Helgonen visar vägen

Vad är ett lyckat liv? Hur kan jag orientera mig i mitt eget liv?

I alla kulturer berättas om kända människors liv för att uppmuntra till funderingar över vad som formar en passande livsgestaltning. I Sverige intresserar sig idag så många för Dag Hammarskjöld att det ständigt publiceras nya böcker och artiklar som diskuterar hans andliga väg och politiska gärning. Hammarskjöld-litteraturen kan sägas uppfylla en liknande funktion som de kristna helgonberättelserna har fyllt genom århundranden. Vi människor söker och finner förebilder hos andra människor – levande och döda. Varje by och varje stad berättar i ord och skrift om sina ”helgon” eller anti-helgon, om dem som anses ha levt minnesvärda liv samt om dem vilkas liv bedöms som misslyckade. Vi tolkar vårt liv och livsutmaningar i ljuset av de andras liv. Vi behöver sådana berättelser för att orientera oss i denna värld.

Redan mycket tidigt fanns i den kristna traditionen ett intresse för att relatera till de kvinnor och män som har offrat sitt liv för sin tro. Innan den kristna tron accepterades i det romerska riket, tolkades martyriet av många kristna som livets fulländning i Gud. Även om omvärlden tänkte precis tvärtom och fördömde dem som avföll från den officiella trostraditionen i det romerska riket, tolkade kristna redan Jesu korsdöd som en kontrakulturell händelse liksom handlingarna hos de människor som troget och hängivet följde honom och hans väg genom död och uppståndelse. Dessa ”blodvittnen” betraktades som Guds närmaste vänner vilka genom ett fulländat liv och den resulterande närheten till Gud förmådde förmedla även hans välsignelse till levande kristna. Så småningom räknades också berömda asketiska kristna som ett slags ”hedersmartyrer” och skaran av helgon växte snabbt i den kristna kyrkan. Blandningen av olika antika och lokala föreställningar med kristen trospraxis ledde till att helgonen inom vissa delar av kyrkan även fyllde funktionen av ”patron”, alltså en person med auktoritet och handlingskraft. En patrons grav vördades offentligt enligt särskilda regler och traditioner och patronens minne hölls heligt i förväntan på vissa gentjänster, som skydd mot epidemiska sjukdomar, hjälp för de svaga (kvinnor och fattiga), välstånd för diverse yrkesgrupper med mera. Ofta byggdes kyrkor på eller vid en sådan ”helig” grav.

Även idag vigs kristna kyrkor till minne av en (eller flera) helgon. I katolska kyrkor finns helgonreliker inmurade i själva altaret för att framställa en fysisk kontakt mellan helgonen och kyrkan: både byggnaden och församlingen står på så sätt i en helig kontakt med kyrkans patronat.

Längtan efter fysisk kontakt med ett helgon är emellertid inte bara ett fenomen från ett förflutet fromhetsliv. Kvarlevorna av den heliga Thérèse av Lisieux (1873–97) har nyligen visats i över fyrtio länder och attraherat miljontals människor, till exempel i USA (2000), England och Wales (2009). Thérèse var karmelitnunna och blev genom sitt andliga liv och sina skrifter en framgångsrik vägledare för oräkneliga människor idag. Hon helgonförklarades 1925.

Under medeltiden betydde tillhörigheten i ett patronat att man kände sig som en medlem i ett större familjeförbund med specifika rättigheter och en tydlig social ställning. Ett sådant patronat kunde tolkas som en idealisk motbild till den världsliga maktkonstellationen med dess orättvisa ordning och pågående exploatering av de svaga i samhället. Helgonberättelser och helgonvördnad utvecklades alltså i ett sammanhang av makt och behov, av sociala, politiska, ekonomiska och kulturella strukturer och könsstrukturer samt av personliga och politiska förväntningar och ambitioner. Detta är naturligtvis inte alls överraskande, eftersom religion i alla sina former och uttryck relaterar till människornas konkreta livserfarenheter och förväntningar.

Varje tid väljer sina helgon. Men medan den katolska kyrkan idag följer en utvecklad rättslig process saknas sådana procedurer inom de protestantiska kyrkorna. Men detta betyder inte alls att helgonen har försvunnit från det protestantiska fromhetslivet. Svenska kyrkans kalender liksom varje Ica-almanacka erbjuder en detaljerad förteckning av svenska helgon och deras festdagar. Bilder och skulpturer av Maria, av apostlar och av andra kända kristna helgon finns i många kyrkor i Sverige. Utöver dessa offentliga och officiella helgonlistor finns en rad personer som genom sina livsgärningar betraktas som ”helgon” även utanför ett religiöst sammanhang. Dag Hammarskjöld, Dietrich Bonhoeffer, Martin Luther King, Moder Teresa, Oscar Romero, Anna Lindh hör till dem som kan inspirera vårt liv idag. Vad kännetecknar dem? Alla visade stor integritet och trogenhet till sina övertygelser oavsett kritik, hat, hot, förlöjligande, tortyr och mord.

I ett religiöst sammanhang förväntas av ett helgon harmoni mellan inre hållning och yttre gärning. Här kan man studera hur utvecklingen av ett intensivt trosliv präglar hela människans karaktär. För kristna helgon betyder detta att en levande relation till Jesus Kristus inte bara leder till ett intensivare böneliv utan också till ett liv i den kristna gemenskapens, i världens och skapelsens tjänst. Kristna helgon vittnar om Guds pågående skapelse- och försoningsprojekt. Ett kristet helgons liv pekar alltså alltid på Guds projekt och på den stora gemenskap till vilken Gud har kallat alla människor. I grund och botten är varje människa kallad att leva ett liv i denna heliga gemenskap. Helgelse är därför inte bara en uppgift för särskilt virtuosa andliga och kyrkliga personligheter utan en inbjudan till alla. Jesu moder Maria representerar alla människor kallade till Gudstro när hon enligt Lukasevangeliet svarar ängeln som förmedlar Guds kallelse för henne: ”Jag är Herrens tjänarinna.” Den bibliska vägen till helgelse börjar genom ett ”ja” till Guds kallelse. Ett kristet helgon är en människa som säger ja till att delta i Guds stora projekt i konkreta och för det mesta helt vanliga omständigheter. Ett heligt liv kännetecknas inte av omständigheternas storhet utan av en människas inre motivation att bemöta livets olika utmaningar i kärlekens ande.

I den katolska kyrkan blir vissa människor officiellt helgonförklarade. Bara den som tas upp i den officiella förteckningen av de heliga eller de saliga (kanon) får vördas offentligt. Den kyrkorättsliga processen (kanonisering) förutsätter naturligtvis att en avliden person beundras och hedras av många människor. Sedan ska genom denna persons förbön ett under ha skett som måste bevisas i en separat process. Påven har alltid det sista ordet för att bedöma om en människa ska salig- och heligförklaras. Självfallet pågår det ofta diskussioner om en särskild människa skulle kunna kanoniseras för att hon representerar dygder som man antingen från kyrkoledningens sida eller från vissa lobbygruppers sida önskar proklamera (nutida exempel inkluderar Opus Deis grundare Josemaría Escrivá de Balaguer och påvarna Pius IX, Pius XII och Johannes Paulus II). Men det finns också kanoniseringar som faktiskt gläder de flesta människor (till exempel Moder Teresa och John Henry Newman). Det är alltså en skillnad om troende katoliker utpekar ett helgon på grund av dennes förebildskvalitet eller om kyrkoledningen proklamerar ett helgon på grund av vad man anser som viktiga karaktärsdrag i en viss tid eller om en sådan process bedrivs gemensamt av kyrkfolket och kyrkoledningen.

Samtidigt är det intressant att observera hur helgons status skiljer sig beroende på tid och plats. Många katoliker älskar den helige Antonius, patronen för de förlorade tingen. Man ber att Antonius genom sin förbön hos Gud verkar för att man snabbt ska kunna återhitta de glömda och försvunna saker som man så förtvivlat söker. Här ser vi ett exempel på ett helgon som har förknippats med ett särskilt uppdrag. I min sydvästra tyska hemtrakt fyller den helige Florian funktionen av beskyddare mot brand. Därför är han även skyddspatron för alla brandmän.

Den unge Martin Luther anropade gärna den heliga Anna, Marias mor och Jesu mormor. Däremot fördömde reformatorn sedan all helgondyrkan som ett uppenbart fall av kristet missbruk. Vid dopet fick Luther namnet Martin, till minne av Martin av Tours som levde på 300-talet och blev känd genom historien om den delade manteln. Det berättas att soldaten Martin delade sin mantel med en fattig man vid stadsporten till franska Amiens. Sedan såg han i en dröm att Jesus själv hade burit denna halva mantel. Berättelsen är alltså en tolkning av bibelordet: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” (Lukas 25: 40) Firandet av den helige Martin med spel, sång, berättelse och procession har hjälpt oräkneliga barn (och vuxna) att förstå vad som menas med att dela med de fattiga. Ett sådant Martinståg finns varje år även i Glasgows universitetskyrka med deltagare från många kulturer och diverse trostraditioner.

Helgonberättelser har alltså potential till moralisk förändring i samhället långt över den ursprungliga berättelsens lokala historia. Men de kan också instrumentaliseras för ideologiska ändamål. Jag är döpt efter den helige Werner. Werner levde på 1200-talet. Men på 1960-talet upphörde han att vara helgon när det blev känt att skulden för hans våldsamma död som 16-årig vingårdsarbetare utan något bevis lades på judarna i området med våldsamma pogromer som följd. Ruinen efter den kyrka som börjades bygga år 1289 i Bacharach (i den tyska Rhendalen) till Werners ära och för att attrahera pilgrimsskarorna till byn kan fortfarande beskådas. De står numera som symbol för hur en helgonberättelse ledde till religiöst motiverad förföljelse och folkmord. Som alla andra berättelser behöver även helgonberättelserna granskas kritiskt. Och som resultat av en sådan kritisk granskning står jag idag utan given namnsdag.

Helgonberättelserna är viktiga kulturbärare – på gott och ont. De förmår förmedla exempel på övertygande erfarenheter av moraliskt handlande personer till nya generationer, bevara minnen av stora och små insatser för det goda, det humana och det sanna, uppmuntra till civilkurage och till ett ansvarsfullt religiöst agerande i Kristi efterföljd och i kyrkans tjänst. Som andra berättelser kan helgonberättelser fylla en viktig pedagogisk funktion när de framställer goda och rättvisa människor som förblev trogna sig själva och sina värderingar även i motvind. Men berättelserna har alla uppstått i konkreta sammanhang och med särskilda syften och perspektiv. Ingen berättelse kan påstås vara oskyldig. Snarare är varje berättelse förknippad med tydliga och mindre tydliga intressen samt med personliga och systemiska förväntningar och hållningar.

Den teologiska kritiken av helgondyrkan av Martin Luther och andra reformatorer drabbar inte automatiskt det kulturella och religiösa värdet av helgonberättelser. Snarare behövs det en kritisk och självkritisk hållning gentemot alla försök att utöva religiös makt genom helgonberättelserna. Ett bra kriterium vid en sådan granskning kunde vara: I vilken utsträckning befrämjar en helgonberättelse religiös frihet, teologisk insikt, moraliskt ansvar och en kallelse till tjänst i kyrka och samhälle?

Berättelsen om Martin och hans spontana stöd för de fattiga i 300-talets Gallien kan fortfarande beröra och inspirera idag medan berättelsen om judarnas förmenta mord på den helige Werner fungerade som en del av den kristna historien av systematiskt förtryck av judar och judisk religion. Men även Martin-berättelsen kan bli farlig när den reducerar stödet för de fattiga till blott spontana insatser och på så sätt underminerar den nödvändiga reflektionen över hur vi idag bättre kan bekämpa fattigdomen i vår värld. Berättelser om helgonen kan alltså vara moraliskt inspirerande, men det kan också själva berättandet vara, om hur vi faktiskt berättar om våra egna och alla andras helgon.

Werner G Jeanrond är professor of Divinity vid University of Glasgow.