VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Det tar tio år

Av Nils Lundgren

Storbritannien lär klara sig bra utanför EU. Det kan bli värre för dem som blir kvar.

Vi vet inte hur snabbt den teknologiska utvecklingen förändrar världshandeln. Kommer robotisering och fortsatt IT-utveckling att medföra fallande stordriftsfördelar samtidigt som transportkostnaderna stiger? Kommer allt fler produkter att kunna produceras lokalt så att utrikeshandeln börjar krympa? Skyddas fortsatt frihandel genom att de alltmer komplexa värdekedjorna gör protektionism allt mindre intressant för alla företag, när allt fler är både exporterande och importerande i alla länder? Kommer den internationella finanssektorn att kasta in världen i en ny kris där en del finansiella institutioner har blivit för stora för att kunna räddas med statliga medel (too big to save-problemet)?

Jag utgår från att följderna av brexit under de närmaste tio åren uppkommer i en värld som inte hinner förändras alltför mycket i dessa avseenden, trots att vi ofta(st) misslyckas med att förutse dramatiska förändringar.

Sett över tio år kan vi räkna med att brexit medför samma läge på den europeiska kontinenten som vi redan har på den nordamerikanska. Även där finns en stor ekonomisk och politisk union som norr om sig har ett brittiskt land, Kanada. Det finns ett Nafta som innebär omfattande frihandel i varor mellan dem, men inget Schengen, ingen fri rörlighet för arbetskraften och inte så mycket fri tjänstehandel.

Washington betraktar inte Kanada som Bryssel idag betraktar Storbritannien. Washington ser inte ett självständigt Kanada som en oacceptabel anomali, kräver inte att Kanada skall gå med som delstat i USA, anser inte Kanada skyldigt att anta den amerikanska dollarn som valuta och vägrar inte att samarbeta med Kanada av rädsla för att delstater skall frestas att lämna USA. Kanada är tvärtom USA:s närmaste allierade med ett mycket nära och förtroligt samarbete, särskilt inom försvars- och säkerhetspolitiken.

Ingen skulle heller komma på idén att Kanada på grund av sitt utanförskap saknar ekonomisk framtid. Kanada är ett världens rikaste länder med en BNP per capita (PPP) i paritet med Tyskland, Sverige, Danmark och Belgien och högre än Frankrike och Japan. Tillväxten är långsiktigt god.

Jämfört med Kanada har Storbritannien nästan dubbelt så stor befolkning, den europeiska kontinentens finanscentrum är London som ligger i Storbritannien, medan Nordamerikas finansiella centrum är New York som ligger i USA. Av de femton högst rankade universiteten i världen ligger tio i den amerikanska unionen, men inget i Kanada; fyra ligger däremot i Storbritannien, men inget i EU (efter brexit).

Vi bör kunna räkna med att när de kortsiktiga problemen lösts genom förhandlingar kommer Storbritannien att vara ett självständigt och framgångsrikt land som har olika typer av frihandelsavtal med andra länder och landgrupperingar runtom i världen. EU har just ingått Ceta med Kanada. Det avtalet beskrivs av Kanadas regering som ”ett progressivt handelsavtal för en stark medelklass.” Det finns inget skäl att tro annat än att det kommer ett Geta så småningom (The Great Britain-European Union Comprehensive Economic and Trade Agreement).

Det kortsiktiga förhandlingsspelet ger naturligtvis inte det intrycket. Skälen därtill är flera. För det första är EU:s ledning i Bryssel enligt min mening inkompetent. Den består i stor utsträckning av människor som saknar den resning och överblick som krävs för att leda länder och unioner i kris.

Jean-Claude Juncker, den just avgångne talmannen Martin Schulz, Donald Tusk, den tidigare presidenten för EU-kommissionen José Edmund Barroso, och många andra framstår som småskurna politiker, mer besläktade med Donald Trump än med Winston Churchill.

För det andra går naturligtvis båda sidor ut med hårdföra förhandlingsbud. Bryssel hävdar att Storbritannien måste hanteras hårt för att inte fresta andra medlemsländer till strömhopp ut ur EU och den brittiska attityden har varit hård för att lugna brexitanhängarna. När förhandlingarna nu börjar kommer det att låta annorlunda.

Utträde i enlighet med artikel 50 i fördraget kräver uppgörelse om Storbritanniens utestående kostnader inklusive generösa pensionsåtaganden för så där en 60 000 EU-tjänstemän. Om vi räknar med € 50 miljarder skulle detta motsvara ett par procent av brittisk BNP, vilket inte är något oöverstigligt belopp. EU:s medlemsstater betalar ju ungefär en procent av BNP per år till Bryssel.

London Citys framtid ter sig inte heller så hotad som det påstås. En mycket stor del av den finansiella verksamheten i London City sköts nu av banker från andra länder som har ett så kallat ”financial passport”. Det hävdas att alla banker i praktiken kan registrera sig i något EU-land och sedan fortsätta att verka i London som nu. Och många menar dessutom att London City är ett finansiellt cluster som inte kommer att brytas upp genom att olika banker och andra finansiella institutioner bestämmer sig för att flytta till Frankfurt eller Paris.

Däremot blir det tekniskt mycket svårt att avveckla eller omplacera olika handelsbestämmelser. Enligt moment 2 i artikel 50 måste det till överenskommelse om hur det framtida samarbetets institutionella struktur skall se ut. Detta kan knappast ske på de två år som förhandlingar om utträde medges i artikel 50.

Det måste därför egentligen uppfinnas ett institutionellt arrangemang som kan fastslås senast i mars 2019 och som sedan utvecklas därefter. Eftersom kontroll av invandringen är en huvudfråga i Storbritannien måste landet lämna den inre marknaden. En tullunion skulle möjligen kunna fås ihop på två år.

Acquis communautaire är ett enormt aktstycke som omfattar tiotusentals sidor av överenskomna regler för EU-samarbetet. Lösningen där kan möjligen bli att Storbritannien antar allt landet redan har gått med på där som egen lagstiftning och att man sedan kan förhandla om den frågan. Men allt talar för att mera slutgiltiga institutionella lösningar tar fem år eller mer.

Osäkerheten om följderna av brexit för Storbritannien under de närmaste fem, tio åren är alltså stora, men landets långsiktiga framtid ser inte oroande ut från politisk och ekonomisk synpunkt. Min tro är att det är EU som är illa ute. Det är en vanskött organisation där ledningen aldrig ställs till svars politiskt.

Flertalet europeiska folk är för fri handel och fri rörlighet inom EU, men mot att Bryssel tar över den politiska makten från nationalstaterna. EU-ledningen har under de gångna femton åren fört in delar av EU i en monetär union med katastrofala konsekvenser. Stater i Central- och Östeuropa har snabbt fått full medlemstatus utan att vara mogna för det. Länder som Ungern och Polen tycks nu vara på väg bort från rättsstaten och visar allt mindre respekt både för mänskliga rättigheter och för EU:s författning. Korrupta länder som Rumänien och Bulgarien underminerar tilliten mellan EU-länderna och vapen, handgranater och droger kommer in från Balkan och andra länder. EU förhandlar med Turkiet om medlemskap samtidigt som landet tycks vara på väg mot en närmast fascistisk samhällsordning.

Någon insikt om att Europas historiska framgångar har berott på att länderna har utvecklats under institutionell konkurrens med varandra om att hitta goda samhällslösningar tycks inte finnas i Bryssel. Tron på likriktning är fortfarande hård. Och tron på att en europeisk identitet växer fram som kommer att göra det lättare att samordna EU-politiken lever, trots det vi ser idag. Efter tre sekel i förbund med England regeras Skottland av ett parti som vill lämna United Kingdom, starka krafter verkar för Kataloniens självständighet och i Italien kräver det framgångsrika partiet Lega Nord ett självständigt Norditalien mer än 150 år efter Italiens enande. En nationell identitet byggs inte upp på några årtionden. Det tar sekler.

Växande folklig opposition mot hur EU styrs gör projektet mycket sårbart och förhandlingarna om Storbritanniens utträde kan komma att utlösa de uppbyggda motsättningarna.

Brexit kan medföra en långt svårare kris för EU än för Storbritannien!

Nils Lundgren är fil dr i nationalekonomi och fd EU-parlamentariker förJunilistan.

Mest lästa just nu

1) Förödande flathet av PJ Anders Linder

2) Socialism som evangelium av Annika Borg

3) "Arabiska är sexigt i Israel nu" av Paulina Neuding

4) Normlöshet som fattigdomsfälla av Joel Halldorf

5) Lyd våra värderingar av Torbjörn Elensky

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Drabbad av Drøvel av Fredrik Johansson

2) Väst åter fjättrat av Mauricio Rojas

3) I brytningstiden av Linda Nordlund

4) Att sätta grymheten främst av Katarina Barrling

5) Gustaf Dalén - värd all beundran av Joakim Stymne

NR 2 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...