Drottning Kristinas filosofer

Om Stockholm ibland nämns i översikter över filosofins historia är det därför att René Descartes dog där, inbjuden av drottning Kristina och som offer för en vinterinfluensa med åtföljande lunginflammation. Händelsen väckte uppseende i hela Europa, för Descartes skull men också för drottningens. En monark som bjuder en filosof till sitt hov för att få lära sig något? Det är unikt i svensk historia. I europeisk historia skulle det komma att ske, men först ett århundrade senare, när Fredrik den store bjöd in Voltaire till Potsdam och Katarina den stora bjöd in Diderot till Sankt Petersburg. Kristina var först ut.

Drottningen hade gjort Stockholm till en sorts europeisk kulturhuvudstad – men helt på egen hand och utan att hennes undersåtar begrep särskilt mycket av saken.

Varför just Descartes? Omständigheterna var speciella. Det franska sändebudet i Stockholm var Pierre Chanut. Han var sedan gammalt god vän med Descartes och gift med en syster till filosofens översättare (från latin till franska). Kristina och ambassadören blev goda vänner. Chanut övertalade den unga drottningen att hon skulle kunna få svar på sina många frågor kring filosofi och vetenskap genom att vända sig till Descartes. Denne övertalades att bege sig ut på den vådliga resan till Stockholm för att kunna ge drottningen undervisning, detta under tidiga morgontimmar på slottet Tre kronor (som skulle brinna ner ett halvsekel senare). Men bara några månader senare var det slut, lektionerna hann inte bli många. Vid kyndelsmäss 1650 var Descartes död. Rykten om att han hade förgiftats spreds omgående.

Alldeles väl utnyttjad kände sig Descartes aldrig vid Kristinas hov. Hans intresse för hovliv var begränsat. Drottningen ordnade en balett för att fira westfaliska freden 1648 efter trettioåriga kriget, som gjorde Sverige till en stormakt. Descartes sägs ha skrivit några verser, men vägrade dansa. Drottningen dansade själv i baletten Freds-afl (fredens födelse).

Vilka frågor diskuterade drottningen och filosofen? Vi vet mycket lite om deras samtal under morgonlektionerna, men Descartes resa hade före­gåtts av en brevväxling där diverse ämnen dryftats. Mycket hade handlat om den nya världsbild som Descartes var en anhängare av. Den gamla världsbilden där solen och planeterna kretsade kring jorden i snäva cirklar ville han ersätta med en idé om världarnas mångfald där vår sol bara var en stjärna bland många.

Kristina reste teologiska invändningar. Kunde frälsaren verkligen ha dött för invånarna på Mars? Descartes såg ingenting orimligt i en sådan möjlighet.

Frågan vad som diskuterats på slottet är svårare att få svar på. Långt senare skulle drottningen tillkännage att Descartes hade bidragit till hennes ”ärofyllda omvändelse” till den romerska kyrkan. Var det Descartes som gjorde Kristina till katolik? Var detta anledningen till hennes abdikation och landsflykt till Rom? De lärde har diskuterat den saken ingående och kommit fram till motsägande resultat. Själv är jag övertygad om att Descartes inte gav sig in på några omvändelseförsök, men naturligtvis utgjorde han själv ett levande bevis för att en man av högsta förståndsskärpa och euro­peiska bildning kunde vara en trogen katolik.

Varför vann ryktena om att Descartes giftmördats så snabb spridning? En anledning var att han hade fiender vid hovet som skulle kunna tänkas vilja göra sig av med honom. Saken var den att den kunskapstörstande drottningen inte alls nöjde sig med att studera filosofi och matematik för Descartes. Hon var dessutom sysselsatt med att lära sig grekiska och hade för det ändamålet hyrt in ett par holländska filologer, Isaac Vossius och Nicolaas Heinsius. Dessa ”lärda flyttfåglar” gav också goda råd om bokinköp. Kristina samlade böcker och konst och lade ut stora summor på samlingar som hon senare till stor del tog med sig till Rom.

Men grekundervisningen stack Descartes och hans vänner i ögonen. Grekiska föreföll filosofen vara ett tämligen onödigt språk. I samtiden rasade en strid mellan den ”gamla” och den ”nya” filosofin. Den nya var den filosofi som byggde på den modernaste naturvetenskapen och som Des­cartes själv stod för. Den gamla filosofin var Platons och Aristoteles – hela den tradition i vetenskaperna som nu skulle bekämpas och ersättas med något nytt. Drottningen borde inte förslösa sin tid på att lära sig de hopplöst förlegade pedanternas språk, det var Descartes övertygelse.

Kunde dessa pedanters anhängare möjligen ha visat praktiskt handlag genom att blanda gift i filo­sofens bägare och på så vis bli kvitt en rival om drottningens gunst? Eller kunde det vara så, som en modern författare förmodat, att den franska legationens själasörjare blandat arsenik i hans oblat vid kyndelsmässogudstjänsten? Ingen av dessa hypoteser verkar dock särskilt sannolik.

Vid Kristinas hov kokade det av intriger. Drottningen omgavs av lärda, spirituella och intriganta herrar, som hon rekryterade och vid behov avpolletterade. De var mera sällan svenskar. Georg Stiern­hielm, ”den svenska skaldekonstens fader”, fanns visserligen där och skrev texten till några av de baletter som uppfördes vid hovet. Annars var de utlänningar.

Där fanns ”lärda libertiner”, män med snabb uppfattning och fria åsikter. Där fanns bok- och konstkännare. Där fanns Claude de Saumaise som drottningen hämtade till Stockholm sommaren 1650, en av Euro­pas mest berömda lärde och en from protestant och sträng stoiker, som likväl hade en förkärlek för libertinismens litteratur. Där fanns Samuel Bochart, kalvinistisk teolog och språk- och naturforskare, intresserad av den libertinska strömningen. Där fanns den berömde Pierre Daniel Huet, en modern kavaljer vars konversation roade drottningen. Där fanns Gabriel Naudé, som antog ett erbjudande om att bli drottningens bib­lio­tekarie. Tidigare hade han varit kardinal Mazarins bibliotekarie i Paris. Naudé utgöt sig gärna över den svenska drottningens skönhet och charm, hennes ögon, hennes örnnäsa, hennes kanske något för stora mun.

Där fanns inte minst Pierre Bourdelot, som blev Kristinas livläkare. Hans samtalston var fri och det svenska hovet beskyllde honom för blas­femi och omoral.

I dag är Descartes den mest kände av det tidigare 1600-talets filosofer, den ende franske filosof som på ett självklart sätt skulle tas med i varje uppräkning av de mest betydelsefulla filosoferna i historien. Men i sin egen tid saknade han inte rivaler. Kristina gjorde allt för att smickra honom och framställa sig själv som en blivande anhängare av hans filosofi. Men fransmannen misstänkte alltid att hon ville locka honom till Stockholm bara för att garnera sitt hov med en celebritet som om hon importerat en elefant. Sanningen låg någonstans mitt emellan.

Visst samlade Kristina om inte elefanter så dock lejon till sitt hov. Knappt hade Descartes avlidit innan hon försökte värva Pierre Gassendi, en på den tiden lika känd filosof som Descartes. Gassendi avböjde att komma till Stockholm, kanske förskräckt av Descartes öde. Men Kristina mena­de allvar med sina efterspaningar.

De lärda libertinerna intresserade Kristina. Hon drogs också till de så kallade preciöserna. I Frankrike fanns preciösa salonger, en preciös salongskultur och konversationskonst, alla med Paris som huvudort. Det fanns också en preciös litteratur, manifesterad genom Madeleine de Scudérys gigantiska roman Le Grand Cyrus, där också Kristina fick en plats under namnet Cléobuline, drottning av Ko­rint. Kristina ställde brevledes till Descartes frågan huruvida överdrivet hat eller överdriven kärlek var farligast, en fråga som gav exempel på den typ av problem som ventilerades i dessa sofistikerade salonger. Kärleken är farligast, svarade Descartes, med Paris kärlek till sköna Helena och trojanska kriget som exempel.

Vad borde man göra med den så plötsligt avlidne fransmannens kvarlevor? Problemet var av invecklad art, flera länder och trosuppfattningar var inblandade. Till en början hittades en grav på vad som nu är Adolf Fredriks kyrkogård, i dag mitt i Stockholm, då en utkant. Inne i kyrkan finns ett minnesmärke från gustaviansk tid, men kroppen togs senare hem till Frankrike och begrovs i Paris på begäran av Descartes vänner där. Olyckligtvis försvann huvudet i samband med överflyttningen. I dag finns två Descarteskranier som strider om äran att vara det äkta. Det ena finns på Musée de l’Homme i Paris, det andra på Historiska museet i Lund. De lärde i Paris och Lund är överens om att filosofen inte kan ha haft mer än ett huvud, men strider om vilket som är det rätta.

Drottning Kristina gjorde allt för att föra in en litterär och lärd kultur i Sverige. Diktning, konst och vetenskap fick ett uppsving. Sedan tröttnade hon dock och for i stället till Rom, medtagande en del av sina samlingar. Hade hennes insats varit förgäves? Jag tror inte det.

Vid sidan av en fotnot till filosofins historia efterlämnade hon en ny svensk kultursituation, mer kosmopolitisk, mer europeisk. För egen del skrev hon (på franska) maximer och en lysande (ehuru ofullbordad) självbiografi. De tillhör den svenska kulturkanon.

Vilka tankar var det då Kristina förde fram i sina maximer och vad var det hon berättade i sin självbiografi?

Den första frågan besvarades av Sven Stolpe i hans celebra och kontroversiella avhandling Från stoicism till mystik. Studier i drottning Kristinas maximer (1959). Tesen i avhandlingen var just den som titeln indikerade. Drottningen hade först varit en stoiker, en företrädare för det tidiga 1600-talets adelsvariant av läran. Den var passande för kungar och drottningar, hertigar och hertiginnor. Den gick ut på att en ädel person borde vara upphöjd över ödets växlingar.

Att man kunde störtas från höga positioner, att man kunde upphöjas till dem igen, det ingick i det heroiska livets förutsättningar. Den franske skalden Pierre Corneille hade skrivit mycket om detta i sina dramer. Även Descartes hade hyst sådana uppfattningar. Den högsinte kunde inte förändra ödet men fann sig i det på ett sätt som bar vittne om en stor själ. Det gick utmärkt att förena denna typ av stoicism med de lärda libertinernas livshållning, och det var just vad Kristina gjorde, enligt Stolpe.

Man behövde inte vara djupt religiös, men man kunde vara det och i så fall kombinera fromheten med ett förakt för denna värld och dess framgångar och katastrofer. Det viktiga var att mentalt vara höjd över trivialiteterna, att vara fri från de lägre affekterna. Aristokraten kunde sätta alla sina gods på ett kort. Kungen kunde sätta sitt rike på en batalj. Den fromme kunde avstå från allt för klostret. Det var attityden det kom an på.

Det var Stolpes idé att Kristina förändrade sin hållning när hon kom till Rom under påvens beskydd. Från början hade hon blivit katolik mest av bekvämlighetsskäl. Anta att Kristina ville abdikera därför att hon inte ville gifta sig eller skaffa barn. Var kunde hon sedan finna en värdigare exil­tillvaro än i Rom under påvens beskydd? Det krävde dock konvertering. Väl i Rom kom katolicismen på allvar.

Jag tror att det ligger något i Stolpes tolkning. Den bestreds under disputationen av opponenten Lars Gustafsson (litteraturforskaren, inte författaren). Men Gustafssons argument grundade sig på triviala källkritiska betänkligheter, som inte besvärade Stolpe. Själv tror jag att det var Stolpe som hade rätt, låt vara utan absolut bevisning.

I Rom kom Kristina att hemfalla åt en kvietistisk teologi som Vatikanen fann ytterst betänklig. Men det är en annan historia.

Sin självbiografi på franska skrev Kristina också i Rom. Det är en fullkomligt underbar bok, som tyvärr avbröts efter barndomsskildringen. Men en sådan berättelse om ett barn, dess tidiga upplevelser, rädsla för helvetet, vantrivsel i moderns gemak, förhållande till sina lärare och annat är något tämligen unikt och har en stor charm. Hur underbart skiljer sig inte den självreflekterande Kristinas själsliv från de krigsbussar som följde henne på tronen.

Hon skrev i sina maximer (i Horace Engdahls översättning): ”En människa som inte kan förställa sig när hon så önskar, är en dumbom.”

Kristina lurade alla, rådet, ständerna, kusin Karl Gustav, kardinaler och påvar. Hon lurade också eftervärlden att tro att hon inte varit kvinna rakt igenom. Någon dumbom var hon inte.

Hon skrev: ”Lögnen spökar ut sig till sanning.”

Hon skrev: ”Allt är förbi som en blixt. Det goda och det onda är så kortlivat att det varken finns någon anledning att jubla eller uppröras.”