I min spellista på Spotify med blandade favoriter dök Harpos ”Television” upp. Bakom artistnamnet döljer sig Jan Svensson från Bandhagen. Låten är från 1977 och fanns med på lp The Hollywood Tapes. Texten beskriver blandningen av högt och lågt som strömmar ut från tv-apparaterna.
”The weatherman smiles while a hungry child is kissing a king/and the Osmonds sing on/someone’s bending a spoon/someone’s walking the moon/someone’s robbing a bank/someone’s blowing a bomb/on television …”
Låt oss överse med de dammiga referenserna och den haltande engelskan – för jag utgår från att Harpo inte menar att någon utför oralsex på en sprängladdning – och gå vidare till sista versen, där han målar upp en bild av en alkoholiserad kvinna som förspiller sina kvällar med att glo på ”the late late midnight movies”.
Låtar som ljöd genom ens ungdomsår kan som bekant erbjuda omskakande tidsresor. När jag hör ”Television” minns jag hur ofta tv-tittandet fick göra tjänst som en metafor för ett själlöst vuxenliv.
Exemplen är många. Ta titellåten från Nationalteaterns Barn av vår tid från 1978, skriven av Ulf Dageby, en sju minuter lång förortsskildring som harmonierar väl med det grådaskiga omslaget, där en ansiktslös yngling sitter på en betongmur: ”Farsan sitter hemma framför TV/morsan sitter antagligen breve/Lika bra att ta sig ner till EPA torg/där kan vi låta betongen gunga/gasa och sniffa och flumma”.
Hellre slår vi ut hjärncellerna med thinner än att passiviseras i tv-soffan.
Eller ta Ebba Gröns ”Tittar på TV” från 1982, hämtad från deras tack och lov sista lp. Den skärande nödrimmade texten använder samma grepp som Jan Svenssons fem år tidigare: ”Jag ser sönderskjutna bönder/Och jag ser städer som gått sönder/Jag tittar på hur världen faller isär/Och jag tittar på en showbizz-dokumentär”.
Eller Nina Hagens ”TV-glotzer” från 1978, hennes genialiska förtyskning av The Tubes ”White punks on dope”: ”Ich bin so tot/was das schon mein Leben?/Ich schalt die Glotze an/Happiness/Flutsch-Flutsch fun-fun”.
Gång på gång får tv-tittandet symbolisera fördumning och försoffning, en medelålders liknöjdhet som de fjuniga avkommorna ägnar en äcklad blick innan de drar ner till ”EPA torg” och stoppar haschpipan i munnen. Hellre slår vi ut hjärncellerna med thinner än att passiviseras i tv-soffan.
Det finns en besk ironi här. Låt oss ta en titt på tv-tablån en vanlig onsdag i konungariket Sverige 1978. Två kanaler finns att tillgå. Vi river i gång i TV1 klockan 18.05, efter nyheterna. Det var en gång … är ”en serie om människans utveckling”. Kvällens avsnitt handlar om Marco Polos resor. Detta följs av Programett, om ”natur, vetenskap och medicin samt Drutten och Krokodilen”. (Det sistnämnda är, som alla äldre läsare minns, en prisbelönt sovjetisk barnserie.)
Fram till läggdags halv elva kan vi också avnjuta koreograf Mats Isaksson som ”kommit att intressera sig för Rudolf von Labans system för notation av dansrörelser”, och inte minst kvällens långsittning, där det ”berättas om den polske tonsättaren Witold Lutosławski (född 1913 i Warszawa) samt om polsk nutidshistoria och modern musik”.
TV2 då? Efter barnprogrammen öppnar man starkt med ”Olga berättar: Olga är 87 år. När hon var liten bodde hon i Småland nära Växjö med sin mamma och pappa och 12 syskon.” (Eller förlåt: Det där var ett barnprogram.) Sen följer 40 minuter om kvinnans situation i Indien. Sen kommer Igelkotten, om ”kampen mot ungdomsarbetslöshet i Umeå”.
Efter nyheterna i Rapport är det dags för TV2-teatern Parasiterna, ett engelskt drama om ”en familj som lever på socialhjälp. Pauline är ensam med fyra barn. Den äldsta flickan är utvecklingsstörd. De har svårt att klara sig på socialhjälpen och Pauline blir desperat när hon känner att familjen håller på att brytas sönder.”
Fina skådespelare i ensemblen. Christine Hargreaves spelar huvudrollen.
Efter den här köraren är det dags att, häpp, varva ner en halvtimme med ”Staten och varven – hur har den statliga varvspolitiken sett ut i ett historiskt perspektiv?” Sen är det godnatt.
Ni fattar vart jag vill komma.
Om man tillbringade sina kvällar framför tv 1978 hade man varit sprängfylld med nyttigheter och angelägna samhällsfrågor. Man hade förkovrat sig i Marco Polos upptäcktsresor, moderna polska tonsättare samt, icke att förglömma, Rudolf von Labans system för notation av dansrörelser.
Något att ha i bakhuvudet inför framtida förfasanden över fördummande medieyttringar. Ingenting är svårare än att se med klar blick på den tid man står mitt i.
