I alla fall om man ska tro den konservativa tidningen City Journals krönika (eller snarare nekrolog) över en av USA:s tidigare tyngsta populärvetenskapliga magasin. Scientific American (SciAm) grundades redan 1845 och det är nästan enklare att nämna en betydande vetenskapsman i modern tid som inte publicerats i tidningen än tvärtom (genom åren har drygt 200 Nobelpristagare skrivit i SciAm).

I ett medielandskap där ”vanliga” tidningsredaktioner ofta hemföll åt sensationsjournalistik och återgivandet av pseudovetenskapliga rön var SciAm länge en bastion av saklig och nykter vetenskapsrapportering. Så är det inte längre.

Michael Shermer skrev under många år en av tidningens mest populära kolumner under vinjetten ”Skeptic”. Texterna utmanade mer än gärna allmänna föreställningar genom att visa hur kognitiv och ideologisk bias ofta leder människan till felslut. Men med tiden sade redaktörerna allt oftare nej till hans texter.

Droppen som fick SciAm att helt dra in kolumnen var en text i vilken Shermer visade att diskrimineringen mot etniska och sexuella minoriteter i samhället minskat jämfört med tidigare decennier (om än med tillägget att arbetet mot diskriminering måste fortsätta). Att han citerade Jonathan Haidt och Greg Lukianoffs The Coddling of the American Mind och kritiserade intersektionella teorier för att låsa in människor i fack gjorde inte saken bättre.  

Covidpandemin och George Floyds död förstärkte politiseringen av SciAm. I stället för att ställa relevanta och legitima frågor om virusets ursprung så beslutade tidningen att slå ned på alla som lyfte den, än i dag, kontroversiella men allt mer troliga hypotesen att viruset faktiskt var ett resultat av en labbläcka i Wuhan.

SciAm var knappast ensamma om att snabbt sätta bilden av att det handlade om en foliehattsteori, men att USA:s dittills främsta vetenskapsmagasin så enkelt föll in i ledet är talande. I stället var det New York Magazine och Vanity Fair som var de första större medierna som publicerade seriösa artiklar om möjligheten att det kunde vara en labbläcka som låg bakom pandemin.

Under samma period publicerade SciAm flera mer eller mindre bisarra artiklar med rubriker som ”Den moderna matematiken möter sitt vita, patriarkala förflutna” och ”Kampen mot fetmans rasistiska rötter” (mina översättningar, reds. anm.).

2021 publicerades en opinionstext som kritiserade förkortningen ”JEDI” (Justice, diversity, equity, and inclusion) eftersom Star Wars-sagans jedikrigare tenderade att vara ”toxiska män” som hemföll åt att lösa problem med våld och tankemanipulationer (”These are not the droids you are looking for…” osv.). Dessutom var lasersvärden uppenbara fallossymboler. Underhållande läsning, helt klart, men knappast något som borde vara relevant för en vetenskapstidning (och nej, det verkar faktiskt inte handla om satir).

SciAm tog också ställning för president Joe Biden i valet 2020. Att kampanja för ett parti eller stödja en viss presidentkandidat brukar visserligen andra typer av publikationer göra utan att det är något konstigt, men detta var första gången i tidningens 175-åriga historia. Gissningsvis för att SciAm tidigare inte velat bli uppfattad som en politisk aktör utan en tidning som ägnar sig åt vetenskapsrapportering. Det bör tilläggas att Nature och New England Journal of Medicine också, om än i olika grad, tog ställning för Biden.

”Transfrågan”, i brist på ett bättre ord, är ytterligare ett område där SciAm har gått bort sig. Givet frågans starka laddning kring, till exempel, orsakerna till att så många unga vill byta kön eller de medicinska effekterna av att ge hormonbehandlingar till unga så är behovet av oberoende vetenskapsjournalistik extra stort.

Men i stället för att producera just det så verkar SciAm ägna sig åt att publicera texter som återger påståenden om att hormonbehandlingar för att sakta ned puberteten hos unga med könsdysfori är välutforskade och har använts sedan slutet av 1980-talet.

I verkligheten är metoden relativt ny och de vetenskapliga underlagen är än så länge få, skriver City Journal. Nyligen meddelade brittiska National Health Service att hormonblockerare inte längre ska skrivas ut rutinmässigt till barn och unga. Bakgrunden var utredaren och barnläkaren Hilary Cass rapport som visade att det vetenskapliga stödet för att ge unga hormonblockerare var ”svagt” samtidigt som de långsiktiga riskerna inte var tillräckligt utforskade.

Aktivismen som länge rått på universiteten och nyhetsredaktionerna har uppenbarligen börjat fräta sönder även vetenskapsjournalistiken. Det är en olycka för alla som vill ha en välinformerad debatt. Ytterst är den nödvändig om vi vill ha ett fritt och öppet samhälle.

En tröst för tigerhjärtan är att artikeln i City Journal utgår från amerikanska förhållanden. Nog finns det mindre underbyggd vetenskapsjournalistik även i Sverige, men inte minst Kvartals Henrik Höjer och Forskning & Framsteg håller ställningarna. Det är vi glada för.