Sverige behöver ett förintelsemuseum
I veckan överlämnades den statliga utredningen om inrättandet av ett svenskt museum om Förintelsen till regeringen. Det är en gedigen utredning på över trehundra sidor, detta till trots att utredningen har bedrivits skyndsamt. Det som förespråkas av utredningen är att en fristående myndighet inrättas för att bedriva ett museum och att uppdraget även innefattar forskning kring Sverige och Förintelsen.
Det är få statliga utredningar som kan sägas vara läsvärda för den breda publiken, men SOU 2020:21 Sveriges museum om Förintelsen är ett undantag. På ett pedagogiskt och heltäckande sätt diskuteras alla de svåra frågor som uppkommer kring Förintelsen och dess överlevare. I processen har en bred skara intellektuella och intresseorganisationer involveras. Utredningen har även besökt en rad Förintelsemuseum runt om i världen för att dra lärdom av tidigare arbete.
Ett sådan exempel handlar om den fysiska platsen både geografiskt, men även arkitektoniskt. Utredningen lyfter att museet bör vara en fristående byggnad och uppföras för att förstärka museets roll. Det talas om en märkesbyggnad där Yad Vashem i Jerusalem och Dansk Jødisk Museum i Köpenhamn lyfts som två olika exempel.
Redan i utredningsdirektiven från Regering förhindrades dock utredningen att föreslå en geografisk plats för museet, det anses var en för laddad fråga helt enkelt. Ändå för man resonemang om placeringens betydelse. Vad säger det om vikten av ett museum om det placeras i en liten stad i jämförelse med landets huvudstad och hur viktigt är det med en historisk anknytning mellan platsen och Förintelsen? Det står i alla fall klart att frågan om lokalisering inte bör behandlas som en regional arbetsmarknadsåtgärd, därtill är den alltför viktig.
I en bisats nämns idén att förlägga museet till Blasieholmen i Stockholm. Där låg den tyska legationen under andra världskriget och det handlar om samma kvarter som i det stora bråket om Nobelcentret.
Oavsett beslut om placering är det värt att hålla fast vid utredningens huvudförslag. Sverige behöver ett museum som kan lära oss om Förintelsens och inte minst vårt förhållande till den. Sveriges val att stå utanför kriget fick stora konsekvenser och vår behandling av judiska och romska flyktingar är långt ifrån oproblematisk. Utredningen är noga med att framhålla att ett framtida museum måste sprida kunskap om både ljusa och mörka aspekter av det svenska agerandet: självklart de vita bussarna och hjälpen till motståndsmän men också den mindre smickrande sidan.
Förhoppningsvis ska den fortsatta politiska beslutsprocessen gå fort, för tiden rinner iväg. Förslaget är också att insamlandet av minnen ska starta så fort som möjligt, gärna under nästa år. Det är 75 år sedan andra världskrigets slut och färre och färre överlevare finns kvar bland oss.