”Och den kommer behöva ligga fast under väldigt lång tid framöver. Vi socialdemokrater kommer stå upp för en stram migrationspolitik, det kan svenska folket känna sig trygga med, säger hon.”

Den som lever får se. Det var inte precis stram migrationspolitik som präglade regeringen Löfven fram till migrationskrisen hösten 2015 – och kursomläggningen som då skedde var betydligt mindre dramatisk än vad ledande socialdemokrater nu vill göra gällande.

Andersson känner vart vindarna blåser men hennes entydiga uttalanden innebär också att hon kommer att få leva med ständiga frågor om framtida regeringskonstellationer. Visst kommer de borgerliga partierna att förhöras på temat ”kan SD sitta i regering” men Tidöavtalet har ändå tagit mycket av dramatiken ur den frågeställningen. Man kan ha olika åsikt om fyrpartisamarbetet, men vardagen fungerar och en ökande andel av väljarna tror att samarbetet kommer att hålla ända in i mål, enligt en ny mätning som publicerades i DN häromdagen.

Men hur det socialdemokratiska alternativet ska se ut förblir en fullständigt obesvarad fråga, vilket också Expressens reporter Tomas Nordenskiöld konstaterar:

”Miljöpartiet driver ju en helt annan linje än du och Socialdemokraterna. Hur ska du hantera det?

– Det svenska folket ska veta är att en förkrossande majoritet av riksdagsledamöterna i Sveriges riksdag kommer att stå bakom en stram migrationspolitik och det inkluderar Socialdemokraterna.”

Det där med förkrossande majoritet är ett argument som ledande politiker bör hantera med viss försiktighet. Så länge mätningar har skett har en solklar majoritet av svenska folket velat ha en stramare migrationspolitik – men samtidigt har en förkrossande majoritet av riksdagens ledamöter intill nyligen gått på rakt motsatt linje, vilket torde vara den främsta anledningen till att stödet för SD har skjutit i höjden.

Väljarna har också sett i form av JÖK och upprepat regerande på motståndarnas budgetar att S har ett öppet sinne i frågan när det gäller att säga en sak före valet och göra en annan efteråt. Om alternativen å ena sidan är att sitta i regering på V:s och MP:s nåder och å andra sidan att sitta i principfast opposition ska man nog inte satsa hela sitt sparkapital på att det blir den senare linjen som gäller.

En mittenlösning med C och L? Dels har jag svårt att tro att den kan samla nog med mandat, dels vet jag inte om C skulle vara så mycket bättre att hålla i handen än MP och V vad invandringspolitiken beträffar.

Så hennes ”jag ifrågasätter att blockpolitiken skulle vara det enda sättet att bilda regeringar” är väl i realiteten en sorts frieri till Moderaterna: ett parti som S-ledaren för inte så länge sedan beskrev som ansvarigt för ”en regim som använder sin maktposition för att hota och tysta kritiska röster”.

Den 7 maj (DN Debatt) hette det att Tidöpartierna ”vill montera ner det som håller oss samman i Sverige. Öka motsättningarna. Ställa människa mot människa. Grupp mot grupp. Splittring, uppdelning, konflikt.”

Nu bjuds ett av dem upp, om än med armbågen. Hur aktivister som suktar efter vänstersamarbete och socialismens återkomst ska fås att engagera sig för saken ska bli riktigt spännande att se.

Moderaterna har det motigt i opinionen och spås få en skakig resa framöver. I vad det är en tröst ska vara osagt, men det lär de i så fall inte bli ensamma om.