Kultur

Det mänskliga tillståndet är att leka

Vi ägnar mycket tid åt sådant som ger mening och gemenskap men som inte direkt tycks vara rationellt eller ekonomiskt. Foto: TT

Kulturhistorikern Johan Huizingas klassiker Den lekande människan är tillämpbar även på vår samtid.

Erik Jersenius

Kulturredaktör i Östgöta-Correspondenten.

I Lagarna berättar Platon en myt om hur människan är ”Guds leksaker”. Leken på idrottsarenan och i undervisningen, i kulten, musiken och dansen är en gudomlig gåva till människan, en sfär genom vilken hon förbinds med det högre. Religionens myter och riter är väsentligen något lekfullt, ett sätt att ordna och frambringa det heliga i tillvaron. När människan kliver in i leken förs hon till en annan värld. För Platon är leken något som svävar över det jordiska. I det antika Atens heliga mysterier är den ett uttryck för den allra högsta anden.

Det var Platons idéer som inspirerade den nederländske kulturhistorikern Johan Huizinga när han på 1930-talet skrev Den lekande människan (Homo ludens, 1938) i en mycket allvarsam tid. Boken översattes till svenska av litteraturhistorikern Gunnar Brandell och har nu kommit i en nyutgåva hos Bokförlaget Stolpe, med ett förord av Douglas Hedley.

Huizinga insåg förstås att djuren, till exempel hundvalpar, inte har väntat på människans ankomst för att få leka. Men för människan är leken förbunden med oss som kulturvarelser. Liksom Platon finner Huizinga att leken utspelar sig i en egen sfär. Den äger rum både över och vid sidan av det ”vanliga” livet. Leken sker i en avgränsad del av verkligheten där egna regler och förutsättningar härskar. Det gäller oavsett om det handlar om idrotter som fotboll och tennis, spel som schack eller barnens fantasilekar. Huizinga finner att en förutsättning för att leken ska fungera är att de som deltar gör det av fri vilja.

Johan Huizinga rör sig inte endast i Platons idévärld, han vänder sig även till språkforskningen och antropologin för att stärka tesen om lekens allmänmänsklighet. Han finner att en likartad användning av ordet ”lek” återfinns i latinet, grekiskan, sanskrit, kinesiskan, japanskan, hebreiskan och arabiskan, liksom i de romanska och germanska språken. Den historiska forskningen visar också att synen på lek är likartad i såväl det gamla Kina som antikens Grekland och de fornnordiska samhällena.

Huizinga hävdar vidare att leken har betydelse för utvecklingen och utformandet av människans olika kulturformer. Vi ser ständigt hur olika traditioner, klädbruk, attribut, ceremonier och symboler visar på vår lekfullhet. Vi ägnar mycket tid åt sådant som ger mening och gemenskap men som inte direkt tycks vara rationellt eller ekonomiskt. Inte minst kan vi inom kärlekens och romantikens område se hur vi flörtar och uppvaktar varandra i en både lustfylld och känslomässigt allvarsam lek.

Huizinga anade att lekfullheten börjat tryta. Foto: Bokförlaget Stolpe

När det kommer till rättskipningen finner vi i många länder att domstolens aktörer iklär sig särskilda dräkter och peruker och att de brukar don som klubbor med olika funktioner. I rättssalen är man inte vanliga män och kvinnor utan spelar olika roller (domare, åklagare, försvarare, tilltalade, vittnen och så vidare). Där äger dessutom en sorts tävling rum. Utfallet av denna är inte givet, de olika parterna gör sitt bästa för sin sak, och genom muntlig framställning försöker man vinna de dömandes öra och sympatier.

För Huizinga har också vetandet och filosofin sin grund i leken. Förr försökte man genom helig kunskap nå vetskap om naturen och tingen och använde rentav magi för att förändra världen. En förlängning av denna strävan finner vi i vetenskapens praktik, försöket att genom olika systematiska metoder lösa tillvarons gåtor. Hos både Platon och Aristoteles är myten det som återstår för att förmedla insikter om de yttersta tingen när logiken och argumenten inte bär resonemanget längre.

Leken hör också samman med litteraturen, konsten och musiken. I berättelser, pjäser, dikter, målningar, danser och kompositioner skapas en sorts egna verkligheter för att reflektera över och förgylla livet.

Det mänskliga tillståndet är det som gestaltas och utforskas utifrån mer eller mindre reglerade former, och dessa är, liksom våra liv, både tragiska och komiska. Likt leken är konsten samtidigt roande och allvarlig.

Vi har också blivit mer lekfulla under senare år. Numera kan man inte bara definiera sig som man, kvinna och hen utan rentav som knubbsäl eller fjälluggla.

I Den lekande människan nämner Huizinga hur också något så allvarligt som kriget är förbundet med leken. Även om plundringar och våld på civilister alltid varit en del av kriget så har det också utkämpats efter regler och strategier, och det militära livet omges av dess egna symboler och riter, uniformer och procedurer.

Första världskriget var måhända den första militära konflikten i vilken orkestermusik, processioner och färgglada uniformer på slagfältet miste all sin mening. Det var ett industriellt och ”rationellt” krig med maskinellt och mekaniskt dödande. Andra världskriget var sedan drivet av allehanda ideologisk irrationalism och vanföreställningar, men också planlagt och fullständigt förintande i extrema företeelser som koncentrationsläger och atombomber. Själv sattes Huizinga i husarrest när han tog ton mot fascismen och de nazistiska ockupanterna.

Huizinga såg tecknen i tiden, hur lekfullheten hos människan började tryta. Den kvävs i den rationella nyttokultur som växer fram under upplysningen och tar form under moderniteten. Han finner det ironiskt att det är under 1600- och 1700-talens barocka svulstighet och visuella överdåd som hovlivet lekfullt fylls av peruker, smink, färgglada kostymer och klänningar, spänstiga konversationer och eleganta menuetter. Därefter har det mänskliga modet sedan 1800-talet blivit alltmer återhållsamt, strikt, enkelt och … tråkigt?

Leken får inte längre vara fri utan ska göras nyttig. Inom idrotten tar ekonomiska intressen över och förvandlar människans leklust till stora publiksporter med professionella deltagare, en utveckling som bara smått hade börjat när Huizinga skrev sin bok. Redan Platon såg lekens pedagogiska kvaliteter, men i modern tid tenderar den att blott bli ett manipulerat uppfostringsinstrument för att forma sunda och önskvärda medborgare i politiska utopier.

I vår tid har leken fortsatt att professionaliseras och kommersialiseras, inte minst inom idrottens och leksaksindustrins område. Den har också letat sig in i nya former, med ett nöjesliv av en aldrig tidigare skådad omfattning och i medier som televisionen samt i video- och datorspel. I dag ges otaliga tekniska möjligheter att interaktivt leka med andra personer eller med artificiella intelligenser i den digitala sfären. De sociala medierna erbjuder en hyperverklighet där vi leker med allt från skämtsamma klipp till danser eller andra framträdanden. Det konstnärliga skapandet har genom leken i någon mån alltid varit demokratiskt, men i den moderna globala och digitala världen kan allt fler visa sin lek och bjuda in andra i den.

Vi har också bevittnat hur vi blivit mer lekfulla och prövande med våra sociala roller under senare år. Inte bara har könsroller överskridits, numera kan man också upphäva genus- och artkategorier och inte bara definiera sig som ”man”, ”kvinna” och ”hen”, utan rentav som ”knubbsäl” eller ”fjälluggla”.

Den queera karnevalen är ständigt pågående, och var och en av oss verkar nu tillåtas leka oss fram genom livets skiftande roller.

I slutet av Den lekande människan understryker Huizinga att leken befinner sig bortom gott och ont, men likt konsten, religionen och filosofin bjuder den in till reflektion om normer och prövar vårt medlidande och samvete. På så vis finner vi att allt det som leken tillåter inte nödvändigtvis är det som allvaret påbjuder.

Måhända är det gudomliga djupet och meningen i leken något som den moderna människan har förlorat.

Upptäck Axess Digital i 3 månader utan kostnad

Allt innehåll. Alltid nära till hands.

  • Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
  • Tillgång till vårt magasinarkiv
  • Nyhetsbrev direkt till din inbox
Se alla våra erbjudanden

Läs vidare inom Kultur

  • Goffman såg risken med mänskliga möten

    Carl-Göran Heidegren

  • Sergej Davydov.
    ,

    Ung litteratur i ett genomkorrumperat Ryssland

    Maxim Grigoriev

  • De georgiska författarna behöver vårt stöd

    Ida Englund Westin

  • Vy över Göta älv precis nedanför fallen i Trollhättan.

    Den unika älven

    Lars Lönnroth

  • Illustration av Stanislaus Joyce med nyckelhålsmotiv.
    ,

    James Joyces hjälpsamme lillebror

    Tommy Olofsson

  • Illustration av W. Somerset Maugham.
    ,

    W. Somerset Maughams kliniska blick på människan

    Bengt Jangfeldt