Vem är den fåfänge egentligen?

Carly Simon fyllde 83 i juni. Hon växte upp i stadsdelen Riverdale i Bronx. Hennes pappa, från en judisk familj i New York, grundade förlaget Simon & Schuster, mamman var sångerska och aktivist. Carly stammade svårt från åtta års ålder och tog sin tillflykt till familjens piano.

Mitt under brinnande världskrig föddes minst tre briljanta kvinnliga singer-songwriters på andra sidan Atlanten. Året före Carly Simon nämligen Carole King, i februari 1942, även hon med judiskt påbrå. När hon var fyra insåg hennes föräldrar att hon hade absolut gehör. Innan hon ens fyllt 20 skrev hon ”Chains”, ”The Locomotion” och ”It Might as Well Rain until September”. Genombrottet som soloartist dröjde till 1971 med andra albumet Tapestry.

Den tredje artisten, Joni Mitchell, föddes 1943 i Kanada. Pappan hade norskt påbrå, mamman skotskt-irländskt. På grund av pappans jobb vid flygvapnet flyttade de ofta. Hon började röka vid nio, hoppade av skolan vid 20, blev gravid och adopterade bort dottern Kelly. Hon hankade sig fram som gatumusiker och på småklubbar, stack till USA 1965 och upptäcktes av David Crosby i Florida två år senare. Det andra albumet Clouds gav henne en Grammynominering och innehöll låtar som ”Chelsea Morning” och ”Both Sides Now”.

Men tillbaka till Carly Simon. Kanske minst känd av dessa tre, men liksom King och Mitchell har hon skördat kolossala framgångar och går fortfarande omkring bland oss, även om produktionstakten dalat och det duggat allt tätare mellan samlingsboxar, tillbakablickar och nyinspelningar.

Mitt första möte med hennes musik – fast jag var ovetande om det – var när jag tillbringade en månad i amerikanska södern 1976 och satt i värdfamiljens soffa och storögt insöp all tv-reklam. I en av filmerna ser vi far och son vid lägerelden. Pojken håller en ketchupflaska över sin ljumnande grillkorv och suckar att ketchupen kunde välla ut någon gång. Varpå pappan svarar: ”Son, if it came out any faster … it wouldn’t be Heinz.”

Sedan kluckar den gnistrande röda ketchupen ut, och Carly Simon klämmer i med refrängen till ”Anticipation”. Vilket kongenialt nog betyder ”förväntan”. Låten finns på andra albumet, med sam­ma namn. Vi får förmoda att hon fick bra betalt.

Det finns en strof i Simons mest kända låt som inte lämnar mig någon ro. ”You’re so vain” toppar hennes Spotifylista med drygt 700 miljoner lyssningar. (”Coming around again” på andraplatsen lockar ”bara” 178 miljoner.)

Singeln släpptes i november 1972, och texten har analyserats på ett sätt som leder tankarna till utgrävningar av egyptiska fornlämningar. Den handlar, inte helt ovanligt, om ett slemmo till karl som ljuger och bedrar. Första raden lyder ”you walked into the party like you were walking onto a yacht”, en metafor som Carly snappade upp på en fest. Textjagets drömmar om en framtid med slemmot liknas vid ”clouds in my coffee”, vilket hon norpade från sin pianist Billy Mernitt. (1973 tog Anna-Lena Löfgren fasta på bilden i sin känsliga försvenskning ”Moln i mitt kaffe”.)

Skvallret satte genast i gång, möjligen påeldat av alla plausibla kandidater till den fåfänge fjanten som svassar omkring med sin persikofärgade scarf och hatten ”strategically dipped below one eye”. 

Refrängen lyder: ”you’re so vain, you probably think this song is about you”.

Till en början spjärnade Carly Simon emot och hävdade att låten handlar om män i allmänhet, inte om någon specifik påfågelshanne. Och nej, inte heller om hennes exmake James Taylor, eller David Bowie, David Cassidy eller Cat Stevens, inte ens om Mick Jagger, som oanmäld sjunger i bakgrunden och påstås ha varit besatt av henne.

Riktigt bisarrt blev det 2003, när Carly Simon lovade att avslöja vem som är så ”vain” för den som bjöd högst under en välgörenhetsauktion i Martha’s Vineyard. Men på ett villkor – vinnaren måste lova att inte föra det vidare.

När hon var ute och marknadsförde sin själv­bio­grafi 2015 erkände hon att det namn som oftast förekommit i spekulationerna – skådespelaren Warren Beatty – faktiskt var den som texten handlade om. Men bara andra versen: ”Det innebär inte att de andra verserna inte handlar om honom. Bara att den andra gör det.”

Refrängen rymmer alltså en märklig självmotsägelse. När Warren Beatty hör den måste han tänka att jo, kanske är jag fåfäng … men låten handlar ju om mig?

Möjligen är den också en tidig föregångare till autofiktionens alla lättköpta nyckelhålskittlingar.

Men ändå. Vilken låt.