Upp till kamp mot Fattigsverige 2.0

Ulf Kristersson är statsminister och höll ett statsministertal på Almedalsscenen idag.
Angreppen på motståndare lyste med sin frånvaro. Inte ens de upprepade förlöpningarna från gamla förbittrade S-ministrar om att Tidöpartiernas ”regim” är ett hot mot all anständighet bevärdigades någon kommentar. De enda socialdemokrater som nämndes vid namn var Palme och Erlander och det var i en passage om Almedalen och Harpsund som gemensamma platser i svensk demokrati.
Storslagna visioner och ideologiska proklamationer saknades också. Enda undantaget var möjligen en formulering om att hoppfullhet inte ska ses som en känsla utan som en ”förpliktelse”, vilket emellanåt kan kännas som en övermäktig uppgift i Sverige av 2023 års modell.
Istället låg fokus på det praktiska arbete som regeringen ägnar sig åt och de uppgifter som väntar framöver.
”Kommer det att krävas stora satsningar? Ja, självklart.”
Kristersson räknade upp en rad initiativ som har tagits på migrations- och kriminalpolitikens område och redogjorde för en del av insatserna under det gångna halvårets EU-ordförandeskap, som tagit upp mycket regeringstid och gjort en del ministrar tämligen osynliga för allmänheten.
Vad gäller det som väntar lade han särskilt krut på socialpolitiken och beskrev en återgång till mer ingripande och selektiva insatser där det allmänna får större möjligheter att stödja men också att gå in med tvingande åtgärder till exempel när föräldrar vägrar inse att deras barn kommit farligt långt ut på det sluttande planet.
Alla kommer inte att uppskatta förändringen utan varna för snokande och särbehandling, sade Kristersson, men när det som hittills har gjorts inte fungerat är det nödvändigt att tänka nytt.
Ja, eller gammalt. Som statsministern sade: ”Sverige har gjort en liknande resa förut. Många av det tidiga 1900-talets sociala problem har upp dykt upp igen. Extrem trångboddhet, problem med tandhälsa och barn som far illa … Vi bekämpade en gång Fattigsverige med en blandning av rationell syn på kunskap, närgångna sociala reformer, familjeplanering och skötsamhetsideal. Jag tror att vi måste göra något liknande igen.”
Det gick då, det kan gå igen. Budskapet är förstås avsett att stimulera den där obligatoriska hoppfullheten. Samtidigt utgör det en förödande kritik av decenniers migrations- och integrationspolitik, som har tillåtit en sorts Fattigsverige 2.0 att uppstå.
Ulf Kristersson är genuint engagerad i frågorna och har socialpolitisk erfarenhet från såväl kommunhus som departement. I vad mån hans parti kan göra uppgiften till hjärtefråga återstår att se. På behovet är sannerligen inte att ta miste.
Kommer det att krävas stora satsningar? Ja, självklart tar uppgiften resurser i anspråk, men Kristersson var föredömligt tydligt med att mycket inte handlar om pengar utan om inställning, värderingar och normer.
Samma insikt kom inte till uttryck i de korta passagerna om den offentliga sektorns verksamhet. Där handlade det tvärtom bara om pengar: ”I höstens budget kommer vi att prioritera välfärden”. Men inte heller i vård, skola och omsorg kan mer pengar åtgärda problem som dålig organisation, bristande chefskap, dokumentationsraseri och ovilja att koncentrera sig på det mest väsentliga. Att satsa på välfärden kräver betydligt mer än att höja statsbidragen till kommuner och regioner.
Till exempel att satsa på bättre villkor för det näringsliv som ändå ytterst är välfärdspolitikens ekonomiska förutsättning. Om detta hade statsministern dock inte mycket att säga – och alla ämnen kan för all del inte behandlas i en halvtimmes tal. Vi får hoppas att närings- och arbetsmarknadsministrarna blir desto tydligare i ämnet när det blir deras tur att ta till orda på fredag och lördag.
Senior rådgivare i Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål.