Krönika, Kulturrådet

Bengt Ohlsson

Kulturprofiler är förbrukningsvaror

Musikproducent Kjell Andersson sittandes framför hyllor med musikinstrument och utrustning.
Musikproducenten Kjell Andersson jobbade med de hetaste namnen i den svenska musikvärlden – tills de plötsligt var passé. Foto: TT

Liksom böckerna på topplistan förr eller senare faller i glömska, väntar samma öde de flesta kändisar och artister.

Bengt Ohlsson

Journalist och författare.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Varje gång jag passerar Ånge slinker jag in på biblioteket och finkammar vagnarna med utgallrade böcker som skänks bort. Hittills har jag inte hittat någon av mina egna böcker, men det är bara en tidsfråga. Större namn än mitt har påträffats på vagnarna, som väl får beskrivas som en boks sista vila, eller rättare sagt näst sista, innan papperskvarnen.

Det roligaste med att botanisera bland gratishyllorna är att jag ofta överraskar mig själv. Jag slipper snackislitteraturen, bokcirkelfavoriterna och toppnamnen på kritikerlistorna. Om gratisböckerna tillhört dessa kategorier var det för så länge sen att de fallit i glömska. Och då väcks mitt intresse.

Litteratur påminner härvidlag om nektariner. När man bär hem dem från affären är de hårda som gråsten och smakar i stort sett så också. De måste få ligga till sig i rumstemperatur och bli mjuka. Just när de står på tröskeln till förruttnelse är de som allra godast, och varje tugga blir som en explosion av himmelska smaker.

Bibliotekarierna i Ånge verkar gå efter olika teman i sina utgallringar. Senast trängdes många självbiografier i vagnarna och min blick fastnade på en bumling med titeln Ingen går hel ur det här, av musikproducenten Kjell Andersson.

Boken har klamrat sig fast vid mitt nattduksbord. Varje morgon river jag av kvälls- och morgontidningarna på fem minuter och konstaterar att inget nytt hänt – Trump twittrar otidigheter om Iran, drönare surrar med ond bråd död mellan Ryssland och Ukraina – och sen slår jag upp Kjell Andersson-biografin på måfå och vet att jag kommer att få mig till livs något saftigt om ungdomens hjältar. Andersson jobbade med dem alla, och om han mot förmodan inte gjorde det var han vid något tillfälle nära att göra det.

Det var han som ringde det första samtalet till Per Gessle när denne fortfarande höll till hemma i pojkrummet. Han inledde en symbiotisk och komplicerad arbetsgemenskap med Ulf Lundell, som brukade avsluta sina krogrundor med att knoppa in under Anderssons köksbord på Södermalm.

Och så där håller det på. Eldkvarn. Mauro Scocco. Peter LeMarc. Magnus Lindberg. Wilmer X. Totta Näslund. Det är sönderslitande vemodig läsning, och en nyttig påminnelse om framgångens obevekliga stadier.

Så länge ditt namn förknippas med framgång strömmar arrivisterna till och gnider sig djuriskt mot dig, i hopp om att din förföriska doft ska hamna även på dem. Då finns det alltid någon som vinkar till dig på krogen och bereder plats vid bordet.

Sen förändras tiderna, och grindvakterna byts ut.

När ditt namn förknippas med motgång, då drar sig folk undan, som inför en dålig lukt.

När millennieskiftet kryper närmare heter de plötsligt Peter Swartling, Max Martin och Denniz Pop. Swartling lommar över till Kjell Anderssons bord på East och säger: – Jaha, nu har man skrivit historia i Sverige, nu flyttar jag till LA. Det finns inget mer att göra här.

Och den alltid lika profetiske Alexander Bard ger Tomas Andersson Wij ett gott råd: – Du kan inte hålla på att sjunga på svenska, man kommer inte ens att prata svenska i Sverige om tio år.

Nu gnider sig ingen emot dig, eftersom doften lämnat dig. Du har trätt in i nästa stadium. Men du är så van vid gnidandet att du inte märker skillnaden. Det gör du först i stadiet som följer, när ditt namn förknippas med motgång. Då drar sig folk undan, som inför en dålig lukt.

Det här drabbar inte bara Kjell Andersson, utan i stort sett alla som kommer i hans väg. Då ska det mycket till för att hålla cynismen borta. Värst drabbas de som förväxlade gnidandet med kärlek. När det ersatts av äcklade trottoarbyten skäms de för att de gick på en sån banal blåsning, och de börjar förakta sig själva, eller alla svikare som sökt sig till någon annan att uppvakta, och i förlängningen drabbar föraktet den nyckfulla publiken.

I ett isande stycke gestaltar Andersson, möjligen omedvetet, mekanismerna bakom detta.

Det handlar om en musiker som jag – till skillnad från författaren – låter vara anonym. Musikern har skickat sin singel till honom. ”Jag tycker om svänget och attacken”, skriver Andersson, ”men jag har också en baktanke – jag vill komma närmare den värld X arbetar inom … där finns de artister jag lyssnar på, de jag går och ser på Stockholms klubbar.”

Av X karriär blir ingenting. ”Under några år före och efter sekelskiftet ser jag honom i kvarteren där jag bor på Norrmalm … Utanför Systembolaget vid Jarlaplan innan de öppnar.”

X beskrivs som en förbrukningsvara. Nu är Kjell Andersson själv förbrukad.

Ett öde som för övrigt väntar oss alla, på ett eller annat sätt.

Upptäck Axess Digital i 3 månader utan kostnad

Allt innehåll. Alltid nära till hands.

  • Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
  • Tillgång till vårt magasinarkiv
  • Nyhetsbrev direkt till din inbox
Se alla våra erbjudanden

Läs vidare inom Krönika