Enligt etiketten är det viktigt att fira högtider på korrekt datum, och när det gäller allhelgonafirandet kräver detta onekligen ett gott huvud.
Sedan medeltiden innehåller denna helg både ett vördande av alla helgon, alla helgons dag, och en dag när man tänker på övriga avlidna, alla själars dag.
Inom hela västkristendomen firas alla helgons dag alltid den 1 november, vilken i svenska almanackor därför ännu kallas allhelgonadagen, och så kommer alla själars dag den 2 november.
Men samfundet Svenska kyrkan (och dess finska systerkyrka) utgör ett undantag. De firar i stället alla helgons dag lördagen som infaller mellan den 31 oktober och 6 november och alla själars dag påföljande dag – ett minne från den stora helgreduktionen 1772, då överheten ville få folket att jobba mer och festa mindre.
Den irisk-amerikanska skräckfesten halloween infaller slutligen alltid den 31 oktober, vilket är logiskt då ordet är engelska för allhelgonaafton.
På 1950-talet blev hyllandet av avlidna anhöriga under allhelgonahelgen åter folkligt i Sverige, då svenskarna inspirerades av italienska invandrare att tända ljus på gravarna. Seden, som ursprungligen är en religiös handling, omhuldades lika mycket av icke-troende och fick ett massivt genomslag. Så till den grad att det även etikettsmässigt kom att anses som dålig ton att inte besöka anhörigas närliggande gravar denna helg.
Halloweenfester dök upp i Sverige bland unga vuxna i slutet av 1980-talet, och på 1990-talet började en del barn ”gå bus eller godis”. I dag är det antagligen den största och viktigaste högtiden på svenska förskolor.
Man får vara försiktigare vid halloween. Alla uppskattar inte att få besök av en blödande zombie.
Allhelgonahelgen som fridfull, eftertänksam hösthelg när man kontemplerar livets korthet och sörjer dem man förlorat, respektive halloween med upptåg, godisätande och morbid skräckfilmsestetik riskerar onekligen att krocka rätt flagrant mot varandra. Det är därför viktigt att man försöker vara inkännande och ta hänsyn till andra.
Medan en utklädd påskkärring får ringa på alla dörrar på skärtorsdagen (eller påskafton i vissa regioner), då seden är så gammal och det synbart bara handlar om att skänka bort påskkort, får man vara försiktigare vid halloween. Alla uppskattar inte att få besök av en blödande zombie. Helst bör barnen bara ringa på hus där de känner någon, eller där det finns en pumpa eller annan tydlig halloweendekoration uppsatt – och bara den 31 oktober, om inget annat är överenskommet i grannskapet.
Den amerikanska traditionen att bestraffa dem som inte skänker godis med skadegörelse eller skrämsel är helt emot svensk etikett. (Bushotet har för övrigt funnits i USA i över 100 år, men innan dess erbjöd de dörrknackande barnen sig i stället att be för människors avlidna anhöriga och fick som tack en soul cake.)
Begravningsplatser har sin egen etikett: Man rör sig värdigt, talar lågmält, ser till att barn inte springer runt och leker samt att de klär sig korrekt. Låt för allt i världen inte barnen komma halloweenutstyrda! Man håller sig på gångarna, utom när man ska gå fram till en viss grav.
Män ska helst ta av sig huvudbonaden under hela vistelsen på kyrkogården, precis som i en kyrka. Det är ett absolut krav när man står framför en grav. Detta är ursprungligen ett kristet bruk, men att ta av sig hatten är sedan århundraden även ett allmänt, profant tecken på vördnad. Undantaget är judiska begravningsplatser, där män i stället måste ha huvudet täckt.
Det är inte korrekt att röka på kyrkogårdar. Att bjuda barn på godis eller småkakor är dock en sed som förekommer i flera länder och även har koppling till vår begravningskonfekt, så det torde vara acceptabelt.
En invandrad mexikan kanske diskret kan få höja en skål vid graven, men att fira alla själars dag, Día de los Muertos, med stort släktkalas på kyrkogården är tyvärr inte god ton i Sverige.
De närmast anhöriga har ansvar för att se till att en gravplats hålls välskött. De som besöker den kommer annars att uppfatta det som att de efterlevande inte bryr sig om den döde: ”Ingen vårdar min grav och ingen minnes mig gärna”, som det heter i dikten. Huruvida man sedan betalar för gravskötseln eller sköter den själv faller inte längre inom etikettens ramar, utan är upp till vad man anser utifrån sin egen världsbild.
