Borde Kiev ha fallit?

Foto: Maidan Nezalezhnosti/Flickr.

Nej, sluta inte läsa här. Jag återkommer till rubriken.

Häromveckan var jag på konferens i Berlin med stiftelsen IJP som en del av det utbyte jag gjorde tidigare i våras på tidningen Welt. På programmet stod bland annat ett möte med en analytiker från en av de tyngre säkerhetspolitiska tankesmedjorna. Temat för dragningen var Tysklands ”Zeitenwende”: hur djupgående är den egentligen och hur bör vi förstå den tyska regeringens agerande?

Domen kan sammanfattas som ömsom vin och ömsom vatten. För det första, menade analytikern, måste man komma ihåg hur extremt laddad frågan om upprustning och militärt engagemang var i det tyska kollektiva medvetandet i början av 1990-talet fram till och med Rysslands fullskaliga krig mot Ukraina.

De egna historiska erfarenheterna av andra världskriget samt Väst- och Östtysklands oblodiga återförening bidrog till en övertro på ”fredliga lösningar” och att Tyskland trodde sig veta bättre än sina grannländer i allt som rörde Ryssland (baltstaterna och Polen inte minst). Av samma skäl är Tyskland ett av de sista länderna att ge upp tanken om ”historiens slut”. Ett självbedrägeri, givetvis. (Det är i detta ljus man ska se före detta försvarsminister Christine Lambrechts patetiska ”stöd” till Ukraina i form av 5 000 hjälmar veckorna före invasionen.)

När så Putin inleder den fullskaliga invasionen krossas de sista tyska illusionerna. Scholz håller sitt linjetal i vilken han förkunnar att världen har blivit en farligare plats. Bundeswehr ska rustas upp med 100 miljarder euro extra utöver budgeten. Försvarsanslaget ska äntligen nå Natos målsättning om två procent av BNP. Det ryska energiberoendet lyckas brytas förbluffande fort.

Ur ett perspektiv är allt detta en enorm bragd mot bakgrund av Tysklands tidigare position. Krismedvetenheten i Berlin är vid denna tidpunkt extremt hög. Många politiker och bedömare tror att Kiev kommer att falla inom dagar och att man snart kan komma att tvingas möta ryssen alldeles vid den egna EU-gränsen.

”Under dragningen slog en lika pervers som cynisk tanke in hos mig”

Men Ukraina lyckas framgångsrikt slå tillbaka den ryska armén. Kiev faller inte. Det ryska anfallet ser mer och mer ut som ett fiasko. EU och USA sluter upp bakom president Zelenskyj och det ukrainska folket. Med tiden sjunker axlarna ned i Berlin. Ryssen har ju fastnat i östra Ukraina och utgör inte längre ett akut hot mot EU. Åtminstone i närtid. Den inledande krismedvetenheten övergår mer till ett slags vardagslunk. De storslagna löftena i början av kriget byts ut mot handvridande och nervösa (bort)förklaringar till att vapensystem inte kan levereras. Tills de likt förbannat visar sig kunna levereras i alla fall. Processen upprepar sig gång på gång.

Det momentum och nyvunna förtroende som Scholz hade i början av 2022 försvinner därför nästan lika snabbt. Samtidigt bidrar Tyskland med betydligt mer stöd än vad omvärlden tror. Scholz oförmåga, eller ovilja, att kommunicera detta spär däremot på uppfattningen att Berlin bara bromsar.

När andra länder, till exempel Storbritannien och inte minst Turkiet, lyckas sätta bilden av minsta leverans som avgörande för krigets utgång så transporteras Tysklands system nästan i smyg in i Ukraina. Skadan blir, ur tyskt perspektiv, dubbel: först naggas förtroendet på grund av alla turer som föregår vapenleveranserna. När systemen väl levereras avstår Scholz från att ta hem en given PR-seger.

En journalist som bevakar politiken i Hamburg, den stad som Scholz tidigare styrde mellan 2011–2018, förklarade för mig att förbundskanslern arbetar på samma sätt i dag som när han var borgmästare. Metodiskt, teknokratiskt och framför allt nedtonat. Uttryckt som: ”Låt mig verka i fred, så kommer allt att lösa sig”. Det är en ledarstil som passade utmärkt på regionalnivå, men som inte alls fungerar i rollen som kansler.

Under dragningen slog en lika pervers som cynisk tanke in hos mig: hade Kiev fallit de där ödesdigra dagarna i februari hade krismedvetenheten nog aldrig sjunkit undan i Tyskland (eller här hemma i Sverige, för den delen). Upprustningen av Bundeswehr hade inte tillåtits att tappa farten så som nu sker. De 100 miljarderna kommer att ta slut om några år och tvåprocentsmålet hänger åter löst.

Eller så hade hela EU lagt sig platt för Putin. Det är omöjligt att veta och, för att undvika missförstånd, så är det absolut inte scenario jag önskar hade inträffat.  

En sorglig slutsats man däremot kan dra är att människan må vara bra på att ställa om vid kriser – men hon är uppenbarligen också bra på att ställa tillbaka.   

Erik Thyselius

Vikarierande ledarskribent i Svenska Dagbladet.

Läs vidare