Vi närmar oss slutet på den stora flyttkarusellen. Hundratals miljoner fåglar lämnar Sverige. Svalor och gökar och näktergalar och sädesärlor och tranor och gäss, alla flyger de sin kos.
Det är lika obegripligt varje år. Hur orkar de? För att inte tala om hur de hittar. För oss som knappt hittar bilen på Icas parkering är det svårt att ta in hur man kan hålla rätt kurs hela vägen från Sundsvall till Marocko. Och tillbaka. Någonstans i fåglarna måste det finnas en karta. Eller i alla fall något som vet var Sundsvall ligger.
Frågar man de sakkunniga, säger de att fåglarna har någon sorts inbyggd kompass. Det är sådana svar som bara väcker fler frågor. Därför blev man särskilt glad när det i somras rapporterades att några forskare kan ha funnit förklaringen till att duvor alltid hittar hem.
De kan rentav ha lokaliserat åtminstone en del av den där kompassen. Det oväntade svaret är att den sitter i – levern.
Levern alltså. Vem hade kunnat ana? Levern har en air av tråkighet över sig, inte direkt vad man förknippar med sofistikerad navigationsutrustning. Tvärtom. Den sitter där inne i skuggan och tar hand om sådant som ingen annan riktigt vill befatta sig med. Eller begriper.
Livet är orättvist, och i dagens samhälle har levern ungefär lika hög status som den sympatiska duvan har bland fåglar, eller skolbespisningens levergryta inom gastronomin. I den mån den omtalas för något är det som ett restupplag för begagnad Irish coffee och annat skrot. Men det finns undantag. Mitt helt lekmannamässiga intryck är att läkare verkar ha höga tankar om levern. Kanske beror det på att de förstår vad levern faktiskt håller på med.
Annat var det förr. Då var levern organvärldens mest omsusade primadonna och pekades ut som källan till allt liv. I Mesopotamien undersökte man offerdjurens lever för att ta reda på vad gudarna hade i görningen. Levern var som en anslagstavla till universum. Det kan inte uteslutas att människorna mellan Eufrat och Tigris insåg att det var i just levern som den existentiella kompassen satt, och det utan att ha läst en enda artikel i Science. Jämför med i dag, då en människa kan ägna ett liv åt en akademisk karriär utan att kunna säga någonting säkert om vad mörk materia egentligen är eller hur lång tid en svensk regeringsbildning kommer att ta.
Människans högkulturer verkar över huvud taget ha en särskild förkärlek för levern. Därför är det ingen överraskning att även renässansmänniskorna förstod dess storhet. Och i Trettondagsafton jämställer Shakespeare levern med storheter som hjärtat och hjärnan, ”these sovereign thrones”.
Den stackars levern däremot är helt detroniserad. Ingen säger att man måste ”följa sin lever”.
Det var tider det. I dag har hjärta och hjärna helt tagit över. De har vad vår tid, som saknar Shakespeares elegans, skulle kalla ett starkt varumärke.
Språket svämmar över av hjärtan som brister och smälter. Både internet och närbutikens chokladaskar likaså. Inte minst politiker har en förkärlek för ordet, särskilt när de vill låta riktigt mänskliga.
Hjärnan å sin upphöjda sida ses som ett allmänt tillhåll för förnuft och fakta och allt dylikt som vår tid i alla fall säger sig uppskatta. Den har rykte om sig som kompassernas kompass. Den må vara svår att förstå sig på, men ingen ifrågasätter dess förmåga att förstå allt annat.
Den stackars levern däremot är helt detroniserad. Ingen säger att man måste ”följa sin lever”, att ”det behövs mer lever i politiken” eller att någon har en ”imponerande leverkapacitet”. Men levern klagar inte utan fortsätter snällt ta hand om både det ena och det andra. Någon AL, Artificiell Lever, hotar ännu inte mänskligheten.
Däremot har levern, utöver alla andra goda egenskaper, också den exceptionella förmågan att kunna återbilda sig. Allteftersom den lagrar, omvandlar, tillverkar och sorterar. Levern är helt enkelt en renässansmänniska, en kroppens Shakespeare.
Ur det perspektivet ter det sig logiskt att det är i levern den lilla duvans makalösa kompass sitter.
Medan vi människor går omkring och försöker förstå en allt obegripligare värld med hjälp av hjärnan, hjärtat och Google Maps, sätter fågeln sin lit till levern.
Så kan den flyga till Afrika också. Tur – och retur.
