Aten anses vara demokratins och den västerländska högkulturens vagga. Men få vet att den kanske äldsta prosatexten från staden är en demokratikritisk pamflett – lite drygt sju A4-sidor lång – med tvivelaktiga litterära kvaliteter. Texten i fråga traderades till eftervärlden under titeln Atenarnas författning (grekiska: Athēnaiōn politeia).
Pamfletten tillskrevs ursprungligen Xenofon, som bland mycket annat har skrivit en Spartanernas författning, vilket ju låter närbesläktat. Men man kom senare att betvivla att han verkligen var författaren. Xenofon anses nämligen vara en betydligt bättre stilist än vår pamflettförfattare. Inledningen till den senares text, här i något slags direktöversättning, får illustrera detta: ”Apropå atenarnas författning. Att de har valt detta slags statsskick gillar jag inte på grund av följande: att de, genom detta val, har valt att behandla uslingarna bättre än de dugliga. Därför gillar jag det inte.”
Att upphovet inte stämde blev snart allmängods, och författaren kallades därefter ”Pseudo-Xenofon”. Men i den brittiske filologen Gilbert Murrays A History of Ancient Greek Literature (1897) kallas han ”the Old Oligarch”, och detta namn har fastnat.
”Oligark” betyder i detta sammanhang någon som av ideologiska skäl vill ersätta demokratin med ett fåmannavälde. ”Gammal”, i sin tur, har ingenting att göra med författarens ålder. Det saknas visserligen biografiska data i texten, men de som vågar sig på en gissning utgår ifrån att författaren tvärtom är ung. En vanlig (men ej allmänt accepterad) hypotes är att texten är ett slags skoluppgift, vilket skulle förklara det dåliga språket.
Epitetet har i stället att göra med textens datering. Enligt Murray är detta den äldsta bevarade prosan på attisk (alltså atensk) dialekt, så gammal att den inte röjer någon påverkan från retorikern Gorgias. Denne kom till Aten år 427 f.Kr. och förde med sig ett nytt uttryckssätt, präglat av antiteser och parallellismer, som den atenska eliten så småningom tog efter. Många tycks hålla med Murray och daterar texten till någon gång på 420-talet.
Folket vet att vissa människor är bättre skickade att styra än andra, men de föredrar frihet i kakonomi framför träldom i eunomi.
Om detta stämmer är språket i pamfletten anmärkningsvärt inte bara för skönhetsfläckarnas skull. Det är fråga om en för tiden mycket ren attiska. Det litterära prestigespråket då var annars joniska – Homeros och naturfilosofernas språk – och det sipprade in överallt. Atenaren Thukydides, en förmodad sam- tida med Oligarken, skriver på joniskt vis thalassa (hav) och prassō (göra), medan Oligarken, liksom senare till exempel Platon, självsäkert använder de attiska formerna thalatta och prattō (det senare återfinns i den citerade passagen ovan och översätts ”behandla”).
När Oligarken skriver har staden precis passerat krönet på sin storhetstid, även om ingen vet det än. Den är demokratiskt styrd och leder det deliska sjöförbundet, formellt en allians av kuststater i och kring Egeiska havet, i verkligheten en samling vasaller som betalar dyr tribut till Aten. Rikedomarna omfördelas till medborgarna genom kostsamma byggprojekt; ett sådant, Parthenon, står färdigt sedan ett knappt decennium. Landsbygden härjas av spartanerna, som om 20 år kommer att krossa Aten. Än så länge är stadens invånare dock trygga bakom stadsmurarna, som leder ända ner till havet, där den urstarka flottan håller försörjningsvägarna öppna. Denna glänsande men prövade stad styrs av folkhopen, som i Oligarkens ögon är ”ytterligt okunnig, odisciplinerad och tarvlig”. Den förfördelar eliten – som är allt som folket inte är – och försöker på varje sätt försvaga dess dygder och i stället stärka de fattigas laster. Till exempel inför man traktamenten för alla möjliga statsuppdrag, enbart för att berika de fattiga på elitens bekostnad. Eftersom detta är syftet är det bara en fördel om massan är girig.
Jantelagen råder. Inget tadel av folket tillåts på teaterscenerna. Att baktala privatpersoner går däremot bra eftersom det oftast är framstående medborgare som utsätts. Något prål ser man inte heller: atenare klär sig så illa att besökare bör undvika att prygla slavar offentligt; har man otur är det en medborgare man har slagit till. Slavar och invandrare har för övrigt så pass god ställning att de inte går ur vägen för någon. Ingenstans är sådana så uppstudsiga som i Aten.
På grund av sjöväldet kan man i Aten hitta varor från vad samtiden uppfattade som alla världens hörn. Lyxen flödar över. Men det leder också till ett slags kulturell utarmning. Språket blandas ut och fördärvas: ”De har hört allt slags språk och valt ut drag från än det ena, än det andra språket. Andra greker har oftare ett eget språk, egen livsföring, egen klädedräkt, men atenarna blandar sådant från alla greker och barbarer.” Här är möjligen en ledtråd till den slående rena attiska dialekten som nämndes ovan.
Allt sammantaget är demokratin för vår författare en kakonomia, ett ord som, beroende på vad man vill betona, kan översättas med ”uselt styre”, ”usla lagar”, eller ”usel fördelning” (av privilegier eller liknande). Alla tre tolkningar kunde stämma in på demokratin som den beskrivs av Oligarken.
Kakonomin ställs mot eunomia, som i stället för usel är excellent. Hos mytdiktaren Hesiodos är Eunomia en gudinna, dotter till Zeus och Themis (sedvanerättens gudinna) och syster till Freden och Rättvisan. Vad eunomi består i är annars sällan preciserat, men hos Oligarken syftar det så klart på ett regelrätt elitstyre. Lagen ska stiftas av de dugligaste, som också håller ”uslingarna” i upptuktelse. De låter inte ”galningar” sitta på rådet eller tala i folkförsamlingen, vilket annars är demokratins tydligaste kännetecken.
Men fastän Oligarken är kritisk mot demokratin på ideologisk grund har han glasklar blick för en sak: att statsskicket är mycket klokt uttänkt för att stärka folkmakten. Att förklara detta är faktiskt textens uttalade huvudsyfte. Folket vet mycket väl att vissa människor är bättre skickade att styra än andra, men de föredrar, säger Oligarken, frihet i kakonomi framför träldom i eunomi. Man anar att massan egentligen inte är dum, den bara värdesätter annat. Och trots allt förtjänar massan att styra i staden eftersom den tjänstgör i flottan, som är det som ger Aten dess makt. Örlogsfartyg är förstås dyra att bygga, men utan fattiga matroser seglas de ingenstans. I en lanthär spelar de rika större roll eftersom bara de har råd med rustning; så var atenarnas ärkefiender Sparta också både en landmakt och en oligarki.
På grund av sådana insikter har vissa velat läsa Oligarken som att han egentligen är mer prodemokratisk än han ger sken av. Texten skulle i så fall bitvis vara ett slags lekfullt tvärtomspråk. Vad tyckte han egentligen? Det blir lite som diskussionen om Machiavelli – är Fursten uppriktig eller ironisk?
Hur det nu är med den saken kan man med lite god vilja, och helt apropå Machiavelli, strunta i den otydliga intentionen och helt sonika kalla Oligarkens text för ett slags furstespegel. Gestalten i spegeln är illa klädd men vet sitt värde, och skapade en gång den civilisation som i dag kallas vår.
