I min gröna ungdom på 1950-talet var Georg Brandes min idol. Den store danske kritikern (född 1842, död 1927), ledare för ”det moderna genombrottet i Nordens litteratur”, tycktes mig förebildlig inte bara genom sitt estetiska omdöme utan också som kulturradikal oppositionsman, slagkraftig polemiker och inte minst som framgångsrik förförare. Tänk att få vara som han – charmerande, spirituell, beundrad för sin kvickhet, hatad av konservativa perukstockar och moraltanter men älskad av intellektuella kvinnor!

Sedan min ungdom har Brandes dock blivit rejält omvärderad, inte minst av intellektuella kvinnor. För många feminister framstår han idag som en tvivelaktig för att inte säga vederstygglig figur. Han anses orättvist ha gynnat ”det moderna genombrottets” manliga författare på de kvinnligas bekostnad. Kvinnorna sägs ha tvingats rätta sig efter denne kulturprofils vilja för att få framgång på dåtidens bokmarknad. Bland annat anses Brandes bära en stor del av skulden till att den utmärkta svenska författaren Victoria Benedictsson skar halsen av sig på ett hotellrum i Köpenhamn 1888, sedan han föraktfullt kallat hennes senaste bok en ”damroman”. Redan då var Brandes enligt många feministers åsikt en hänsynslös och självgod manschauvinist. Senare i livet skall han dessutom helt ha övergivit sin ungdoms progressiva idéer för att ansluta sig till Nietzsches odemokratiska idéer om övermänniskan.

Borde jag alltså numera ta avstånd från min ungdoms naiva Brandesdyrkan? För att ta reda på detta har jag nu på äldre dagar återvänt till hans skrifter. Och visst ser jag numera brister där jag förut enbart såg ädla och beundransvärda dygder. Men till slut har jag ändå kommit fram till att han fortfarande trots allt håller och duger som föredöme, både som kritiker och kulturpolitiker, om än inte alltid som älskare och litteraturhistoriker.

Innan jag kommer in på detta vill jag först påminna om hans levnadslopp, karriär och viktigaste insatser. Han växer upp i en sekulariserad judisk Köpenhamnsfamilj med starka intellektuella ambitioner. I likhet med sina yngre bröder, Ernst och Edvard, den ene nationalekonom, den andre journalist och politiker, omtalas han tidigt som begåvad skribent och framtidsman, i hans fall framför allt som estet och litteraturhistoriker. Vid Köpenhamns universitet tillägnar han sig klassisk bildning och Hegels spekulativa estetik, belönas vid 21 års ålder med guldmedalj för en estetisk avhandling. Senare på 1860-talet studerar han i Paris den franske kritikern Sainte-Beuves psykologisk-biografiska litteraturkritik och den positivistiske litteraturhistorikern Hippolyte Taines teorier om diktverket som en produkt av biologisk ”ras”, social miljö och ”moment”, det vill säga det samhällstillstånd som var rådande vid tiden för skrivandet. Från Taines idéer tar han till stor del avstånd i sin doktorsavhandling om modern fransk estetik (1870), men han framträder ändå i likhet med Taine som samhällsorienterad antiromantiker och franskpåverkad naturalist i sin litteratursyn.

”Georg Brandes blir en celebritet i hela Europa, översatt till flera språk och ofta inbjuden att föreläsa i främmande länder. Han blir också beryktad som sexualliberal och framgångsrik förförare.”

Samtidigt etablerar han sig vid denna tid som radikal fritänkare, motståndare till kyrkan och republikansk vänsterliberal i sin samhällssyn. Strax före sin disputation för doktorsgraden utger han sin översättning till danska av John Stuart Mills klassiska stridsskrift The Subjection of Women (Om förtrycket av kvinnor), med ett förord där han kraftfullt stöder bokens teser och därmed faktiskt blir en pionjär för den feministiska rörelsen i Norden.

År 1871 inleder han så sin berömda föreläsningsserie vid Köpenhamns universitet, Hovedstrømninger i det nittende Aarhundreds Litteratur, som brukar betraktas som startskottet för ”det moderna genombrottet”. I dessa föreläsningar skildrar han den europeiska litteraturens utveckling under 1800-talet från den franska revolutionens efterdyningar till den tyska romantikens följdverkningar i Norden. Hans huvudpoäng är att den romantiska dikten, som från början varit upprorisk och nyskapande, efterhand har blivit steril och reaktionär efterklang. Han efterlyser, efter franskt mönster, en djärv, samhällsorienterad och naturalistisk litteratur som ställer ”problem under debatt”. Föreläsningarna väcker förargelse i universitetsvärlden och det konservativa etablissemanget, så att han går miste om den professur i estetik som han har ansetts vara predestinerad till. Däremot entusiasmerar hans idéer intellektuella ungdomar och får snart genklang hos nordiska diktare som Henrik Ibsen, Bjørnstjerne Bjørnson och Alexander Kielland i Norge, August Strindberg och Victoria Benedictsson i Sverige, J P Jakobsen och Holger Drachmann i Danmark.

Under 1880-talet framstår han som Nordens mest inflytelserika kritiker, dels genom sina recensioner i pressen, dels genom sina föreläsningar och böcker om författare som Esaias Tegnér och Søren Kierkegaard. Kretsen kring bröderna Brandes i Köpenhamn blir ett centrum för den kulturradikala rörelsen i Skandinavien, inte minst tack vare dagstidningen Politiken, startad 1884 av brodern Edvard Brandes. Georg Brandes blir en celebritet i hela Europa, översatt till flera språk och ofta inbjuden att föreläsa i främmande länder. Han blir också beryktad som sexualliberal och framgångsrik förförare. Det är under denna tid som Victoria Benedictsson, i likhet med flera andra författare, varav många kvinnor, söker sig till honom för att få hans omdöme om sin diktning, varvid hon förälskar sig och efter ett kortvarigt, ytterst misslyckat förhållande begår självmord 1888.

Vid ungefär samma tid introducerar Georg Brandes Nietzsches filosofi i Norden och framstår för omvärlden som förespråkare av övermänniskofilosofi, ”aristokratisk radikalism” och genidyrkan. Han ger under 1890-talet bland annat ut ett stort och beundrat verk om William Shakespeare, blir 1902 äntligen professor och ännu senare författare till stora verk om andra klassiska diktare som Goethe och Voltaire. När han dör vid 85 års ålder 1927 är han inte längre i samklang med den nyaste och mest radikala litteraturen, som då är modernistisk, men däremot i hög grad väletablerad som vördad kulturpersonlighet, om än fortfarande kontroversiell på grund av sina utspel och ställningstaganden i olika samhällsfrågor.

Hur framstår han då idag som kritiker? Onekligen som gammaldags såtillvida, att han konsekvent ser dikten som ett uttryck för diktarens ”personlighet”, det vill säga hur han eller hon är beskaffad som människa, förhåller sig till omvärlden och agerar i livets olika situationer, inte minst i relation till samhället. Därmed riskerar Brandes att hamna i ”biografisk litteraturforskning”, en typ av forskning som idag föraktas av många kritiker, eftersom det oftast leder till att studiet av författarnas liv blir så viktigt att man försummar att närläsa deras texter.

”Även om Brandes ofta låter sig styras av sin politiska ideologi är det alltså knappast något tvivel om att han är en briljant och entusiasmerande tolkare av litterära texter.”

Brandes ägnar sig onekligen sällan åt utförlig textanalys men han gräver heller inte ner sig i biografiska källor såsom många av dåtidens akademiska litteraturhistoriker. Hans ”metod” – om man kan kalla den så – går snarast ut på att först med djärva men slagkraftiga formuleringar plus en eller annan anekdot skissera diktarens grundläggande karaktärsegenskaper och sätt att förhålla sig till rådande samhällsförhållanden, därefter med raska tag beskriva sin uppfattning av diktverken. De diktare han tidigast hyllar är framför allt upprorsmakarna, de som har vållat förargelse i samtiden som Lord Byron eller August Strindberg.

Typisk för Brandes är en formulering som denna: ”Det är Strindbergs friska och outtröttliga motsägelselusta som i våra dagar har givit den svenska skönlitteraturen nytt liv.” Typiskt är också att han gärna skildrar en mer försiktig och socialt osäker diktare som Victor Rydberg i lätt raljerande ordalag. Han berättar till exempel att Rydberg var så ängslig för att inte vara korrekt att han flydde hem från en bjudning när han i tamburen upptäckte att han försummat att infinna sig i lackskor. Och ur denna ängslan härleder Brandes sedan Rydbergs ovilja att på ålderdomen ta ställning till tidens politiska frågor i sin dikt, trots att han i ungdomen har varit samhällskritisk och radikal.

Men det skulle ändå vara ett misstag att tro att Brandes enbart värderar författare som i likhet med Strindberg eller Ibsen ”sätter problem under debatt”. Selma Lagerlöfs debutverk, Gösta Berlings saga, som 1891 underkändes av tongivande svenska kritiker, höjer han till skyarna som ett enastående originellt konstverk, någonting helt nytt, som ”för läsaren in i en helt ny värld, en säregen miniatyrvärld, färgrik och rörlig”, trots att boken ingalunda förhåller sig till några sociala samtidsproblem. Han är lika entusiastisk inför Gustaf Frödings relativt opolitiska debutdiktsamling, som han i sin recension beskriver som ett ”verskonstens mästerverk”. I denna recension ger Brandes ett utmärkt exempel på sin förmåga att estetiskt analysera språkligt-tekniska detaljer, när han skriver så här om några rader i Frödings dikt ”Skogsrån”:

Med en genomförd användning av långa dubbeltrokéiska ord i ett versmått, vars rörelse är motsatt, har han lyckats ge hela versmåttet karaktär av dans, och inte bara det, utan av en ohyggligt förförisk älvdans, speglad i en dum bondpojkes fantasi:

Och hon råbocksprang, gjorde lokattbukter
Och trollpackskonster och sattygsfukter
Och stod bak en furustam
Och glyste och gluttade fram.

Många sådana exempel på Brandes känsla för ordkonsten finner man i hans tidiga essay ”Det oändligt lilla och det oändligt stora i poesin” från 1867 men också i hans stora verk om Shakespeare från 1895–96. Han uppmärksammar till exempel hur Shakespeare i sin dramatiska framställning av upproret mot kung Henrik IV låter kungen i sitt tal till en av upprorsledarna beskriva dennes trupper som folk som ”gapar stort och kliar armbågen” inför maningen till uppror. Kliandet på armbågen är, framhåller Brandes, den oändligt lilla detalj som ger färg och åskådlighet åt scenen, samtidigt som den låter upprorsmännens förvirring och kungens egen storhet framträda.

Även om Brandes ofta låter sig styras av sin politiska ideologi är det alltså knappast något tvivel om att han är en briljant och entusiasmerande tolkare av litterära texter. Som litteraturhistoriker är han dock mindre imponerande. Detta märks särskilt tydligt i Shakespearestudien, där han gör sitt bästa för att tolka Shakespeares skådespel som uttryck för diktarens ”personlighet”, vilket inte lyckas något vidare, eftersom faktiskt nästan ingenting är känt om Shakespeares biografi och personliga egenskaper. Att den store dramatikerns sista tragedier som Othello och Kung Lear skulle vara ett uttryck för depressiv livsleda på äldre dagar – såsom Brandes menar – saknar sålunda helt stöd i historiska källor.

Vad källkritiken angår är Henrik Schück, den svenska litteraturhistoriens fader, en betydligt säkrare och pålitligare vägledare i sitt stora verk om Shakespeare från 1883, även om också han ur dramerna drar tvivelaktiga slutsatser om diktarens själstillstånd. Men Brandes Shakespearebok är ändå den roligaste att läsa, delvis på grund av hans medryckande formuleringskonst men också på grund av hans sätt att lyfta fram konstnärskapet i enskilda dramatexter.

”Under 1880-talet framstår han som Nordens mest inflytelserika kritiker, dels genom sina recensioner i pressen, dels genom sina föreläsningar och böcker om författare som Esaias Tegnér och Søren Kierkegaard. Kretsen kring bröderna Brandes i Köpenhamn blir ett centrum för den kulturradikala rörelsen i Skandinavien.”

Men hur var det egentligen med hans förhållande till Victoria Benedictsson? Bar han sig inte åt som en knöl mot henne? Kanske gjorde han det, men det är svårt att bedöma.

Vad vi säkert vet om detta bygger nästan helt på hennes dagboksanteckningar. De visar att hon sökte sig till honom i Köpenhamn därför att hon beundrade honom, såg honom som en förebild och ville att han skulle erkänna henne som en betydande diktare, vilket han också gjorde, dock inte tillräckligt för att göra henne lycklig. Dagboken visar också att hon blev passionerat förälskad och närmast kastade sig om halsen på Brandes men hade svårt att svara på hans sexuella inviter och förödmjukad när hon insåg att han närmast rutinmässigt gick i säng med kvinnor som kom i hans väg. Ingenting tyder dock på att han försökte tvinga sig på henne, snarare verkar han ha behandlat henne med en roat distanserad och till intet förpliktande älskvärdhet.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Han borde naturligtvis ha insett att hon var en oerhört stolt, fysiskt sjuk, tragisk och självmordsbenägen kvinna, som det var bokstavligen livsfarligt att inlåta sig med erotiskt. Det var också dumt av honom att i ett brev till sin bror Edvard ironiskt karaktärisera Victoria Benedictssons roman Fru Marianne som en ”damroman”, eftersom detta tycks ha inspirerat brodern till en orättvist nedgörande recension som gjorde henne ännu mer olycklig än hon redan var. Men det finns, såvitt jag kan se, inga goda skäl för åsikten att Georg Brandes var skyldig till hennes självmord.

Rent allmänt kan man naturligtvis – som flera feminister gjort – kritisera honom för att han var sexliberal och erotiskt vidlyftig under en tid då det var högst riskabelt för kvinnor att ha sex utanför äktenskapet, eftersom de riskerade att drabbas av syfilis, oönskat havandeskap och allmänt förakt. Men det hindrade inte att en del av hans gamla älskarinnor, häribland den kulturradikala danska författaren Agnes Henningsen, fortsatte att älska honom och försvara honom till sin död. Och man kan knappast anklaga Brandes för att nedvärdera starka intellektuella kvinnor. Tvärtom – han beundrade sådana kvinnor i hela sitt liv och visade det inte bara genom sin översättning av John Stuart Mills The Subjection of Women utan också genom vad han skrev om kvinnliga författare.

I hans berömda föreläsningsserie Hovedstrømninger, senare utgiven som bok, spelar Madame de Staël rentav en huvudroll som epokgörande fransk författare under franska revolutionen och Napoleontiden. Hon hyllas för sin radikala samhällskritik och frigjordhet, sitt modiga trots mot Napoleon, sin introduktion av tysk romantik i Frankrike men inte minst för sin erotiska roman Corinne, vars hjältinna blev en idol för litterära kvinnor. Ännu mer entusiastisk är Brandes inför George Sand, den berömda franska författarinnan som åtskilliga andra kritiker ansåg vara skandalös, och inför Sonja Kovalevsky, den geniala men kontroversiella ryska matematikprofessorn och frisinnade litteratören, som Strindberg var dum nog att förakta.

Vad man ändå kan kritisera Brandes för i detta sammanhang är att de intellektuella kvinnor han beundrar nästan alltid kommer från aristokratin, där det alltid har varit lättare för kvinnor att bryta mot samhällets normer än det var för stackars Victoria Benedictsson, som visserligen var högt begåvad men inte hemmastadd i Paris schangtila salar utan bara postmästarfru från Hörby. Det går trots allt inte att förneka att Brandes med all sin älskvärda charm, radikalism och okonventionella briljans var en ganska snobbig intelligensaristokrat som dyrkade hjältar och övermänniskor, såväl kvinnliga som manliga.

Det hindrade honom inte från att också som gammal gärna uppträda som rabulist och det fria ordets riddare. Det gjorde han till exempel under den långvariga Dreyfusprocessen i Frankrike, då han vid yngre radikalers sida slogs för sanningen mot det reaktionära och antisemitiska etablissemang som mot bättre vetande dömt den oskyldige kapten Dreyfus för landsförräderi. Han fortsatte också att ifrågasätta etablerade trossatser som Jesus historiska existens och att excellera med provocerande uttalanden av typen: ”Det skulle vara lika omöjligt för mig att angripa kristendomen som att angripa varulvar.” Det lyckades honom även som gammal att förbli kontroversiell, älskad såväl som hatad.

Det finns ett gammalt stumfilmsklipp från 1912, numera tillgängligt på nätet (www.filmcentralen.dk), där man kan se den 70-årige Georg Brandes komma in i en av Köpenhamns universitets föreläsningssalar för att tala till sina studenter. Först ser man bara studenterna bakifrån, alla män, alla ytterst välklädda och uppenbarligen mycket förväntansfulla. När Brandes kommer in och ställer sig i katedern reser sig alla upp och applåderar. Han ser en smula rävaktig och konspiratorisk ut som om han planerade att säga något ironiskt om kungen eller kyrkan. Så börjar han tala, och man hör inte ett ljud men märker på hans livfulla minspel och studenternas stillhet att han genast förtrollar sitt auditorium. Hans närvaro elektrifierar hela salen. När han går därifrån blir det nya stående ovationer.

Visst älskar man ändå den gamle skurken, trots hans fel och brister. Åtminstone kan inte jag låta bli att göra det, feministerna må säga vad de vill.