Efter onsdagens ”klimataktion” på E4:an norr om Stockholm bjöds talespersonen Henrik Gren från gruppen ”Återställ våtmarker” in till Aktuelltstudion. Programledarna, Katia Elliot och Nike Nylander, gjorde ett habilt journalistiskt arbete. Gren fick bland annat svara på kritiska frågor om den ambulans med en svårt sjuk patient som försenades kraftigt på grund av aktionen. Att gruppen tydligen förvarnar SOS Alarm, mot löfte om att inte kontakta polisen, inför den här typen av aktioner imponerade föga.

Det synsätt Gren gav uttryck för, där målet helgar medlen, påminner inte så lite om hur andra mer extrema organisationer resonerar. Det var på samma gång fascinerade och kusligt att lyssna på hur övertygad Gren var om att den annalkande katastrofen snart var här. Den som undrar över hur sekulär religiositet ser ut kan med fördel studera klippet.

Samma sak gäller för SVT Stockholms intervju med klimataktivisten Josefin Eidrup Dahlberg, som är nära tårar när hon tänker på sina barns framtid. Inslaget är för övrigt mer eller mindre ett haveri då det i praktiken ursäktar klimatgruppens agerande. Som tittare förväntas man anse att myndigheterna bär någon slags skuld då de vägrat ta emot ”en utsträckt hand”.

Ansvaret för en handling ligger alltid hos den enskilde individen. Samtidigt går det inte att bortse från att den här typen av aktioner sker mot en fond av en allmän undergångsstämning, för vars uppkomst nyhets- och kulturredaktioner spelat en inte obetydlig roll. Det är denna draksådd vi nu ser när människor väljer att limma fast sig på motorvägar eller på historiska konstverk världen över.

Borde medierna sluta att rapportera om klimatförändringarna och dess följder? Självklart inte. Däremot är klimatfrågan allt för viktig för att överlämnas åt kampanjjournalistik och aktivister. Hittills har det gått så där.