VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Vilken roll ska staten spela?

Av Karin Svanborg-Sjövall

Hur ska en samhällsgemenskap upprättas när motsättningarna mellan minoriteter och majoriteter ökar? Liberaler behöver stå upp mot både reaktionär konservatism och radikal nationalism.

Med hjälp av begreppet ”getting to Denmark” lyckades Francis Fukuyama ännu en gång omdefiniera demokratidebatten. Man undrar vad journalisten Lena Sundström tänkte när The Origins of Political Order gavs ut. Hela hennes Augustnominerade och Guldspadevinnande Danmarksbok, Världens lyckligaste folk, osar ju av längtan att ta sig därifrån.

För att rekapitulera: året var 2010. Oroad av Sverigedemokraternas framgångar reste Sundström till Danmark för att skildra vad som händer när högerpopulismen ges spelrum. Hon fann ett folk som hetsätit sig till lyckotoppen, som svartsjukt och ängsligt plockar med sin nationella och kulturella gemenskap. Och så, på armlängds avstånd från smörrebrödskalaset, de fremmede. Utomeuropeiska invandrare som inte bara avkrävs egenförsörjning och en förståelse för språk och seder, utan som också förväntas ”veta när det danska damlandslaget tog guld i handboll för att klara ett medborgarskapstest”.

Hur skulle detta kunna utgöra slutdestinationen för den som letar efter exempel på en välfungerande symbios mellan stat och samhälle, individ och kollektiv, i globaliseringens tidevarv?

Sundströms uppgörelse med den danska chauvinismen fick med få undantag ett varmt mottagande över hela den politiska linjen i Sverige. Här förberedde vi oss på att öppna våra hjärtan, inte på att stänga Öresundsbron.

Fem år senare – det hade kunnat vara femtio – gav sig den liberala ledarskribenten Susanna Birgersson ut på en liknande studieresa. Mindre övertygad om att nationalism verkligen är en ”rutschkana till fascism” ställde hon sig en betydligt mer pregnant fråga:

Hur kommer det sig att danskarna betraktar den egna kulturen som själva förutsättningen för att kunna bevara välfärdsstaten, medan svenskarna betraktar välfärdsstaten inte som en produkt av en kultur, utan som något i sig kultur- och meningsskapande?

Birgerssons bok kom ut i början av sommaren 2015, i början av den största flyktingvåg Europa upplevt sedan andra världskriget. Ett halvår senare hade migrationsöverenskommelsen punkterat den svenska volymdebatten. Det var den första stora förlusten för den liberala konsensus som varit normerande före flyktingkrisen. Nu rasar nästa slag om det mångkulturella samhällets framtid, och medan skiftet till en mer invandringskritisk linje har etablerats har assimilationsförespråkarna sakta men säkert vunnit mark. Ingen kan påstå att det senaste årets intensiva debatter om svenskhet, värderingar och tolerans har präglas av hygge men nog tycks Sundet ha krympt.

Har vi redan kommit till Danmark?

Kanske ska förändringen inte överdrivas, kanske är det en ofrånkomlig korrigering till en både bredare och mer nyanserad debatt. Men kanske ser vi också början på en mer grundläggande förskjutning: fram växer en ny syn på majoritetens primat, en ny syn på kulturen och en ny syn på vem som ska få vara en del av den. Ytterst handlar det om en förskjutning av synen på staten och dess auktoritet.

Tar vi Birgerssons observation om skillnaderna mellan den danska och svenska synen på välfärdsstaten på allvar finns det emellertid andra länder i Europa som är mer meningsfulla att jämföra med om man ska göra en idépolitisk prognos över vart vi tycks vara på väg.

Frankrike, till exempel.

I somras skrev filosofen Étienne Balibar en bekymrad och mycket läsvärd text i tidningen Libération om framväxten av en auktoritär statskommunitarism, en ”laicité identitaire”, som han hävdar har kopplat ett allt starkare grepp om den franska politiken. ”Sekularismen är statens skyldighet gentemot medborgarna”, slog han fast, med anledning av det omdebatterade burkiniförbudet i Nice. ”Det är inte en ideologisk skyldighet som medborgarna har gentemot staten.”

Parallellen ter sig kanske långsökt. Om det svenska sociala kontraktet bygger på en statsindividualistisk logik borde väl en statskommunitär utveckling vara utesluten? Vem behöver gemenskaper när individen blir fri genom staten? I själva verket tror jag att det är precis tvärtom: den svenska statsindividualismen är den perfekta utgångspunkten för en fransk utveckling.

I likhet med många vänsterradikala teorier finns sedan 1960-talet en stark tradition, även inom borgerligheten, att verka för en politik som kokar ner samhället till en enda zon. Individen befrias från de små partikulära gemenskaperna genom att upptas i välfärdsstaten – från ett mindre och tätare kollektiv till ett större och glesare. Inget är för privat för att inte politiseras om den styrande ideologin så kräver.

Statsindividualismens kritiker – i praktiken libertarianer och konservativa – har varit marginaliserade. Delvis av egen kraft, libertarianer har kritiserat välfärdsstaten på principiella grunder utan att överhuvudtaget erkänna behovet av vare sig små gemenskaper eller nationell kontext. Och det konservativa värnandet av de små gemenskaperna tycks, i ärlighetens namn, ofta ha handlat mer om nostalgi än principer.

Det har redan skrivits spaltmeter om hur populismen utmanar den liberala demokratin, men ur mitt perspektiv är den statskommunitära utmaningen långt besvärligare. Främst för att den blottar liberalismens svagaste punkt i orostider som den vi lever i: den djupa oviljan att politisera gemenskapsbehovet hos människor.

En förutsättning för att kunna leva i ett samhälle där staten drar sig tillbaka från olika funktioner är ju att dessa uppgifter tas över av andra – av civilsamhällets sekulära och religiösa gemenskaper och av marknadens vinstdrivande företag. Det måste vara möjligt att åtminstone föra ett resonemang om att människor både är flockdjur och individer och att politik i stor utsträckning handlar om hur majoriteten organiserar och värderar växelspelet mellan människors frigörelsetörst och trygghetsängslan.

Den liberala demokratin kännetecknas av spärrar mot folkviljans omedelbara förverkligande. Det är när attackerna på de balanserande spärrarna mot majoritetsförtrycket hårdnar som behovet av idéutvecklingen är som störst. Det är också mot denna bakgrund som jämförelsen mellan fransmännens gräl om hur laicité ska tolkas och den allt starkare assimilationslinjen i Sverige blir intressant. Vilken roll ska staten spela för att skapa gemenskap när friktionen ökar mellan minoritet och majoritet?

Marxisten Balibar beskriver den franska utvecklingen som en dragkamp mellan två perspektiv. Det hobbesianska upphöjer sekularismen till ett slags ”ordre public”, en nationsspecifik kultur som det åligger våldsmonopolet att upprätthålla i syfte att medborgarna ska bevara sin prägel som folk. Det är en idé som inte bara skänker legitimitet utan också mening åt statsmakten.

I den lockeianska traditionen är däremot den sekulära staten tänkt att fungera som en brygga – och som ett beskydd för religiös värdepluralism. Staten blir en brygga eftersom den inte bara tillåter utan också möjliggör för civilsamhället att rymma olika, konkurrerande, trosuppfattningar och åsikter, som kan angöra en neutral offentlighet. Staten är samtidigt ett skydd för religionsfriheten, eftersom den förhindrar den dominerande religionen från att förtrycka andra trosinriktningar.

Denna skiljelinje – mellan den lockeianska och den hobbesianska – kan med ett visst mått av skohorn appliceras även på förskjutningen i det svenska samhällskontraktet det senaste året.

Jag skriver skohorn, därför att en lockeiansk tolkning förutsätter att staten verkligen ställer sig neutral till olika individuella och kulturella preferenser på ett sätt som är fullkomligt främmande för svensk pekpinneliberalism. Men det finns ändå en likhet i utgångspunkten: statsindividualismen kan också tolkas som ett sätt för staten att erbjuda alternativ till de små gemenskapernas fängelser.

Den statsindividualistiska doktrinen har länge, med diverse styrmedel, sökt få medborgarna att agera efter socialliberala majoritetsnormer, men motvilligt accepterat att det finns grupper som ändå ställer sig vid sidan. Den våndas över förslag om löstagbara ärmar på sjuksköterskedräkter men förbjuder inte burkini. Det finns, med andra ord, en gräns för hur långt politiken vågar gå i sina försök att begränsa den värdepluralism som ofrånkomligen följer i kölvattnet av globaliseringen.

Fram till flyktingkrisen, brexit och Trump var denna linje tämligen hållfast. Frågan är om den förblir det?En uppenbar risk är att majoritetsnormen fullständigt kommer att diktera villkoren och att toleransen för minoritetsavvikelser i princip helt upphör. Det vore att likställa med öppet förtryck.

Det finns en hel del tecken på att vi är på väg åtminstone i den riktningen. Friktionen som den utomeuropeiska invandringen skapar är så stor att den till och med lyckats upphäva den politiska tyngdlag som säger att statens välfärdsåtaganden alltid ökar: plötsligt våndas kristdemokrater över vårdnadsbidraget, plötsligt diskuterar socialliberaler begränsningar av föräldraförsäkringen, plötsligt är valfrihet bara bra så länge friskolan inte är muslimsk. Först nu, när praktisk politik ska formuleras, börjar det gå upp för människor att de här frågeställningarna inte bara berör vissa etniska grupper, utan att det går åt rätt många ägg för att göra en universell välfärdsomelett i ett mångkulturellt land.

Liberaler har med andra ord större anledning än på länge att vara trogna sina ideal, att stå upp både mot reaktionär konservatism och mot radikal nationalism. Men det finns också anledning till ärlig omprövning, inte minst oviljan att erkänna legitimiteten även i oskyldiga uttryck för grupplojalitet i en tid av häftig omvälvning.

Karin Svanborg-Sjövall är vd för Timbro.

Mest lästa just nu

1) Farväl till kultursidan av Thomas Engström

2) Sveriges hemliga krig av Bengt G Nilsson

3) Allas och ingens fel av Katarina Barrling

4) En informationsfråga av Johan Wiktorin

5) Något på hjärnan? av Johan Frostegård

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Farväl till kultursidan av Thomas Engström

2) När Kina tar över av Frida Wallnor

3) I brytningstiden av Linda Nordlund

4) Fältet ligger fritt av Widar Andersson

5) Väst åter fjättrat av Mauricio Rojas

NR 2 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Catta Neuding (vik), Katarina O’Nils Franke (tjl)
Redaktionsråd: Niklas Ekdal, Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...