Tidigare i höstas tog det hus i h-e bland läsare och på tidningsgolvet när tyska veckomagasinet ”Stern” lät aktivister från ”Fridays for Future” ta fram ett specialnummer om klimatet. Det redaktionella oberoendet hivades över bord menade kritikerna (och det kan man ju hålla med om). Att Stern – med aktivisters hjälp – tog ställning för klimatet var lika självklart som att Stern historiskt agerat mot nynazism och liknande, menade en av tidningens reportrar (se länk).

Häromdagen publicerade SvD ett idolporträtt av en vänsterextremist som uppmanar till skadegörelse i klimatkampens namn (10/18). Dessförinnan hade DN ett längre reportage som drev tesen att det är klimatet som ligger bakom utflyttningen i Kalifornien och inte extrema boendekostnader och en allmänt havererad vänsterpolitik (10/17).

Nu senast kom nyheten att Greta Thunberg ska gästspela som chefredaktör för DN för en dag. (Ärligt talat är jag inte särskilt upprörd över detta. Uppenbara PR-stunt som alla fattar vad de går ut på är något helt annat än den försåtliga journalistik – eller vad vi nu ska kalla det – som DN:s Kalifornienreportage är ett exempel på).

Hursomhelst: sammantaget är alla ovan exempel tecken i närtid på att medierna är på god väg att upprepa det misstag man gjorde i migrationsfrågan: känslor, kampanjande, ”ond vs. god” och allmänt målande i svart-vitt trumfar kyliga analyser och saklig granskning. De kritiska frågorna uteblir med rena hyllningsporträtt (SvD) eller undergångsscenarier (DN) som följd. Konsekvenserna kan ni räkna ut själva.

Notera att jag ingenstans i min text raljerar över klimathotet som sådant – det är på allvar och kommer att kräva stora ansträngningar av oss för att hantera (om än att min approach till frågan avviker något från revolutionären Andreas Malms). Av precis den anledningen är jag särskilt mån om att medierna lyckas hantera frågan på det sätt som stundens allvar kräver.

Just nu ser det tyvärr inte särskilt ljust ut…