Klagosånger vinner inga val
För en dryg månad sedan skrev Frida Jansson i Smedjan om bristen på borgerligt självförtroende. Hon berättade att hon bytt åsikt om överenskommelser av JÖK-typ och skrev att den som har en egen genomtänkt övertygelse inte behöver vara rädd för att samtala med meningsmotståndare.
Om innehållet verkar bli bättre med en borgerlig regering som tar stöd i riksdagen av SD än med en socialdemokratisk statsminister i spetsen för ett 73-punktsprogram, ska man inte rädas det förra alternativet. Ifall SD skulle ställa hopplösa krav får man säga nej och i värsta fall ställa sina platser till förfogande.
Jag skrev en kommentar som tog upp den märkliga borgerliga rädslan för att förvandlas till sverigedemokrater redan genom att överlägga med SD-företrädare. Men jag passade också på att klaga över oron för att det ska bli rörigt: att en statsminister ska behöva avgå, att det ska bli talmanrundor, ja rentav extraval. Sådant är fullt normalt i andra demokratier.
Nu har Smedjans redaktör Svend Dahl ännu en gång lagt borgerligheten på terapisoffan och manar den att komma tillrätta med sina mindervärdeskomplex inför Socialdemokraterna. Man skulle kunna kalla dem SAPofobi.
Den KBT som han förordar innehåller tre centrala beståndsdelar:
Att ta tjuren vid hornen, inse att motståndaren i the main event är titelförsvararen S och att fajter som handlar om SD inte längre är mer än förmatcher.
Att göra upp med föreställningen att S är överlägset dugligast och listigast och att partiet kommer att bli en näst intill hopplös motståndare nu när MP är avhängt.
Att få slut på den interna söndringen och reducera antalet borgerliga partier. Fyrpartisamarbetets allians är historia, men M, KD och L borde bilda en ny pakt tillsammans.
Man kan ha olika åsikt om det önskvärda i punkt nummer tre, men jag är under alla omständigheter övertygad om att den trehövdade patienten kommer att värja sig. Att slippa rädslan för fyraprocentsspärren är förstås något som lockar, men jag tror att oron hos partierna för att ett formaliserat samarbete ska skrämma bort snarare än locka väljare kommer att smälla högre. Här är, apropå punkt ett, Liberalernas oenighet om partiledningens nya linje en rejäl black om foten.
På punkt nummer två vet jag inte om problemet hos de borgerliga partierna är så väldigt stort. Man är inte imponerad av S under vare sig Löfven eller Persson och har blivit allt skarpare i sin kritik. Däremot finns det rätt mycket förgivettagande i kretsarna utanför politiken. DI:s PM Nilsson talade i en uppmärksammad ledare om ”slavmentalitet” inför det socialdemokratiska styret. Det ordet var inte precis vägt på guldvåg (vilket för övrigt är skälet till att det fått så stor spridning), men visst finns det en föreställning i breda, tongivande kretsar om att det är troligt att S kommer att fortsätta regera.
Men det är inte just Socialdemokraternas fel eller förtjänst att stämningsläget är som det är. Det har varit högermajoritet i riksdagen under åren då Löfven och Andersson varit statsministrar och ändå är det S som regerat. Det är kanske inte så konstigt att en hel del människor drar sina slutsatser av detta faktum.
Vad de borgerliga behöver signalera för att få framgång har med just den här saken att göra. De behöver göra klart en gång för alla att de verkligen vill vinna och är beredda att göra allt rimligt som krävs. Framför allt Decemberöverenskommelsen – att frivilligt avstå allt inflytande – var helt förödande i detta avseende och effekterna sitter i än i dag. Ett sådant misstag hade S aldrig gjort.
Få saker är mer ägnade att sätta förlorarstämpel på borgerligheten än klagandet över att Socialdemokraterna ”bara är ute efter att sitta vid makten”. Det blir som att förkunna att man själv är tapper amatör och att det är synd och skam att de professionella tar hem spelet.
Jag tror att väljare i allmänhet föredrar målmedvetna proffs framför idealistiska amatörer. Man ser för all del gärna en underdog bli framgångsrik, men man har föga förståelse för dem som beklagar sigi stället för att kavla upp ärmarna.
Vinner man inte regeringsmakten får man försöka nå resultat på andra sätt: genom opinionsbildning och arbete i riksdagen. Men vill man instruera myndigheter, utnämna rätt personer till tunga jobb, företräda Sverige internationellt och styra politikens innehåll genom att lägga propositioner är det regeringsmakten som gäller. Att vara ytterst tydlig med att man vill ha den är ingen garanti för seger, men den som signalerar att man inte är alldeles säker på att man egentligen vill regera har alla förutsättningar att få låta bli.
Senior rådgivare i Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål.