VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Väst åter fjättrat

Av Mauricio Rojas

Väst utmanas ekonomiskt av Asien och politiskt av en anti-liberal populism. Inför denna utveckling hukar vi oss.

Vi befinner oss i slutet av en lång historisk epok. Västvärldens femhundraåriga världshegemoni är över. Den varade så länge vi hade ensamrätt på de krafter som gjorde oss rika och mäktiga. Så är det inte längre. Nyckeln till vår framgång var inte demokratin, utan de friheter som gjorde den moderna kapitalismen möjlig. Europa lärde sig, inte utan motstånd, att låta de enskilda sköta de ekonomiska besluten efter eget huvud och med allt färre restriktioner. Det var det som Adam Smith och framförallt Karl Marx förstod bättre än alla andra: frigörandet av ekonomin från politikens, religionens och korporationernas makt alstrade en självgående rörelse av kapitalackumulation, innovation och produktivitetsökning utan like. Det spred välståndet till allt fler och omvandlade några rätt så oansenliga europeiska länder till världsmakter.

Nu är denna väldiga kraft på väg att åter fjättras i västvärlden, medan dess omdanande styrka har släppts loss i Asien. Det är vår tids predikament i ett nötskal. Människor i Asien verkar vara lika hungriga på välstånd och makt som vi en gång var. Dessutom är det vägen mot en historisk revansch av kolossala mått: för inte så länge sedan var det våra krigsfartyg som besegrade och förnedrade Asiens stormakter, nu är det deras tur att ha överhanden och vi får bara hoppas att de är mera givmilda än vad vi var då.

Vår stora förhoppning har varit att den enorma välståndsökningen som kapitalismen alstrar skulle mjuka upp asiaterna och göra dem som vi är, alltså goda demokrater som tack vare ålderns visshet föredrar tryggheten och det goda livet istället för det hejdlösa ha- och maktbegärets farliga vägar. Men de verkar inte ha minsta avsikt att avstå från ungdomens vansinniga men ack så lustfyllda äventyrslystnad för att sälla sig till ålderdomens lugnare njutningar. Och vi som trodde att de alltid skulle vara trogna Buddha och taoismen!

Och vad gör vi? Muttrar, grälar och klagar, vänder oss inåt och ropar på någon frälsare i stånd att skydda oss från frihetens och kapitalismens stormar, medvetna om att vi inte förmår att göra något annat, att våra krafter och vårt sinnelag inte längre är erövrarens, krigarens eller pionjärens, att vi inte längre mäktar segla på öppet hav. Nu är det vi och inte kineserna som vill bygga murar och som förorättade vänder ryggen mot en omvärld, som inte vet respektera vår senioritet och hävdvunna privilegier. Det är Donald Trumps, Marine Le Pens och Frauke Petrys tid. Våra inre barbarer kommer till undsättning för att skydda oss från allehanda påhittade eller verkliga yttre barbarer. Det är definitivt inte stoicismens resignerade men högst civiliserade väg vi har valt att vandra i denna svåra stund. Det är begripligt, men det betyder att vi ger oss in i det omöjliga konststycket som är att rädda vår civilisation genom att offra dess bättre sidor.

Finns det andra möjligheter? Självklart, men det är inte sannolikt att vi tar dem till vara. Det skulle förutsätta en inte alls vanligt förekommande vilja ”att förändra allt så att ingenting förändras”. Ett exempel på det är Japans reaktion under senare delen av 1800-talet inför västmakternas överlägsna maktdemonstration. Andra ville också göra på samma sätt på den tiden, som i Ryssland och Kina, men hindren var allt för stora. Mot reformatorernas vilja stod både slentrian och mäktiga intressegrupper, som inte förmådde att se den vidare bilden och acceptera de uppoffringarna av den egna tryggheten och maktpositionen, som en verklig förändring förutsatte. De ville ingenting förlora och till sist förlorade de allt, och deras länder störtade rakt i ett aldrig tidigare åskådat barbari.

Den liberala demokratin, som både kultur och politiskt system, blir den ovan skisserade utvecklingens främsta offer. Den våg av populism som vi ser växa fram hos oss ger uttryck för en illiberal demokratiuppfattning, som söker konfrontation istället för konsensus och strävar efter en personalistisk maktkoncentration, en Führerdemokratie som Max Weber kallade den, baserad på ledarens påstådda förmåga att inkarnera folkets sanna vilja i kampen mot etablissemangets privilegier och svek. Den populistiska ledaren vill framstå som ett slags messias i en apokalyptisk tid där allt står på spel. Nu eller aldrig, jag eller syndafloden, det goda mot det onda, vi (patrioterna) mot dem (eliterna och deras internationella kumpaner), så struktureras den populistiska diskursen och i den finns inte plats för dialogen och argumentationsutbytet, ty allt handlar istället om legitimitet, om vems röst är din, folkets eller folkfiendernas.

Allt detta och lite till fanns i Trumps installationstal och på samma sätt låter Marine Le Pen på andra sidan Atlanten. Hon har beskrivit sig själv som la voix du Peuple, l’esprit de la France och inför kommande presidentvalet förkunnar i folkets namn ”att landet står inför ett ödesmättat val:?Året 2017 kommer att bli avgörande eftersom då är det Frankrikes framtid som, kanske på ett oåterkalleligt sätt, står på spelet.” Därför ska den ”vilda globaliseringen” (la mondialisation sauvage) och invandringen stoppas, Europeiska unionen avvecklas och den franska francen återupplivas, den franska kulturen försvaras och islamiseringen hejdas.

Samma apokalyptiska, nationalistiska och protektionistiska tongångar hörs numera tvärs över Europa och kanaliserar den känsla av frustration, förlust och hot, både ekonomiskt och existentiellt, som plågar alltfler människor i ett Europa i utvecklingens bakvatten.

Och Sverige då? Hos oss är allt som det brukar vara vad gäller de stora världsskeendena. På den fronten är beredskapen alltid god och våra ledares sedvanliga mod och visionära talanger står inte omständigheterna efter. Med andra ord, vi låtsas som det regnar och hukar oss i hopp om att stormen snart ska bedarra. Vad ska vi annars göra? Trots allt, så har vi gjort med stor framgång och en hel del besparade människoliv under de senaste två hundra åren.

Annars lever vi mitt i en paradoxal situation. Ekonomin går som tåget, som man brukade säga i en svunnen tid då tågen gick som tåget, men missnöjet och nostalgin är påtagliga. Det har att göra med många saker: polisens och vårdens kris, det kriminella våldets alltmer uppseendeväckande former och terrorhoten, utanförskapets grep över hundratals bostadsområden och no go-zonernas utbredning, tiggeriet och den stora invandringen, inkomstklyftorna osv. Det är ingredienser i något vidare och mycket viktigare: en stark och plågsam känsla av förlorad gemenskap.

Det handlar om ingenting mindre än centralbegreppet i svensk kultur och identitet, den som gör oss till konfliktundvikande, tystlåtna och småtråkiga men också solidariska och plikttrogna jantemänniskor. Därför står så många så förbluffade inför landets främmandegörande, vi må vara rikare men vi känner inte igen Sverige. Och den förlusten är inte alldeles lätt att bära. Denna utveckling både förklarar och förvärras av socialdemokratins kraftiga nedgång. Med det försvinner den stadiga mittpunkten i svensk politik och den sammanhållande berättelsen om det moderna Sverige, som ett folkhem, en stor familj präglad av närhet, igenkännande och solidaritet. Det alstrar det stora tomrummet som nuförtiden plågar så många svenskars själ.

Det är inte, som vi redan sett, en unik känsla i dagens västvärld. Samtidigt får vi inte glömma att blott Sverige svenska krusbär har.

Mauricio Rojas är docent i ekonomisk historia.

Mest lästa just nu

1) Farväl till kultursidan av Thomas Engström

2) Sveriges hemliga krig av Bengt G Nilsson

3) Allas och ingens fel av Katarina Barrling

4) En informationsfråga av Johan Wiktorin

5) Något på hjärnan? av Johan Frostegård

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Farväl till kultursidan av Thomas Engström

2) När Kina tar över av Frida Wallnor

3) I brytningstiden av Linda Nordlund

4) Fältet ligger fritt av Widar Andersson

5) Vilken roll ska staten spela? av Karin Svanborg-Sjövall

NR 2 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Catta Neuding (vik), Katarina O’Nils Franke (tjl)
Redaktionsråd: Niklas Ekdal, Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...