Stefan Löfven lämnar inte ifrån sig tyglarna en minut innan det är nödvändigt. Kan man få sitta kvar och tänka en vecka på hur situationen ska hanteras, ja då tänker man en vecka. C. Northcote Parkinson – han med Parkinsons lag – skulle ha nickat igenkännande.

Frågan är vad som händer sedan? Erfarenheten talar för försiktighet och talmansrundor även om läget är låst: att S inte sätter regeringsmakten på spel om man inte absolut måste.

Men jag undrar. Det är riktigt, riktigt svårt att se hur Löfven ska kunna få V och C att fylkas under samma fana. Att Nooshi Dadgostar snällt skulle förklara sig passiv och lojal mot ett Jök-minus-en-punkt-avtal, bara därför att hon sagt att hyresfrågan ensam var grund till misstroendet, förefaller osannolikt. Vem vill krypa in i en bur från vilken man just blivit fri?

Det känns för all del snäppet mer troligt att C accepterar ett explicit samarbete med V i någon form – men för den skull inte speciellt sannolikt. Annie Lööf har haft så oerhört hög svansföring i frågor om ”ytterkantspartierna” att varje kompromiss blir en svidande prestigeförlust.

Och för Löfven finns ännu en variabel att beakta. Ju längre en talmansprocess drar ut på tiden, desto större blir risken för att extravalet hamnar farligt nära den socialdemokratiska partikongressen som ska äga rum i tidiga november. Denna har allt tydligare börjat arta sig till att bli en verklig vänsterfest, där partiets aktivister försöker övertrumfa varandra i krav på skattehöjningar, förstatliganden och nya offentliga åtaganden.

Ett sådant kalas kan partiledningen acceptera när det finns rejält säkerhetsavstånd till val, så att man har tid att dimma till de yvigaste besluten och begrava socialiseringskraven i lämpliga interna processer. Kadrerna blir på gott humör av att rasa av sig det värsta och så småningom man kan gå till val på tryggare och ljummare radikalism.

Om valkampanj och kongress hamnar i tidsmässig närhet blir det hela betydligt riskablare. Det kommer för all del att finnas en konkurrens med V om de rödare själarna som under alla omständigheter måste hanteras, men som framgick av SCB-mätningen häromveckan är det inte vänsterut utan högerut – till M och SD – som S hittills gjort väljarförluster under mandatperioden. Partiet står i en alltmer plågad spagat mellan aktivister till vänster och väljare till höger.

Att vinna tillbaka kamraterna som avvikit till höger, och helst locka fler över blockgränsen, samtidigt som man reser ilskna krav på höjd skatt på allt som rör sig och inte rör sig blir ingen enkel manöver. Man kan förstås senarelägga kongressen, men varje förskjutning gör att den på ett obekvämt sätt närmar sig det ordinarie valet 2022.