Kort därefter gjorde han det värdefulla påpekandet att det ofta återkommande talet om ”cyber” och ”hybrid” inte bör leda till slutsatsen att dagens och morgondagens konflikter framför allt kommer att utspela sig i någon sorts icke-materiell, elektronisk dimension. Vill man veta hur ett pågående krig ser ut kan man fara till östra Ukraina där det finns taggtråd, skyttegravar och automatvapen så det räcker och blir över. Samma sak under de färska konflikterna i Syrien och Nagorno Karabach. Det nya kriget har inte gjort det gamla obsolet. Det finns bara fler sorters fronter att hantera.

Liberalernas Allan Widman påpekade också i en kommentar att stormakterna gärna agerar på distans men drar sig för insatser där det krävs stora truppstyrkor på marken. Möjligen är Kreml mindre känsligt än Vita huset inför förluster av människoliv, men inte heller i Ryssland går sådant spårlöst förbi. Tänker man i krigsavhållande förmåga ska man därför inte bara låta tankarna gå till flyg, robotar, drönare och e-soldater utan också till övade och uthålliga arméförband. Risken för en angripare att fastna i utdragna strider ska vara så stor att denne tänker både en och två gånger. Detta fick också Widman att uttrycka visst missnöje med att Försvarsmakten (FM) fortfarande önskar sig att stora delar av de svenska förbanden ska utgöras av anställd personal. Att man har yrkesmilitär i många nyckelbefattningar är en självklarhet, men det är en annan sak att bemanna infanteribrigader med tusentals personer. Här tyder allt på att värnpliktiga måste spela en avgörande roll.

Sverige ska naturligtvis se till att vi har god kunskap och förmåga även vad gäller AI, drönare och cyberkrigföring. Det är en välkommen signal att pilotverksamheten med cybersoldater har fallit väl ut och att det ska etableras en särskild enhet för IT-försvar i Linköping, men man ska inte tro att vi kan skaffa sådant i stället för mer traditionella förband. Bäggedera behövs och för att klara detta krävs i sin tur förbättrad ekonomisk disciplin vid inköpen av stora vapensystem. Allan Widman varnade mycket riktigt för skenande kostnader för flyg och ubåtar. De senaste decenniernas helikopterköp, nyligen beskrivna i Fokus, stämmer sannerligen till eftertanke. Mer av samma sorts pengarullning har vi inte råd med. Försvarsanslagen må vara i färd med att höjas, men det handlar inte om något ymninghetshorn.

Generallöjtnant Johan Svensson, som är FM:s chef för produktion, gick igenom vad som händer på personalsidan. Antalet värnpliktiga nådde upp i 5 800 stycken under 2021 och rekryteringen av officerare har förbättrats. Ökat inflöde och minskat utflöde har lett till att den aktiva kåren expanderat med 500 personer. Är detta ett tecken på att upprustningen håller tillräckligt tempo? ÖB medger vissa brister men menar att det i allt väsentligt går så fort som man kan begära.

Här fick han mothugg inte bara av Widman utan också av FOI:s forskningsledare Robert Dalsjö, som talade om en långsamhetskultur inom försvaret. Försvarsmakten underskattar sin egen förmåga till snabb expansion, menar han. Det är fullt möjligt att höja förmågan även på väldigt kort sikt: skaffa mer ammunition, öva mer, anställ fler. När moderatorn Eva Hamilton frågade vad han anser om resonemanget att försvaret helt enkelt inte förmår att tillgodogöra sig anslag som ökar i raskare takt än i dag blev svaret kort och kärnfullt: ”Struntprat!” Allt kan inte åstadkommas genast, men om riksdag och regering ger rätt signaler och resurser måste Försvarsmakten kunna skruva upp trycket. Nobelpristagaren Daniel Kahneman talar om att tänka snabbt och långsamt och det kan väl vara på liknande sätt när man ska rusta. Ja, en del måste av nödvändighet ta sin tid, men det hindrar inte att annat kan gå fort.

Varför avstå från att försöka?