleva ett regeringssamarbete med SD. Har vi varit så förgiftade i själen att vi inte kunnat se klart?
Svaret går – om man ska tro Wiman – att finna i sagorna. Närmare bestämt i Tolkiens rika värld av trollkarlar och manikeisk kamp mellan det onda och det goda. Mellan mörkret och ljuset. Ska vi förstå vår samtid ska vi inte gå till riksdagsprotokoll, budgetpropositioner eller en stabil svensk placering i världens demokratirankningar. Vi ska gå till en värld befolkad av övernaturliga väsen, trollkonst och en ondska så högoktanigt raffinerad att den förtär allt inklusive sig själv.
”Trollkretsen” är bruten på samma sätt som Gandalf i Peter Jacksons filmatisering bryter kung Théodens förtrollning. ”Jag drar ut dig, Saruman”, säger Gandalf, ”som man drar giftet ur ett sår”, citerar Wiman gillande.
Det är ju glädjande att Wiman inte längre känner sig förtrollad och att han återvänder till verkligheten. Det bör vara till fördel för hans framtida redaktörskap och till glädje för DN:s läsare. Men perspektivet väcker onekligen frågor.
Vi har fått en blomstrande industri kring den svenska demokratins omedelbara undergång.
Svensk samhällsdebatt har sedan Sverigedemokraternas intåg förhållit sig till Sveriges utveckling som vore den just en episk kamp mellan gott och ont. Vådan av att ”rida på tigerns rygg”. Att ”stå på rätt sida av historien”. Referenser till det centraleuropeiska 1930-talet. Till Dietrich Bonhoeffer och Stefan Zweig. Vi har fått en blomstrande industri kring den svenska demokratins omedelbara undergång.
I verkligheten har utvecklingen lunkat på. Undergången kom aldrig. Regeringspartierna gick fram i valet, Sverigedemokraterna backade. Man bestämde sig för att SD fanns i sinnevärlden i allmänhet och i riksdagen i synnerhet. Då bröts förtrollningen.
Men den episka kampen fyllde ett tomrum. Att – åtminstone i fantasin och i den egna gruppen – få vara Bilbo eller Churchill. Att få sitta vid världshistoriens honnörsbord och säga ”jag protesterade när mitt land anträdde marschen mot avgrunden”. Känna värmen i magen.
Kanske finns det något svenskt i detta. Att vår erfarenhet – eller brist på erfarenhet – gör att vi är särskilt benägna att vilja se oss i dessa roller. Den långa freden och friheten har förskonat oss från mycket, men också skapat en samhällelig brist. Ett förlorat sinne.
De flesta av oss har inte vuxit upp med äldre släktingar som berättat om krig, ockupation och förtryck. Om verklig rädsla. Hur det är att leva i ett land som tar sig upp ur avgrunden och försöka läka. Också i länder där många inte stod på ”rätt sida av historien” och där de allra flesta helt enkelt bara försökte överleva. Där kontrasten mellan det svarta och det vita inte är lika tydlig. Där det finns proportioner.
Kampen mot Sverigedemokraterna blev i brist på detta vårt Normandie, vår Motståndsrörelse, vår syskonen Scholl.
Förtrollningen är bruten, men kampen tycks fortsätta. På bokmässan i Göteborg 2026 är Dagens Nyheter med och arrangerar ”en kväll för demokrati och anständighet”.
Om arrangemanget är i verkligheten eller i sagornas värld framgår inte.
Gandalf är inte med i programmet i alla fall. Men väl Alex Schulman.
