Rikard Westerbergs färska doktorsavhandling Socialists at the Gate har satt fart på diskussionen om näringslivet och opinionsbildningen. En av Westerbergs slutsatser är att näringslivets idémässiga mobilisering i hög grad har varit en reaktion på radikalisering inom LO och Socialdemokraterna. Först när Rörelsen tröttnat på den pragmatiska lunken och gripits av planekonomiskt svärmeri, vilket framför allt skedde i slutet av 1940- respektive 70-talen, har företagsamheten kvicknat till och på allvar börjat kommunicera med svenska folket.

Kampen mot löntagarfonderna under åren runt 1980 blev så i själva verket så framgångsrik, menar Westerberg, att det mest grundläggande hotet mot den fria företagsamheten inte längre existerar. I en artikel inför sin disputation (DI 3/12) skriver han: ”För dagens organiserade näringsliv är frågan vad målet med opinionsbildningen är, när socialismen för länge sedan är besegrad?”

Det enkla svaret är att man tyvärr aldrig kan utgå från att politikens dåliga idéer är slutgiltigt besegrade. Mycket litet tyder på att stats- eller fackföreningssocialism av 1970-talssnitt är ett överhängande hot mot den svenska företagsamheten i dag, men besläktade idéer om politisk styrning och kontroll har ingalunda utslocknat. Lägg därtill generationseffekten: att man numera måste vara en bit över 50 år för att ha egna minnen av fondstriden och inte så hemskt mycket yngre för att aktivt ha noterat existensen av Sovjetblocket. Glömskan är en mäktig och farlig kraft, så nog finns det opinionsbildande uppgifter för alla som gillar marknadsekonomi, entreprenörskap och företagande.

Två är eviga. Den tredje är mer ovan men också alltmer obehagligt aktuell.

För det första behövs en kontinuerlig folkbildning om vad näringslivet ägnar sig åt och betyder. Det kommer ständigt nya årskullar som behöver få veta att det är i företagen – inte i regeringskansliet eller på Riksbanken – som resurser skapas och att vårt stigande välstånd beror på att nya idéer förverkligas och produktiviteten förbättras. Framöver kommer det att vara särskilt angeläget att peka på tjänste-, produkt- och teknikutvecklingens betydelse för att klara övergången till ett fossilfritt samhälle.

För det andra behöver man ständigt påpeka att hälsan hos det marknadsekonomiska maskineriet är beroende av den politiska miljön. Näringslivet kan skapa välstånd även när regleras och beskattas, men om friheten och svängrummet blir för inskränkta blir också prestationerna sämre. Ett gynnsamt företagsklimat är inte bara värdefullt för företagen, det är i högsta grad ett allmänintresse. Här finns outsinligt med jobb med att föreslå förbättringar och motarbeta försämringar.

Den tredje uppgiften är på sitt sätt evig den också, men på sistone har läget blivit alltmer uppenbart och akut. Det handlar om staten.

Uppgift ett och två går i hög grad ut på att staten inte ska bli alltför stor, inte för yvig i sina åtaganden och anspråk. Uppgift nummer tre handlar däremot om att staten inte får bli alltför liten: ja, eller snarare, alltför handfallen och inkompetent. Under alla år av defensivt arbete mot dem som vill expandera det offentliga bortom det rimligas gräns har marknadsekonomins vänner emellanåt glömt bort hur viktig staten ändå är och hur även företagsamheten drabbas när den inte fungerar. Tyvärr är det illa beställt på många fronter därvidlag:

Brottsligheten belastar företagen med tiotals miljarder i direkta kostnader varje år och de indirekta kostnaderna, till exempel i form av uteblivet företagande i brottsdrabbade utanförskapsområden, vet man inte hur stora de är. Gängvåldet skapar en allmän otrygghet och osäkerhet som självfallet drabbar även den fria ekonomin.

Bristen på gränskontroll av utgående trafik gör det möjligt för internationella ligor att exportera stöldgods för miljardbelopp. Efter åratal av kritik har regeringen ett förslag på gång, men som företrädare för ett antal olika branscher nyligen påpekat är förslaget så tandlöst att effekten lär bli minimal. Tullen skulle förstås gärna agera, men då måste den få befogenheter med bett. Nu tvingas de mer eller mindre att stå och titta på när tjuvarna glider förbi.

Energipolitiken har länge präglats av ideologiska drömmerier, vilket har lett till att vi drabbas av effektbrist samtidigt som elektrifieringen är en av de mest angelägna framtidsfrågorna. Det sydsvenska näringslivet har redan fått uppleva driftstopp och uteblivna investeringar och värre ser det ut att bli.

Universiteten hyllas i alla tonarter och beskrivs som undermedlet som kan lösa de flesta samhällsproblem. Men hur står det till med kvaliteten i undervisning och forskning? Den nye chefen för IFN, professor Fredrik Sjöholm, är långt ifrån ensam om sin kritik men han framför den mer kraftfullt än de flesta (Kvartal 9/12): ”Problemet med fallande kunskapsnivåer skyls över av att en stor del av ersättningen till universitet och högskolor utbetalas när studenterna tagit sig igenom utbildningen. Föga förvånande blir resultatet att lärosäten med bristande resurser trycker igenom studenter som näppeligen uppfyller grundläggande krav för en högre examen.” Vad gäller forskningen konstaterar han kärvt att mycket är ”av begränsat värde”. Även om åtskilligt också fungerar väl är detta ingen vidare för ljuv musik för det näringsliv som utgör potentiella arbetsgivare och samarbetspartner.

Och så kan man fortsätta: krisberedskap, tillståndsprocesser, infrastruktur….

Uppgiften att hålla statsmakten kort kommer aldrig att bli passé. Men under överskådlig framtid behöver det fria näringslivets vänner ägna mycket av sin uppmärksamhet även åt statens förmåga att göra sitt jobb.