Essä

Rasputins sekreterare var lojal in i det sista

I hovdamen Maria Golovinas memoarer framträder helbrägdagöraren Rasputin som en skicklig maktspelare – och tsardömets ende möjlige räddare.

Hade Grigorij Jefimovitj Rasputin (1869–1916) kunnat frälsa Ryssland? Foto: Getty Images

Per-Arne Bodin

Professor i slaviska språk med litterär inriktning vid Stockholms universitet.

För en tid sedan fick jag i min hand ett maskinskrivet manuskript på sedan länge gulnade sidor. Det visade sig vara memoarer författade av Maria Golovina (1891–1972), en rysk adelsdam nära befryndad med kejsarfamiljen, känd för att i sin ungdom ha varit Grigorij Rasputins sekreterare. Manuskriptet överlämnades av en släkting till Anna Vyrubova, bosatt i Sverige. Vyrubova var den hovdam som upprätthöll alla kontakter mellan kejsarfamiljen och Rasputin, den man som hade ett sådant ödesdigert inflytande på det tidiga 1900-talets ryska historia. Manuskriptet är översatt från franska till perfekt svenska av en annan numera avliden släkting till Anna Vyrubova, också bosatt i Sverige. I en av de otaliga böckerna om Rasputin heter det att Golovinas minnen av honom är de mest pålitliga. Vad kan hon ge för bild av Rasputin och hans tid som inte finns i Antony Beevors nyutkomna bok Rasputin och tsarfamiljens undergång?

Framför allt kan historikern Beevor, som brukar fokusera på andra världskriget, inte helt förstå de religiösa bevekelsegrunderna bakom de handlingar som fick sådana förödande konsekvenser för det ryska imperiet. Många bildade ryssar var helt klart sekulariserade vid denna tid, men det fanns betydande ortodoxa underströmmar i det ryska samhället. Mest kända för oss är de ryska religionsfilosoferna, som efter 1917 tvingades emigrera och som blev av stor betydelse för att forma vår bild av den ortodoxa kyrkan och viktiga för den ekumeniska rörelsen i väst.

En annan riktning karakteriserades av innerlig och ibland extatisk fromhet och hade inspirerats av bland andra prästen Johannes från Kronstadt. Det var där Rasputin hörde hemma.

Golovina presenterar Rasputin redan på de första sidorna i sin bok som starets och som dåre i Kristus. Staretsar var och är äldre män och någon gång kvinnor som fungerar som andliga vägledare. Dårarna, som på ryska kallas jurodivyje, var en särskild grupp heliga män och kvinnor som uppträdde som galningar men förmedlade ett andligt budskap. De var kända för ett provocerande uppträdande, som till slut visade sig ha en djupare innebörd. Rasputins utseende, hans fräckheter, hans intimitet, hans excesser, hans brist på bordsskick passade in i de ryska heliga dårarnas beteende. Starets och jurodivyj stämmer perfekt in på Rasputingestalten. Men för många var han bara en av många intressanta charlataner, helare och kufar från olika delar av Ryssland som aristokraterna visade upp på sina tillställningar. De var ett överklassnöje.

Golovina mötte för första gången Rasputin av en tillfällighet utanför en kyrka och återger de första intrycken i sina minnen: ”Blicken i de ljusgrå ögonen var lika oavvisligt stark som hans inre vilja. Och man kände sig helt genomskådad. Vilken dag!”

Rasputin med sina anhängare vid hovet 1914. Tvåa till vänster om Rasputin är Golovina. Foto: Getty Images

Hon berättar om ett aristokratiskt liv där närheten till kejsarfamiljen är en självklarhet och politisk makt enbart utövas av självhärskaren och genom personliga kontakter. Orimligheten och omöjligheten i detta inser hon långt senare då hon i Paris skriver ned sina minnen. Äktenskapsplaner, amatörteater, förslag på att förbättra försörjningen av livsmedel under kriget och tillsättningar av ministrar är alla ärenden av samma slag och samma dignitet i den värld Golovina beskriver.

Munja, som var det smeknamn alla använde, blev sekreterare åt Rasputin, svarade i telefon, ordnade möten, tog emot supplikanter, fungerade som värdinna. Hon beskriver beslutsgången: supplikanten, som kunde vara allt från en förfördelad änka till en ämbetsman med ministerambitioner, kommer till Rasputin, sitter i hans väntrum, blir mottagen av honom och lägger fram sitt ärende. Med sina kråkfötter skriver han en biljett till den myndighetsperson som kan avgöra fallet. Han har lärt sig läsa och skriva som vuxen. Politiska angelägenheter, som tillsättning av ministrar, sker genom att Rasputin möter kejsarinnan hemma hos hovdamen Anna Vyrubova. Kejsarinnan talar sedan med kejsaren, som fattar det formella beslutet. En omöjlig ordning, som snarast påminner om 1700-talets envälden. Tsarfamiljen talar om Rasputin som ”vår vän”, Rasputin kallar tsaren ”pappa” och tsarinnan för ”mamma”.

Golovina ser Rasputin som en helig man, men också som en enkel rysk bonde och därför äkta. Han är lättrogen och godmodig. Hon uppfattar honom som en undergörare, men är inte underdånig mot honom. Hon resonerar med honom, skojar med honom, försöker lura av honom hans älskade kudde för att skicka den till sin väninna, som använder ett vedträ som stöd för huvudet i sitt överdrivet asketiska nit. Hon talar om hans smak för smicker, att han dricker för mycket, hur lättledd han är och alla skandaler som uppstår. Hon försöker hindra honom från att gå ut på krogen. Tidningarna skriver nästan varje dag om skandaler och tsaren försöker förgäves stoppa publiceringen. För Golovina visar Rasputins säregna och upprörande beteende att han är en dåre i Kristus med en särskild karisma.

Fascinerande är Golovinas skildring av ett besök i Rasputins hemby, Pokrovskoje. Han bor där tillsammans med sin far, sin hustru och sina två barn. Plötsligt tar han fram en grammofon och börjar dansa en folkdans, som blir alltmer extatisk. Hon jämför hans dans med bön. Vad man hajar till inför är när hon skriver om hans otillåtna förbindelser med kvinnor som ett sätt att bota ”de oroliga”. Det är hennes sätt att försvara hans erotiska utsvävningar.

Rasputin rådde tsaren att inte gå med i första världskriget. Han menade att det skulle betyda Rysslands undergång. Många andra av hans råd var också kloka, som att ta bort bosättningsbegränsningarna för judarna i landet.

Världens undergång är en genomgående tankefigur i rysk idéhistoria. I början av 1900-talet var den ryska intelligentian uppfylld av apokalyptiska föraningar. Rasputin bidrog genom att ständigt tala om sin egen snara död, som han förutspådde också skulle innebära tsarens, Romanovättens och Rysslands undergång.

I Golovinas memoarer visar Rasputin en ikon som han säger gråter över det öde som kommer att drabba honom. Den särskilda känsla av tidens slut som rådde i dåtidens Ryssland förmedlas i sekreterarens skildring på ett helt annat sätt än i Beevors bok.

Makten i Ryssland förefaller vara koncentrerad till Rasputins lägenhet.

Tsaren finns nästan inte alls närvarande, det är hans gemål som bestämmer. Golovinas minnen skrivs för hennes egen krets och hon utgår från att alla känner till de storfurstar och gestalter från högadeln som hon berättar om.

Makten i Ryssland förefaller vara koncentrerad till Rasputins lägenhet. Hans väntrum är fullt av människor som vill ha hans hjälp, telefonen ringer oavbrutet och Rasputin telefonerar själv vitt och brett. Hans telefonnummer är 646 46 – med tre sexor, passande i en apokalyptisk tid.

Golovina träffar inrikesministern Aleksandr Protopopov hos Rasputin. Enligt henne är han som ett barn, men lovar plötsligt Rasputin att ta itu med oroligheterna i Petrograd med hårdhandskarna. Demonstrationer avlöser varandra på stadens gator. Golovina bönfaller ministern att låta bli. Han sitter modfälld och hoppas att hon ska vara med på hans begravning och dölja sina blonda lockar under ett svart dok. Protopopov påstod sig få direktiv från Rasputin också efter dennes död. Vid tidpunkten för mötet var det bara några månader kvar till februarirevolutionen.

Golovina var förtjust i brodern till Rasputins baneman Felix Jusupov, men också i Felix själv. Det var hon som hade introducerat honom för sin chef och hon föreslog Rasputin att gå till Felix natten då han blev mördad, den 30 december 1916. Hon trodde att de två skulle kunna bli vänner. Jusupov återkommer gång på gång i sina egna memoarer till Golovinas oskuldsfullhet och vänhet.

Golovina inkallades till förhör av den kommission som hade upprättats för att undersöka den störtade regimens brott efter februarirevolutionen. Sammanträdena hölls i Vinterpalatset. På väg in till förhöret mindes hon de gånger hon varit där på bal. Hon försvarade Rasputin så ihärdigt och uppriktigt att hon släpptes fri. Anna Vyrubova hamnade däremot i Peter-Paulfästningen. Protopopov, en av de huvudanklagade, blev arkebuserad av bolsjevikerna på öppen gata.

I sina memoarer beskriver Golovina kejsarens svaghet; han hade ”varken vilja eller förmåga att tänka i nya banor”. Hon är även kritisk mot kejsarinnan, som hon menar levde i en drömvärld: Kejsarinnan slutade upp att söka lösningar på sina problem – i stället förnekade hon deras existens. Det Ryssland, som hon älskade och vördade, var vitt skilt från det land som nu höll på att danas. Hennes Ryssland var ett land fyllt av mystik, legendomspunnet, och hängivet sin härskare, tsaren. Allt som skiljer sig från denna bild får inte existera – och gör det inte heller.

Rasputin var enligt Golovina den ende som hade kunnat rädda Ryssland, och när han var borta fanns det inget som höll tillbaka undergången: ”Rysslands timme hade slagit och inget kunde längre hejda händelsernas gång.”

Hennes självbiografi kan läsas som en gotisk skräckhistoria om konspirationer, mörka krafter, mordförsök och mord – men också som en helgonlegend över Rasputin.

Hon återkommer till att han ges skulden för alla Rysslands olyckor. I själva verket låg det mycket i denna anklagelse, men den kom också att efter revolutionen bli en viktig ingrediens i berättelsen om Rysslands undergång.

Kommissionen som skulle utreda kejsarväldets brott hade ett starkt fokus just på Rasputin. Det var ett bekvämt sätt för det officiella Ryssland att frånhända sig ansvaret för imperiets fall. Golovina beskriver det som att tsaren var övergiven av alla utom Rasputin.

Golovina stannade i Ryssland några år efter revolutionen. Trots hunger och umbäranden upplevde hon några månaders kärlekslycka, och blev anhängare av en ortodox rörelse som ville reformera kyrkan och återgå till en kristen enkelhet. Hon gick inte under utan hittade hela tiden nya sätt att överleva och vara till nytta. När hon till slut lämnade Ryssland flyttade hon till Paris, där hon engagerade sig i att hjälpa ryska emigranter. Memoarerna slutar med att hon förlåter Jusupov och ber Gud om den himmelska glädjen för Rasputin. Hon slår upp Bibeln på måfå och hennes blick stannar på raderna i Johannes uppenbarelse om femte inseglet och martyrerna som får vita kläder och ombeds vara stilla ett ögonblick inför världens undergång. Det är på det sättet som hon och hennes krets förstår Rysslands historia och de händelser som ledde till revolutionen.

Golovina är klarsynt i allt utom vad gäller Rasputin. Hon tycker att han är pinsam och gränslös och här är hon ense med Antony Beevor. Trots hans dåliga vanor och laster tycker hon att Rasputin är rolig och beskriver hans blick som hypnotisk. Hon tror fullt och fast på hans budskap och hans förmåga att få tsarens ende son Aleksej, som led av hemofili, att sluta blöda. När hon tvivlar på att människan har evigt liv kommer Rasputin till henne i en dröm och försäkrar henne om himmelrikets existens. Hon ser honom som kvinnornas stora beskyddare i Ryssland strax före revolutionen och skriver att om hon och Vyrubova hade räddat Rasputin så skulle de ha räddat Ryssland. I stället blir slutsatsen att Golovina genom att misslyckas med detta indirekt orsakade Rysslands undergång.

Upptäck Axess Digital i 3 månader utan kostnad

Allt innehåll. Alltid nära till hands.

  • Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
  • Tillgång till vårt magasinarkiv
  • Nyhetsbrev direkt till din inbox
Se alla våra erbjudanden
  • Essä

    Rasputins sekreterare var lojal in i det sista

    Per-Arne Bodin

  • Essä

    Poeten Anna Achmatova politiseras i kriget

    Per-Arne Bodin

  • Recension, Svensk fackbok

    Putins missbruk av historien

    Per-Arne Bodin

  • Fördjupning
    Civilkurage

    En lång tradition av ryska dissidenter

    Per-Arne Bodin

  • Essä

    Fasornas förträngs

    Per-Arne Bodin

  • Fördjupning

    Död och uppstånden

    Per-Arne Bodin

Läs vidare inom Essä

  • Silkestråden genom seklerna

    Jennifer Wegerup

  • Skottlands mest ökände adelsman

    Helena Johansen

  • Vänsterstudenter demonstrerar i Chile 1971.

    Min minimalistiska liberalism

    Mauricio Rojas

  • Porträtt av munken Junipero Serra från ett vykort.

    Munken som formade Kalifornien

    Johan Falk

  • Illustration av Laurinska huset.

    Laurinska husets brokiga brf

    Sara Kristoffersson

  • Illustration av huvudsilhuett med kugghjul och mekanik.

    Därför går tiden snabbare när vi åldras

    Anders Mathlein