När jag räknar efter ordentligt upptäcker jag att det egentligen inte var så väldigt länge som jag arbetade tillsammans med Håkan Hagwall i Svenska Dagbladets ledarredaktion: ett par somrar när Mats Svegfors var chef, ett par år när Håkan hade tagit över.

Det känns som om det var en mycket längre period. Alls icke för att jag leddes och tiden gick sakta utan precis tvärtom: för att det var så roligt och satte ett så djupt och beständigt avtryck.

Håkan hade i sanningens namn en svårsmält egenskap: han gillade inte hundar. Men det är honom förlåtet med råge, för hans goda sidor var desto fler. Han var en enastående lärarbegåvning; han hade ett encyklopediskt vetande; han sökte inte rampljuset för egen räkning utan gav andra utrymme att kliva fram; han hjälpte människor som hamnat i svårigheter, och han hade en humor som var oemotståndlig för var och en som tålde en gnutta gift i det gladlynta.

Ibland handlade det om spiritualitet och ironisk iakttagelseförmåga, ibland om rena larvet, men det var oupphörligt kul och stimulerande. ”Evertebrater”, rubricerade Håkan kort och gott en ledare, varvid den unge medarbetaren fick titta i uppslagsboken och blev varse att det handlade om politikens ryggradslösa djur. Så log och lärde man på en och samma gång.

I natt gick han bort. Han är saknad av en älskad familj. Och av många, många andra.