I döda ukrainska poeters sällskap

I det karelska skogspartiet Sandarmokh avrättades 1937 och 1938 tusentals människor av Stalinregimen. Offren kom från hela Sovjet­unionen, men ukrainare var över­­re­pre­senterade. Bara i samband med 20-årsdagen av oktoberrevolutionen dödades över 250 ukrainska kulturpersonligheter. Ett fåtal år tidigare hade de kunnat verka friare än några tidigare ukrainska kulturskapare.

Nu finns de att läsa på svenska. I Den avrättade renässansen har Ukrainska institutet i Sverige bidragit med korta biografier över poeterna i den generation som tystades på 1930-talet. Vi får också ta del av deras dikter i svensk översättning. Att dessa texter över huvud taget existerar beror på en historisk anomali, en kort period av relativ yttrandefrihet, som slutade i Sandarmokh.

Lenin ansåg under 1920-talet att den ryska dominansen av Sovjetunionen riskerade att utlösa nationalistiska uppror, något som redan hade skett under tsardömets sammanbrott. För att minska slitningarna inleddes en politik under namnet korenizatsija (inhemsk anpassning), en proaktiv avkolonisering och ett skapande av nationella kommunistiska rörelser.

Det ukrainska språket hade varit förbjudet i officiella sammanhang sedan 1876, men nu skedde plötsligt en aktiv ukrainisering. Det startades skolor och universitet på ukrainska, och det nationella språket blev del av den statliga administrationen. Kommunistpartiet uppmuntrade kulturutövare att publice­ra litteratur, spela teater och visa film på ukrainska.

Framgången behövde man inte vänta på. Den ukrainska filmen var under 1920-talet den ledande i hela Sovjetunionen. Ukrainska filmer var mer populära i den ryska Sovjetrepubliken än tvärtom.

En egen litteraturscen etablerades snabbt och kom snart, genom medvetna val, att skilja sig helt från den ryska. Författaren Mykola Khvyljovyj myntade mottot ”Bort från Moskva”, ett politiskt uttalande som slog fast att den ukrainska traditionen var en egen, likvärdig med andra europeiska. Det blev än tydligare genom litteraturforskaren Mykola Zerovs arbete med att etablera universitetskurser i ukrainsk litteratur som visade på ett omfattande kulturarv, som systematiskt hade förtryckts av tsarregimen. Zerov kompletterade Khvyljovyjs motto med sin egen paroll ”Till ­källorna”.

Dikterna i Den avrättade renässansen är på det stora hela påfallande apolitiska. Här hittar man inga storvulna hyllningar till den ukrainska nationen och dess ärofyllda historia. Ladja Mohyljanska skriver om att oundvikligen vara på väg någonstans utan att veta vart – ”Vad är detta – en flykt? Kärlek? Ett sökande?” – och liknar livet vid att sitta rastlöst på en järnvägsstation. Mykhajlj Semenkos bidrag handlar om en frånvarande kärlek och Rajisa Trojankers om att förskjutas av sin far för att man skaffat barn med en goj, en icke-jude.

Diktarnas brott var inte att de ägnat sig åt subversiva aktiviteter eller kritiserat den marxistiska ideologin. Många av de ledande ukrainska kulturpersonligheterna var uttalade kommunister. Deras brott var att de skapade kultur på ukrainska. Det korta fönstret av korenizatsija stängdes kort efter att 1930-talet hade inletts.

I takt med att Stalin cementerade sin makt under 1920-talets slut kom den ukrainska kulturen att återigen förskjutas från scenen. Möjligheter att publicera nyskrivna texter på ukrainska försvann snart, bara översättningar tolererades. Snart följde Holodomor, den svältkatastrof som Stalinregimen orsakade i Ukraina samtidigt som Sovjetunionen exporterade miljontals ton spannmål.

Mykola Khvyljovyj var en av dem som reste ut på landsbygden för att själv granska kommunistpartiets anklagelser om att bönderna gömde spannmål. Han möttes av ett fullskaligt folkmord och telegraferade i panik till den ukrainska Sovjetrepublikens huvudstad Kharkiv: ”Byarna dör. Omedelbar hjälp behövs.” Svaret han fick innehöll fyra ord av destillerad ondska: ”Allt går enligt plan.” 1932–1933 dog uppemot fem miljoner ukrainare, urskillningslöst mördade genom hunger.

Den svält som främst drabbade landsbygdsbefolkningen parades med ett strategiskt utraderande av den ukrainska kultureliten och en nyimperialistisk russifiering. En efter en arresterades diktare, författare och filmskapare. Kort efter att ha gjort sina observationer på landsbygden förstod Khvyljovyj vilket öde som väntade honom och avfyrade en kula genom sin tinning.

Khvyljovyj slapp därmed undan det utdragna öde som drabbade Mykola Zerov, vilket var emblematiskt för den avrättade renässansen. Först förlorade Zerov sin professur efter att ha anklagats för ”kontrarevolutionära tendenser”. Därefter sattes han under ständig bevakning av säkerhetstjänsten och försvann från offentligheten till följd av ett förbud mot litterär verksamhet. Först 1935 arresterades han. Nu var anklagelsen ”nationalism”. Som så många andra avrättades han 1937 i Sandarmokh. Hans anhöriga fick aldrig veta sanningen om när eller hur han dött.

Ukraina upplever just nu sin andra renässans. Bokutgivningen har formligen exploderat och ökade med över 200 procent under 2023. Nya bokhandlar öppnas och soldaterna skriver poesi direkt från frontlinjen. Mitt under brinnande krig bygger Ukraina ut sin kulturella försvarsförmåga. Med bok efter bok, dikt efter dikt, befäster man den kanske viktigaste försvarslinjen.

För Rysslands invasionskrig motiveras inte i första hand av stormaktspolitik eller buffertzoner. För Putin och hans medlöpare är Ukraina en del av Ryssland. För dem är den levande ukrainska kulturen en provokation. Tänkandet är detsamma som på 1920-talet när Maksim Gorkij inte ville låta översätta sina böcker till ukrainska. Han ansåg att det vore att förminska det ryska språket att översätta till en ”dialekt”.

Förnekandet av en ukrainsk nationell identitet är en konstant genom den ryska historien. Gorkijs tankar ekar i dag i Putins uttalanden. I texten Om ryssarnas och ukrainarnas historiska enhet (2021) skriver Putin att Ukrainas och Rysslands ”andliga, mänskliga och civilisatoriska band har formats under århundraden och har sitt ursprung i samma källor, de har härdats av gemensamma prövningar, framgångar och segrar. Vårt släktskap har överförts från generation till generation. Det finns i hjärtan och i minnet hos människor som lever i dagens Ryssland och Ukraina, i de blodsband som förenar miljontals av våra familjer. Tillsammans har vi alltid varit och kommer att vara många gånger starkare och mer framgångsrika. För vi är ett folk.”

Khvyljovyjs rörelse ”Bort från Moskva” hotar Gorkijs och Putins världsbild i grunden. De ser en rysk identitet som riskerar att klyvas itu. Än värre är projekt som Zerovs. Genom den enkla metoden att gå ”Till källorna” visade han att det inte finns något att klyva. Den enhetlighet som Putin talar om har aldrig funnits.

På 1930-talet var straffet för ukrainare som utvecklade, utövade eller undersökte sin egen kultur tydligt: döden. Den ryska regimen försöker åstadkomma samma sak i dag. Påståendena om att kriget motiveras av Natos expansion är ren desinformation.

Något Natointräde låg inte på bordet 2014 när Ryssland inledde kriget. Invasionen av Krim följde på den folkliga revolten Euromajdan. Den handlade inte om säkerhetspolitik utan om den ukrainska viljan att närma sig väst ekonomiskt och kulturellt. Där gick Rysslands röda linje, precis som tidigare.

Den som inte tror mig bör gå ”till källorna”. Man kan börja med Den avrättade renässansen.