”Kvinnan som är redo för allt – vem hon är och varför ingen längre kan komma förbi henne” (Der Spiegel), ”Politikerstjärnan” (taz), ”Den överlägsna” (Die Zeit) och ”Äntligen något nytt” (Stern). Nej, det var knappast kritiska rubriker som dominerade när tyska medier kommenterade Annalena Baerbocks (Die Grünen) kanslerkandidatur, konstaterar Die Welt i en underhållande krönika.

Så får vi också veta att hon tillhör den grupp politiker för vilka ”bra sällan är gott nog” och att det inte finns något som inte kan hamna på Baerbocks effektiviseringslista. Ja, hon går in med full kraft i allt hon företar sig. Hemligheten bakom hennes styrka är att ”kräva det där extra av sig själv och sitt parti” (Süddeutsche Zeitung). I public serviceprogrammet ”Deutschlandfunk Kultur” hyllas Baerbock som en rättfram politiker: ”…fast schon ein Killer…” (”Killer” förstås här som en succcé, powerfigur, slagkraftig etc). Die Zeit dubbar Baerbock till ”Eine wie keine” (ungefär ”En som ingen annan”) och förklarar att hennes kandidatur ger hopp till miljoner tyska föräldrar eftersom Baerbock, tydligen, är en förebild för pandemitrötta mammor och pappor. Tagesspeigel är däremot lite oroliga och undrar vad som händer om tyskarna ”inte är mogna för Baerbock?”. Underförstått: går det dåligt i september är det inte Die Grünens fel utan väljarna som inte insett storheten hos den gröna kanslerkandidaten.

”Laschets svaghet kan paradoxalt nog visa sig vara hans styrka”

Självklart är valet av Annalena Baerbock en viktig händelse som inte blir mindre intressant av att Die Grünen för första gången presenterat en kanslerkandidat. En kandidat vars chanser att faktiskt bli kansler, just nu, ser goda ut. Att huvudmotståndaren Armin Laschet (CDU) har fullt upp med egna problem i form av fortsatt krypskytte från Markus Söder (CSU) och sviktande opinionssiffror bidrar självklart till mediedynamiken. Att här finns en dramatisk berättelse råder det inget tvivel om.

Men den nästintill unisona hyllningskören har givetvis väckt debatten om huruvida journalisters ideologiska preferenser påverkar hantverket till liv. Således är det ingen slump att en majoritet av de rikstäckande tidningar som hyllar Baerbock befinner sig i den liberala mitten, eller strax till vänster om den, och att kritiken mot dessa tidningar publiceras i mer konservativa Die Welt. För de som med emfas hävdar att det inte skulle råda någon ”grön bias” inom journalistkåren blir exemplen ovan besvärande. (Vissa paralleller till den mediala hypen kring svenska MP inför valet 2014 kan här skönjas, med den centrala skillnaden att Die Grünen faktiskt har en seriös chans att bli största parti).   

En viktig sak att ha med sig är att det inte bara är en fördel för politiker att lyftas till skyarna. Baerbock må uppleva en smekmånad nu och den kan mycket väl fortsätta ända in i september. Men den kan också få ett abrupt slut i enlighet med logiken ”what the media builds up with one fist, it crushes with the other”. Det ödet drabbade SPD:s kanslerkandidat Martin Schulz i förbundsdagsvalet 2017. Der Spiegel krönte honom till ”St. Martin” och SPD låg före CDU i flera mätningar i början av valåret. I maj blev han omkörd av Merkel och i september gjorde socialdemokraterna sitt sämsta val någonsin (20,5 procent). Förutsättningarna för Die Grünen 2021 går dock inte att jämföra med SPD:s 2017. Det ska tilläggas att många tyskar redan då var utleda på Merkel och CDU (som också gjorde sitt sämsta val någonsin). Den här gången möter CDU en betydligt starkare motståndare, ett förhållande som är det rakt omvända för Die Grünen.

Laschets svaghet kan paradoxalt nog visa sig vara hans styrka. Eftersom kampanjen börjat på sämsta tänkbara sätt så innebär det att hans fallhöjd är betydligt lägre än Baerbocks. Oväntade händelser, säg ett opinionshopp uppåt för CDU till exempel, kan bidra till bilden av honom som en ”comeback-kid”. Poängen är att det ännu är för tidigt att räkna ut Laschet. Fem månader i politiken kan vara en evighet.  

Fråga Martin Schulz.