Sluttande plan mot folkhälsodiktatur?
Pandemin fortsätter att utvecklas, men hur ökade smitotal i kombination med den mindre dödliga mutationen omicron ska tolkas – är oviss. Det är därför inte konstigt att Liberalerna nu ifrågasätter om regeringen fortsatt ska ha så repressiva verktyg som pandemilagen medger.
Det skäl till skärpta restriktioner som regeringen presenterade under måndagen var att det samlade trycket mot vården ökar. Det handlar alltså inte främst om hur många som hamnar på sjukhus på grund av covid-19 utan att även de som drabbas av säsongsinfluensa och RS-virus måste få vård. Med andra ord används pandemilagstiftningen för att bekämpa andra sjukdomar än de som tillhör pandemin. Det är inte rimligt.
Samtidigt finns det goda skäl till fortsatta restriktioner och vaccinering. Men restriktionerna måste vara proportionerliga och kunna motiveras med att de avser pandemibekämpning och inget annat. Exempelvis vore en bred användning av vaccinpass rimligt att överväga, det skulle åtminstone kunna bidra till ökad vaccinering – den säkraste garanten mot allvarlig sjukdom.
Tyvärr tycks socialminister Lena Hallengren (S) inte vilja föra någon sådan dialog. Faktum är att hon agerar som om det överhuvudtaget inte fanns någon opposition i frågan. I en debatt under gårdagskvällen mellan Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni och Hallengren, framgick att ministern anser att restriktionerna inte får ifrågasättas. Hallengrens försök att läxa upp Sabuni föll dock platt då Sabuni påminde ministern om att regeringen fått tillfälliga befogenheter av riksdagen och att en förlängning av restriktionerna inte är en självklarhet. Riktigt så.
Det ska inte glömmas att pandemilagen är unik i sin utformning och ingen regering har fått så stora maktmedel tidigare i fredstid. Att då använda denna makt med motiv som inte avser pandemin saknar legitimitet.
Utifrån hur regeringen nu agerat kan vi fråga oss om det någonsin kommer till en punkt då Hallengren anser att faran är över eller har folkhälsodiktaturen redan inrättats? Visst är det en tillspetsad tanke, men hur ska vi i framtiden tänka kring att en “vanlig” influensa också belastar vården? Enligt Socialstyrelsen är det i snitt 11 000 patienter med influensa som årligen hamnar inom specialistvården. Givetvis skulle åtgärder som hemarbete, halvfulla krogar och teatersalonger även då avlasta vården – men det vore också helt orimligt. Eller rättare sagt: det borde vara uppenbart orimligt.
Med detta i åtanke är det nödvändigt att vi får en debatt kring pandemilagstiftningens ursprungliga syfte. I annat fall riskerar våra grundlagsstadgade rättigheter att ta permanent skada.