I fredags höll finansminister Elisabeth Svantesson pressträff och redogjorde för det ekonomiska läget. Budskapet var ganska kärvt. Inflation och räntor är höga, världskonjunkturen är svag, exporten ser ut att dämpas.

Likafullt är bedömningen att det finns ett reformutrymme, det vill säga ett utrymme för skattesänkningar och/eller ofinansierade utgiftshöjningar, om 40 miljarder kronor under 2024.

Tre dagar senare, i dag på förmiddagen, skriver Susanna Pettersson en artikel i SvD. Pettersson var överintendent för Nationalmuseum 2018-2023 och varnar nu för att en av huvudstadens och Sveriges främsta kulturinstitutioner – Nationalmuseum – kan bli tvunget att stängas på grund av åratal av njugg finansiering. Man renoverade i och för sig lokalerna för över en miljard i slutet av 2010-talet, men därefter har Finansdepartementet inte velat släppa till pengar så det räcker till driften. Petterson jämför med nationalmuseerna i våra nordiska grannländer och konstaterar att ”endast Sverige jobbar med siffror som inte ens täcker de fasta kostnaderna”.

Nationalmuseum har samlingar i världsklass men anslagen är så sniket tilltagna att de bara kan visas i minsta möjliga utsträckning och det ges inga pengar till nyförvärv. Generösa donatorer bidrar till nyanskaffningen men att ragga privata pengar till elräkningar och städning är ingen enkel uppgift.

Om några år kan Nationalmuseum ha tvingats flytta från Blasieholmen och Grand hotel ha tagit över även dessa lokaler, eller så blir de ett konferenscentrum dit HR-avdelningar från näringsliv och statsförvaltning kan förlägga sina kurser om hur ”kulturen kan hjälpa oss växa”. Samtidigt kan då Nationalmuseum visa en handfull verk i något avsides shoppingcentrum där butikerna fått lägga ned och det finns lediga utrymmen mellan de obemannande gymmen och tatueringssalongerna.

Efter att ha begrundat detta dystopiska scenario får jag syn på slutmeningarna i Susanna Petterssons artikel och det andra talet jag inledningsvis nämnde. Hon skriver: ”Situationen kan endast lösas genom att statsanslaget höjs med 40 miljoner kronor. Ansvaret för detta ligger hos regeringen.”

Jag misstänker att Susanna Pettersson, van vid förhandlingar med finansen, tycker att hon har tagit i riktigt ordentligt när hon fastnat för denna summa. Själv tycker jag att den mot bakgrund av behoven verkar vara alltför beskedlig.

Men hon kan förstås sina saker, så låt oss ta henne på orden och inse att det bara är gamla dåliga vanor som gör att det känns osannolikt att Nationalmuseum ska få vad hon önskar. För hur mycket pengar är egentligen 40 miljoner?

Ja, för de allra flesta privatpersoner: väldigt mycket.

För svenska staten och regeringen: en mycket liten del, inte av budgeten i dess väldiga helhet, utan av reformutrymmet. Inte ens en procent. Utan en tiondels procent: en promille (!) av de 40 miljarder i ofinansierade satsningar som den ekonomisk-politiska analysen erbjuder. En tusendel.

Kära borgerliga regering. Bryt nu med den rödgröna snålheten och kortsiktigheten och ge Nationalmuseum denna promille. Eller erkänn öppet att det där med Sverige som kulturnation är ett projekt som hör gårdagen till.