Förra årets Nobelpristagare i litteratur, ungraren László Krasznahorkai, har över lag fått ett varmt mottagande i svenska medier. En aspekt som dock inte har belysts särskilt mycket är i vilken utsträckning Krasznahorkai är en typiskt centraleuropeisk författare.
Under 1980-talet fördes en ganska livlig diskussion om centraleuropeisk kultur. Ett av de viktigare inläggen var den polske Nobelpristagaren Czesław Miłosz artikel ”Central European Attitudes” i Cross Currents 1986. Denna akademiska tidskrift beskrevs av litteraturvetaren Jessie Labov som ”den engelskspråkiga publikation som mest heltäckande behandlar de litterära och kulturella aspekterna av den centraleuropeiska frågan”.
Miłosz artikel var ett försök att definiera några karaktärsdrag som utmärker centraleuropeisk litteratur.
Historiens roll i litteraturen, det ironiska anslaget och den apokalyptiska världssynen är tre huvudteman han tar upp och som också känns igen i Krasznahorkais verk.
Czesław Miłosz skriver att tiden är stämd på ett annat sätt i centraleuropeisk litteratur. I västeuropeisk tradition är tiden ”neutral, tidlös, viktlös, den löper inte i sicksack, den är utan plötsliga bukter och vattenfall”.
I den centraleuropeiska traditionen är det tvärtom: Tiden är full av överraskningar, i princip en aktiv deltagare i berättelsen.
Miłosz härleder detta karaktärsdrag till en utsatt historisk erfarenhet. En historia där ingen går riktigt säker skapar en litteratur där tiden inte går att lita på.
Den erfarenheten leder till en ironisk grundsyn, en attityd som alla läsare av Krasznahorkai nog känner igen. ”Förnedrad nationell stolthet ger upphov till vanföreställningar, självömkan och mytbildning. Den centraleuropeiske författaren som ser detta tränas i ironi”, skriver Miłosz. Det gäller särskilt erfarenheten av den totalitära kommunismen, som Miłosz konstaterar har levererat motsatsen till vad dess intellektuella företrädare utlovat – inte bara fysiskt lidande, utan också genomgripande mänsklig alienation och en uppsvälld, fientligt inställd statsapparat. Diskrepansen mellan de offentligt påbjudna lögnerna och den upplevda verkligheten har skapat en grogrund för ironi och cynism.
Susan Sontag har beskrivit en av hans mest lästa böcker, Motståndets melankoli, som ett ”apokalypsens mästerverk”.
Krasznahorkai är kanske mer än något annat känd som en författare som utforskar apokalypsen som tema.
Prismotiveringen från Svenska Akademien tar fasta på hans ”visionära och kraftfulla författarskap […] mitt i undergångens fasa”. Susan Sontag har beskrivit en av hans mest lästa böcker, Motståndets melankoli, som ett ”apokalypsens mästerverk”.
Miłosz resonerar intressant kring apokalyptiska inslag i litteraturen, och han pekar på att upplevelsen av moderniteten i Centraleuropa varit betydligt mindre positiv än i Västeuropa.
Den värdenivellering som följde på 1800-talets stora vetenskapliga och sociala framsteg, med Nietzsches förklaring om ”Guds död” som intellektuellt crescendo, tämjdes inte som i Västeuropa inom ramen för öppna samhällen. ”Den fullständiga relativiseringen av ont och gott, genom att göra dessa värden beroende av sociala värden i ett givet historiskt ögonblick, är en av de stora händelserna i europeisk historia”, konstaterar Miłosz.
Samhällena i Centraleuropa inordnades under totalitära statsapparater, vilket förvandlade medborgarna till både medbrottslingar och offer på samma gång. ”En totalitär stat är den logiska produkten av den moderna människans andliga urlakning, en sorts straff”, skriver Miłosz.
Även om Miłosz skrev sin artikel före Berlinmurens fall är det alltså lätt att fortfarande spåra flera av de drag han beskriver hos en senare författare som Krasznahorkai.
Debatten om den centraleuropeiska litteraturens särprägel har sedan 1980-talet stillnat. Men centraleuropeiska författare som Krasznahorkai fortsätter fortfarande att skapa litteratur värdig Nobelpriset.
