I sagan är rikemannen alltid ond

Guilty pleasures kände jag förstås till. Ostbågar, reality-tv, eller vilka böjelser man nu inte tycker hör hemma i ens smakregister. Nu har jag lärt mig att liknande förkärlekar för billiga berättargrepp kallas guilty tropes.

En kompis erkände att hon motvilligt ser fram emot the villain’s speech i slutet av filmen. När elakingen stannar upp i helt fel ögonblick och delar sitt livs historia med hjälten. Just då han hade läge att döda honom. Men jag vill ju veta! Sa hon.

Vanligare psykologiska ostbågar är kanske att se den hopplöst underskattade briljera. Eller att få barnslig hjärtklappning när någon hemlig fil snabbt, snabbt ska laddas ner medan hotet närmar sig dörren.

Själv kan jag titta på hur många mediokra serier som helst där tjuven och polisen kliver allt djupare ner i något moraliskt träsk genom konstant felaktiga vägval. Det som skulle ha varit lätt att fixa i början blir alltmer kostsamt. Den fege (jag) behöver bli påmind om vad det kostar att väja.

Att tolka narrativ som önskeuppfyllelser och symboler är förstås en psykoanalytisk ansats, som förfinades av Freuds lärjunge Bruno Bettelheim och Jungs dito Marie-Louise von Franz. De resonerade att man inte letar efter sagans moraliska budskap utan vilket psykiskt problem den försöker gestalta och lösa på ett sätt så att vi kan gotta oss åt förbjudna önskningar, aggressioner och avund utan skuld.

Klassiska sagor är till exempel ovanligt tätbefolkade med elaka styvmödrar, som tillåter det lyssnande barnet att leva ut negativa känslor om sin mamma utan att det kommer för nära. Där finns också väldans många högfärdiga och korkade syskon, som gör det underskattade syskonets triumf till ett rättvist straff.

Gillar man politik och ekonomi är det kul att se hur slugt berättelserna hanterar framgång och rike­dom. I psykets familjedrama fantiserar barnet ofta om att det egentligen kommer från en mer förnäm familj. Den bortbytta prinsessan och okände kungasonen gör den resan från koja till slott utan att vara uppkomlingar. De återställer ju bara den rätta ordningen.

De flesta sagor har också en riking som är orättmätig ägare till sin förmögenhet. Falska kungar, drakar och charlataner är de som sitter på skatterna. Så att hjälten kan ta dem utan att framstå som avundsjuk eller roffig.

Den onde rikemannen separeras alltså från de åtråvärda pengarna, som det blir legitimt att önska sig. Sagans rika låter oss också känna lite skuldfri girighet. Jätten vill ha mer guld, styvsystrarna gifta sig uppåt och monstret ruvar vaksamt på skatten. Vi får njuta av tanken på det härliga guldet och samtidigt fördöma begäret efter det.

Dessutom har pojken som vinner slottet och prinsessan ofta hunnit vara snäll mot någon gammal gumma eller haltande get, får vi veta. Sagan bedyrar att minsta moraliska handling kan förtjäna en enorm belöning. Just det, smaskar våra psyken. En sån vore jag värd! För jag har väl också hjälpt någon över gatan någon gång. Tror jag.

Vill finansfolket få lite bekräftelse i tider av all time highs på börsen, kan de kanske välja Jack och bönstjälken till godnattsaga? Den fattige pojkens riskvilja och olydnad som slår sparsamheten. Och kapitalet kommer bokstavligen ur en magisk tillgång med explosionsartad tillväxt.

Miljöoroliga ser sig speglade i Rumpelstiltskin, där hjältinnan ställs inför ett omöjligt produktivitetskrav: Halm ska bli guld. En hemlig finansiär löser problemet men vill ha framtida generationer i utbyte. Först när han namnges (den dol­da kostnaden identifieras) så bryts makten. Lite oklart vad man kan dra för lärdomar av det, dock.

På Netflix och i biosalongen fungerar önskeuppfyllandet och lösningsidéerna likadant, med lite moderna twister. Den hemlige prinsens återupprättade börd ersätts kanske av en nörds ent­reprenöriella framgångar. Och berättelsernas slut problematiseras. Lycklig i alla sina dagar har blivit frågan om vi alls förmår känna lycka.

Men klassikernas symbolkraft finns kvar. De som förespråkar en miljardärsskatt, till exempel, talar aldrig om avundsjuka utan förespeglar sagans version av att vi har rätt till pengarna. Och där tar leken slut. För precis som vi nog inte vill se våra syskon uppätna av monster eller vår mamma gå upp i rök på riktigt, så ska psykologiska ostbågar förbli just det.

Annars finns ett annat sagobudskap att betänka: Med skatten kommer ofta en förbannelse.