Så blir det nu inte. I dag kom beskedet att SV kliver av regeringsförhandlingarna. Ap och Sp får fortsätta på egen hand. Som motiv anger SV att man inte fått gehör för sina krav på förändrad oljepolitik och skärpt fördelningspolitik.

Det stämmer säkert att SV inte fick så mycket som man vill ha. Ap och Sp är bredare folkpartier, vars sympatisörer bryr sig om ekonomi, arbetsplatser och energipriser i högre grad än SV:s urbana väljarkår. Men med stor sannolikhet handlar det också om att SV aldrig skulle kunna få så mycket i en förhandling så att det väckte respekt hos partierna ännu längre till vänster: Rødt (R) och Miljøpartiet De Grønne (MDG). Å ena sidan skulle SV få njuta sötman av ministerposter och jobb i regeringskansliet, å andra sidan skulle de vara utsatta för ett kontinuerligt krypskytte som skulle kunna sänka den radikala trovärdigheten även inför de egna väljarna.

Sp:s ambition har dessutom hela tiden varit att bilda tvåpartiregering utan vänsterpartister, så man kan anta att de inte låtit sig skrämmas av skarpa SV-krav utan avvisat dem ganska tvärt.

En tvåpartiregering kan dock bli tung för Ap. Nu får man tre partier till vänster om sig, som kan klaga på ojämlikhet och bristande nit i klimatfrågan. Partiet gick tillbaka i stortingsvalet men har ändå kvar en hel del väljare som kan läcka vänsterut. Och går man dessa till mötes med skattehöjningar och annat kan strömmen högerut ta fart.

Ap och Sp tillsammans når upp i 76 mandat och behöver partner i stortinget för att få stöd för sin budget. Går de vänsterut lär det inte bli billigare att få SV:s stöd ifall dessa står fria än om de var insydda i ett regeringssamarbete. Går de högerut, och söker stöd hos de borgerliga tidigare regeringspartierna Venstre (V) och Kristelig folkeparti (Krf) blir det stor svekdebatt.

Magdalena Andersson lär studera skådespelet med lika delar nyfikenhet och bävan. Stefan Löfven lär dra ännu en lättnadens suck.