Det är en tillspetsad fråga som utforskas i intervjuboken Apartheid Sverige – Om segregationens konsekvenser (Fri tanke). Det bör klargöras att med apartheid åsyftas inte det sydafrikanska systemet, utan ordets faktiska innebörd åtskillnad, separerade. Det författarna och journalisterna Mats Ögren Wanger och Kurdo Baksi för fram genom sina intervjuer med 18 samhällsdebattörer och journalister är dystert, men tänkvärt. Genom samtal med ett brett urval personer från Göran Greider till PM Nilsson utforskas det segregerade Sverige.

Segregationen tar sig olika former och slår mot olika grupper. Det rör inte enbart invandrare – om än i hög grad. Ett uttryck för detta är tvåtredjedelssamhället: där en tredjedel hamnat utanför samhället i något avseende. Utanförskapet är ett resultat av misslyckad integration som har lappats och lagats till förbannelse. Den misslyckade bostadspolitiken och den försämrades skolan lägger ytterligare sten på bördan.

Som Janne Josefsson tar upp i sitt förord har vi idag kriminella killar som sagt upp kontraktet med samhället. Det är ett tragiskt faktum som sätter fingret på en rättspolitik och en rättsstat på reträtt. På andra sidan myntet har vi de bortglömda flickorna som styvmoderligt slussas runt i statens tvångsvård. Människor som kunde ha varit en del av vårt samhälle lever i en parallell värld.

Ska då dessa personer lastas för ett system som uppenbart inte fungerat? Svaret kan inte vara så svartvitt. Det är den typen av förenklade bilder som fått samhället att hamna här från första början. Givetvis måste våldsverkare ta ansvar för sina handlingar likt bidragsfuskare och skuggsamhällets apologeter. Samtidigt måste man våga se att den förda politiken har försvårat för den som vill göra rätt för sig.

Som både Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi, och Stefan Fölster, nationalekonom och Tysklandskännare, tar upp är skolsystemets brister så omfattande att klassklyftorna reproduceras i stället för att minskas. Fölster använder Tysklands utveckling som exempel på hur det kunde ha gått. Integrationen har fungerat bättre där, i hög grad just tack vare hur skolsystemet är konstruerat. Utbildning och jobb tycks även ha motverkat kriminaliteten. Fölster påtalar att München och Stockholm har liknande socioekonomisk sammansättning. Skillnaden är att i München är brottsligheten den lägsta sedan 1980-talet.

I åratal har reformer och den goda viljans politik slagit fel i vårt land, det handlar inte bara om skolan utan om stora delar av samhället. Det är så segregationen har kommit att uppstå, genom naivitet och insiktslöshet. Sverige har ofrivilligt gått från att vara landet där klyftorna övervinns till ett samhälle där de frodas.

Även om många känner igen denna deprimerande verklighetsbeskrivning ger boken en bredare bild. Det är som alltid värdefullt att ta in flera perspektiv om alla de misstag som fört oss dit vi är nu.