Våren 1943 gjorde den franska motståndsrörelsen en lika oväntad som, skulle det visa sig, värdefull rekrytering. Det handlade om medeltidshistorikern Marc Bloch, en 56-årig sexbarnsfar som med sitt silvergrå hår, en käpp i ena handen och en portfölj i den andra framtonade som den respektingivande Sorbonne-professor han hade varit i det civila innan Vichy-regimens antisemitiska lagstiftning tvingade honom att gå under jorden.
Inom kort var han involverad i hela verksamheten, från att utbyta hemlig information med unga män i fårskinnsjackor i Lyons gränder med samma oberörda min som han förut hade delat ut skrivningar till sina studenter, till att ansvara för att alla kuggar i Rhône-Alpesregionens nät fungerade så effektivt som möjligt. En av hans medkämpar vittnade senare om att deras motståndskamp kunde delas in i två faser: före Bloch, då man framför allt förlitade sig på personligt mod och god vilja, och efter Bloch, ”då det verkligen fanns en organisation”.
Som historikern Annette Becker påpekar i förordet till L’histoire, la guerre, la résistance, en samlingsvolym från 2006 med texter av Bloch, var motståndskampen för den tidigare professorn ett sätt ”att fortsätta leva genom att aldrig upphöra att vara historiker”. De analytiska och organisatoriska färdigheter han hade tillägnat sig under sin långa forskarkarriär var avgörande för hans beslut att gå med i motståndsrörelsen. Han visste att han hade en roll att spela där trots att han var överårig.
Den 23 november 2024, i samband med 80-årsdagen av Strasbourgs befrielse, tillkännagav president Emmanuel Macron det länge emotsedda beslutet att välja in Bloch i det nationella mausoleet Panthéon mitt i Paris, ett populärt val av en mindre populär president. Själva ceremonin ägde rum den 23 juni i år. Det var 82 år efter att Bloch 1944 hade arkebuserats tillsammans med 29 medfångar på order av Gestapochefen Klaus Barbie, ”slaktaren från Lyon”. Under fängelsetiden hade Bloch utsatts för svår tortyr utan att avslöja något om sina egna eller andra motståndsmäns aktiviteter. Bara ett tiotal dagar tidigare hade de allierades landstigning i Normandie inletts.
Att representanter för ytterhögern inte skulle tillåtas närvara vid ceremonin i Panthéon var ett av de två villkor som familjen Bloch hade ställt. Det andra var att Blochs kvarlevor inte skulle flyttas från sin nuvarande viloplats i den lilla kommunen Le Bourg-d’Hem i centrala Frankrike. Därför ägde hans ”panthéonisering” rum i form av en kenotaf, ett gravmonument rest till hans minne. Vid samma tillfälle hedrades Blochs hustru och nära medarbetare Simonne Vidal. Efter hans arrestering hade hon svårt sjuk tagit sig till Lyon, där hon avled på sjukhuset den 2 juli 1944, sannolikt utan att veta vad som hade hänt maken. Hon begravdes under falskt namn i en gemensamhetsgrav. Parets sex barn överlevde alla kriget.
Att beskriva historia som vetenskapen om det förflutna är enligt Bloch befängt och missledande.
Född i Lyon 1886 – en stad som ger hans liv ett slags tragisk symmetri – i en assimilerad och sekulariserad judisk familj tillbringade Bloch uppväxten i Paris, där hans far Gustave Bloch var professor i antik historia. Hemmet präglades av liberala värderingar och patriotisk republikanism i ett Frankrike djupt splittrat av Dreyfusaffären. Fadern var inte från början en övertygad Dreyfus-sympatisör men blev det tillsammans med många andra intellektuella. Minnet av faderns engagemang följde Bloch genom livet. Liksom för fadern var den franska identiteten central för honom, men erfarenheten av antisemitism gjorde det viktigt för dem båda att hävda den judiska härkomsten.
Med fadern delade Bloch också passionen för historia; han skulle senare tala om ”historieämnets ovedersägliga dragningskraft” och om Alexandre Dumas läsare som ”måhända just inget annat än potentiella historiker”. När en av hans egna söner en dag frågade honom vad historia egentligen är bra för satte det i gång en process hos honom som med tiden resulterade i en aldrig fullbordad text som skulle bli berömd under titeln Apologie pour l’histoire. Han arbetade på den under ockupationsåren då han var en jagad man utan tillgång till något större bibliotek eller till sina egna böcker, vilket, som han skriver, ”gör att jag i stor mån tvingas förlita mig på mina anteckningar och mitt minne”. Ändå lyckades han åstadkomma, som historikern Peter Burke skriver i The French Historical Revolution, ”en lättbegriplig, återhållsam och omdömesgill introduktion till ämnet – fortfarande en av de bästa vi har”.
Publicerad postumt 1949 och utgiven på engelska redan 1953 har den sedan dess översatts till ett flertal språk och etablerat sig som en i högsta grad levande klassiker. Detta till trots dröjde det ända till 2022 innan den kom på svenska med titeln Till historiens försvar eller Historia som yrke (översättning Johan Wollin), ett beklämmande dröjsmål inte bara på grund av verkets historievetenskapliga intresse utan också för att Bloch där medvetet riktar sig till en bredare publik. Till historiens försvar är snarare en personlig essä om, som han själv formulerar sitt syfte, ”hur och varför en historiker utövar sitt yrke” än en renodlad handledning i historisk metodik. Han förlorar aldrig sonens fråga ur sikte – ytterst handlar den ju om historieämnets legitimitet.
Att beskriva historia som vetenskapen om det förflutna är enligt Bloch befängt och missledande. Även om det förflutna kan betraktas som ett oföränderligt faktum så är kunskapen om det något som befinner sig i ständig rörelse. Han vänder sig också emot sin tids ”modernitetsvurm” som får ”månget maskinstyrt intellekt” att inbilla sig att man ”för att förstå och lösa mänsklighetens för närvarande största problem inte har någon som helst nytta av att ha analyserat de problem som tidigare epoker stått inför”. Samtidigt är det viktigt att inte förlora greppet om nuet eftersom historikerns yrke till syvende och sist går ut på att förstå nuet genom det förflutna och det förflutna genom nuet.
Bloch var under livstiden respekterad som en nytänkande medeltidsforskare inom ramen för Annales-skolan, namngiven efter den vetenskapliga tidskrift som han 1929 grundade tillsammans med vännen och kollegan Lucien Febvre då båda var knutna till universitetet i Strasbourg. På 1970-talet återupptäcktes Bloch av en ny generation historiker i samband med mentalitetshistoriens internationella genomslag. En av hans pionjärinsatser var hans tidiga intresse för ”fake news”, som vi ofta tänker på som något nytt och specifikt för vår egen digitala era. I en uppsats från 1921, Réflexions d’un historien sur les fausses nouvelles de la guerre, som bygger på hans erfarenheter av ryktesspridning i första världskrigets skyttegravar och på hans forskning om kollektiva vanföreställningar, menar Bloch att dessa ofta har sitt ursprung i individuella iakttagelser som sprider sig men ”endast överlever på ett villkor – att de finner en gynnsam kulturell grogrund i det samhälle där de förökar sig”. Det är genom den, fortsätter han, ”som människor omedvetet uttrycker sina fördomar, sitt hat, sina rädslor, alla sina häftiga känslor”. Bara den typen av mycket starka gemensamma känslolägen har förmågan att ”omvandla en missuppfattning till en legend”.
När Bloch skrev detta var han förmodligen mitt uppe i planeringen av Les rois thaumaturges, en studie i religiös psykologi som han publicerade 1924. Den handlar om ett falskt rykte i stor skala som var utbrett i England och Frankrike från medeltiden fram till 1700-talet: tron på kunglig handpåläggning som botemedel mot skrofulos, ett slags hudtuberkulos. I dag betraktas Blochs studie som ett pionjärarbete inom mentalitetshistoria.
Också de följande verken – en studie av det franska agrarsamhällets utveckling (Les caractères originaux de l’histoire rurale française, 1931) och en mästerlig syntes av det europeiska feodalsamhället (La société féodale, 2 vol. 1939–1940) – karakteriseras av den nya historia som Bloch tillsammans med Febvre och andra radikala historiker introducerade i opposition mot den traditionella forskningens besatthet av politik och händelser och av vad Bloch kallar ”oändliga listor med lösryckta fakta”. Annales-historikerna tog strid för en historia på lång sikt, tvärvetenskapliga och jämförande perspektiv, användandet av icke-skriftliga källor och skapandet av nya forskningsämnen, som exempelvis kroppens historia eller, som Bloch föredrog att kalla det, ”kroppens äventyr”.
Under ockupationsåren strandade Blochs planer på att emigrera till USA med sin stora familj. Vid samma tid prövades vänskapen och samarbetet med Febvre till bristningsgränsen på grund av deras olika syn på den gemensamma tidskriftens fortsatta existens. Som den schweiziske historikern Bertrand Müller påpekar i sin introduktion till brevväxlingen mellan Bloch och Febvre (Correspondance I, 1994) var de båda ”inte bara ansvariga utgivare för en tidskrift utan också ägare av ett ’halb-jüdisches Geschäft’”. Det betydde att Annales när som helst kunde beslagtas eller läggas ned. Inför den utsikten krävde Febvre att Bloch tills kriget var över skulle ge honom full kontroll över företaget och acceptera att namnet Bloch avlägsnades från tidskriftens omslag. Febvre såg det inte som en eftergift till ockupationsmakten och Vichy utan som ett sätt att med Müllers formulering ”inte överge alla kulturella och vetenskapliga sektorer till fienden”. Även om Bloch var långt ifrån övertygad av Febvres argument gick han till slut motvilligt med på att medarbeta under pseudonym i den tillfälliga ersättningen för Annales.
Det råder delade meningar om Febvres agerande – ”föga ärofullt” är en av kommentarerna – samtidigt som man kan konstatera att vänskapen, om än sargad, höll för påfrestningarna. Det var Febvre som ombesörjde publiceringen av den första utgåvan av Till historiens försvar, där Bloch inledningsvis riktar sig till vännen med orden ”Vi har länge kämpat sida vid sida för en bredare och mänskligare historia”. Det säger en del om bådas hängivenhet för det gemensamma projektet.
Det som gör framför allt Bloch till en så stor inspiratör för en senare tids historiker är, som Annales-historikern Jacques Le Goff understryker i sitt förord i Till historiens försvar, hans ”enastående förmåga att omvandla sina upplevelser av nuet till en historisk betraktelse”, något som inte minst genomsyrar hans andra postumt publicerade verk, från 1946, L’étrange défaite (Det sällsamma nederlaget). För Le Goff framstår det som den förmodligen ”mest skarpsynta undersökning som gjorts av vad som ledde till det franska nederlaget 1940 och hur detta yttrade sig”. Efter Blochs död lyckades hans vänner med knapp nöd bevara manuskriptet åt eftervärlden genom att organisera en smuggelkedja och flytta det mellan olika gömställen. Trots att Bloch skrev i realtid under exceptionella omständigheter lyckades han, som Le Goff mycket riktigt poängterar, gå till väga ”som en historiker och inte som en journalist”. Hos Bloch förenades det fysiska modet med en intellektuell djärvhet och öppenhet som ur många aspekter gör honom till en tidlös historiker.
Det är detta som är hemligheten med Blochs postuma karriär. Själv återkommer han i sina reflektioner över historieämnet gärna till en av sina egna inspirationskällor, ett besök i Stockholm 1928 tillsammans med den belgiske historikern Henri Pirenne, som var en vän och mentor. De hade knappt anlänt förrän Pirenne insisterade på att de först av allt skulle titta på Stockholms nya stadshus. ”Om jag varit antikvitetshandlare”, förklarade han för Bloch, ”så skulle jag bara haft ögon för gamla föremål. Men jag är historiker. Därför älskar jag livet.”
Bloch skulle komma att uppfatta de orden som en smått poetisk illustration av historikerns viktigaste egenskap: ”Förmågan att fånga det levande” och göra det på ”precis det sätt som Pirenne demonstrerade, genom att man aldrig släpper taget om dagens värld.”
Vart var Bloch på väg som historiker vid sin död? Han skulle nog ha fortsatt att vara ständigt sökande och omprövande. Som han formulerar det i den allra sista meningen i Till historiens försvar: ”Med ett ord, orsaker är inom historievetenskapen, precis som i andra sammanhang, ingenting man postulerar. De är något man söker efter.”
